fredag, januari 31, 2014

Det snöar ute

 
* * *

Ja, det snöar ute. Det är fredag och jag har fredagsförväntan i kroppen.
 
Markus har planerat en eftermiddag för Siri och hennes vän. Äventyrsbad och mellanmål med färsk mango innan vi sammanstrålar hemma. Tjejerna skall få taccos och senare chips till "Wild kids".
 
Så roligt, att få göra dem glada.
 
Ikväll klämmer vi sista avsnitten av fjärde "Breaking bad"-säsongen. Annars blir det en helg med lite läsning, lite pyssel och kanske färgberäkning. Vardagsrummet ska få nytt på väggarna.
 
En helg helt i min smak.
 
Ja, och så har jag blivit väldigt mycket mer rödhårig.
 
 
 

torsdag, januari 30, 2014

Vardagsbilder


Så går en räcka av dagar och det är snart helg igen.

Jag har jobbat, jag har kramats med min dotter, sett "Breaking bad" med min man. Jag har varit på journalistklubbens årsmöte och en massa andra saker.


Bilden ovan tog jag när jag skrev om historien kring socitetsdamen och skådespelerskan Madame de Florian. Hon sägs ha lämnat sin lägenhet nära Opéra Garnier i Paris under andra världskriget för att fly till södra Frankrike.

Hon återvände aldrig till Paris, men fortsatte att betala hyra under sin långa levnad. När hon dog för några år sedan var det första gången på närmare sjuttio år som någon gläntade på dörren till lägenheten;

~ som ett fruset ögonblick, en tidskapsel, ett vitt årgångssdamm över parfymflaskor och ramar.

Guldpampiga speglar, fransar, sirlighet, tapeter som halvt rullat ned från sin vägg. Tavlor lutade mot tygbeklädda stolar. Uppstoppade djur.

Det är något skimrande över staplar av böcker, blekmönstrade mattor. En skärva i tiden.

Lite gammeldags magi.



Havregrynsgröt, en gråvardag. Finns något fint i det med ...


... och en massa rena sängkläder på hög i en stol.


Och så trappväggen. Ett nyare, oväntat och mystiskt vattendropp har gjort att vi pausat bygga-igen-fasen.

Och ju längre tiden går, desto mer gillar jag väggen - ja, jag skulle gärna bygga in isoleringen. Men annars tycker jag om lapptäckeskänslan.

Tror vi bibehåller den.


tisdag, januari 28, 2014

Med böckerna


* * *
Böckerna, så självklara, genom livet.

Alltid.

Uppbyggda i staplar på golvet i min första etta.

Den där jag hängde upp ett stjärnbestrött tyg ovan sängen.



Dammiga, samlade, lästa.

Alltid.

Nu tar böckerna åter plats i inredningen.

Hellre böcker än blommor - just nu.

De ger tyngd.
Lätta att nå, att bläddra i.

Finna ett förfluget ord, en vacker bild.




Knarret, lukten, känslan.

Jag gillar tekniken på många sätt, men böcker,
             läser jag helst med fingertopparna mot papper.


* * * 
I helgen har jag bläddrat i den här vackra. Fick den i julgåva
och i helgen har jag gjort som det står.

Försökt vila mig i form.

Bildernas stillhet, skänker djupa andetag. Lugn.





Det är tisdag. I dag har Hemis aska kommit hem. Står i en enkel träurna i köket.

I väntan på att platsen under granen ska bli vårvarm.

Och på något konstigt sätt känns hemmet mer komplett. Energin mer samlad.

Även om jag inte tror att själen finns i hennes aska är känslan ändå den.

Det är skönt.

måndag, januari 27, 2014

Mellan himlen och aska



* * * 

Vardaglighet. Ett förgängligt stilleben. Skärbrädor, renhorn, rökelseträ 

och Masahirokniv i kolstål.


* * *
Jag sitter och gör urval, väljer mellan flera hundra fotograferade bilder.
Känner vilka som känns rätt i dag.

Tänker på det de sa på radionyheterna, att det är Förintelsens minnesdag.

Denna dag, 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz.

Och jag tänker på mitt besök där. Klösmärkena i duschväggarna, den tysta stillheten i naturen runtomkring. Träden, så raka, på rad.

Järnvägsspåren mot krematorierna. Vakttornen.

En sten i min hand, halvt omgiven av murbruk.

Från ett söndersprängt sådant.
                                            Krematorium.


* * *

Och faktiskt. I samma stund som jag tänker på det.

På mannen som satt där, på en parkbänk. Han som långsamt rullade upp skjortärmen och visade sitt intatuerade nummer. På instrument, på svartvita fotografier och på en overklig verklighet.

I samma stund ringer min telefon.

Och jag får besked om någon annan som blivit till aska i nutid.

Hemi är kremerad och färdig att lämnas tillbaka till oss.

Vår sammetsmjuka hund. Till aska.

Det är både fint och oändligt ont.

Så är det måndag. Den sista i januari. Den dagen rymmer spindelväv av känslor.

Mellan himlen och aska.


fredag, januari 24, 2014

Upphakning, väck


En bra jobbdag, ovanligt ostressad för att vara fredag. Ett väldigt bra naprapatbesök på lunchen. Oj, vad jag behövde det. Framför allt min nacke.

Nu känner jag mig rätt mör, men kroppen 

~ lugn på ett bra sätt och jag tror att mina tankar får plats igen.

Den där upphakningen har jag känt av i två månader, minst.

Siri sover här intill mig. Vi avrundade fredagen med att bada varmt varmt, med olja i vattnet. Ett bättre sätt att starta helgen på kan jag inte komma på.

Varmmjuk kropp. Sovande andetag intill. Och snart en kopp yogite och min nya bok.

* * *

Och sedan har jag tänkt på en sak, stinget av "gjorde vi rätt" som jag skrev om när jag öppnade veterinärräkningen.

Jag tror kanske snarare att det var ett sting av det överväldigande att faktiskt ha den makten - och måsta ta den makten - över någon annans liv.

I alla fall.

Fin helg, önskar jag er.



torsdag, januari 23, 2014

Flyttar om


* * *

Siri ligger i sängen på bilden och skall sova. Vi har just läst "Sol-ägget" av Elsa Beskow och tittat på de vackra bilderna.

Jag har sköljt av champagneglasen och snart kommer en vän till mig på besök.

* * *

Förra helgen var jag halvt lamslagen av kylan, men jag kom mig för att flytta om lite i gäst/datarummet. Det som skulle bli en helgjuten förvaringslösning blev en budgetvariant tills vidare.

En gammal fin byrå med tröga lådor, nästan omöjliga att dra ut, har flyttat ut. Fast lådorna blev kvar. Och hyllplan som tidigare funnits i vardagsrummet, men som länge nu stått lutade mot väggen i tvättstugan fick flytta upp.

Provisoriskt uppställda på trälådor.

Lite mer helhet, lite bättre förvaring.

Och presentpapperena samlade i en stor tunna. Bra, när man har pyssliga i familjen.

Förresten fick jag tips om att vårt hem var omnämnt i en blogg vid namn Planete Deco a homes world. Bilderna är från ett äldre inredningsrep men inlägget är nytt.

 Här finns bilder och text om vårt hus. Någon kommenterar att ett hem där en hund får ligga i soffan är ett trevligt hem och någon annan skriver (fritt översatt):

>> Ser ut som ett hus i en barnbok om snö. <<


onsdag, januari 22, 2014

Paljettvardag


Jag och Siri äter middag vi två i dag. Maten är klar på tio minuter - så länge som det tar för algerna att ligga i blöt.

Vi äter romansallad med balsamicokräm, uppskuren avokado med citrondroppar uppepå, naturella cashewnötter, körsbärstomater och skivade bitar av rå lax som vi doppar i soja (jag med wasabi i). Och så algerna.

Gott och mättande och som sagt klart på tio minuter. Värdefullt när man är hungrig.

Vi pysslar i vardagsrummet, ser Labyrint och listar våra favoritprogram på Bolibompa genom tiderna.

* * *
Siris lista:

1. Labyrint
2. Pyjamasklubben
3. Philophix (med gamla programledaren)

* * *


Min lista:

1. Fixa rummet
2. Snoffe, döden och jag
3. Philophix (också med gamla programledaren) / alternativt Superdräkten

* * *


Vi läser ut en fin bok om smuggelhunden Puzzel, och tycker om att man får följa valpens känsloliv. Vi pratar om Hemi och är lite ledsna, men tröstar varandra.

Så sätter vi näsa mot näsa. Jag säger att jag tankar henne med kärlek och ber henne känna om den fylls upp i kroppen. När den når mungiporna och de pekar uppåt är hon full av föräldrakärlek och somnar.

Den senaste veckan har jag naturligt fått frågan om vi ska skaffa en ny hund.

Även om varken jag eller Markus är utpräglade hundmänniskor på det vis med utställningar eller tävlingar eller träffar så har jag svårt att tro att vi inte mer kommer att ha hund.

Men vi båda vuxna i familjen känner nog ändå nej, för nu.

Det hade varit stor skillnad om vi haft två hundar, Hemi och en till. Även om sorgen efter Hemi som individ hade funnits och varit lika stor - tänker jag mig - så hade rutinerna funnits där fortfarande. Omtanken. Att fylla på vattenskålen och le åt ett tungt hundhuvud upplagt på bordskanten.

Men nu är det inte så. Och jag tror, att om vi skulle ta en valp nu, så skulle vi mäta den hunden med Hemi.

Återigen, för nu.


Dessutom; att ta en valp och vara borta hela dagarna på jobb känns inte som ett alternativ.


Jag kan också känna att jag vill ta tillvara på obundenheten. När vi vill åka iväg, om så bara för en dag, behöver vi inte ordna hundvakt. Även om det inte varit något problem så kan jag känna att för ett tag så kan det vara skönt att vara mer ... oberoende. Och Siri börjar vara stor. Hon har alltid varit roligt att ha med på upptåg, men det blir ju såklart lättare och lättare ändå.

Och något fler barn verkar vi ju inte få. Postade förresten ett brev med kontaktönskan till min läkare i Sunderbyn före jul. Det är drygt en månad sedan och jag har fortfarande inte hört något. Jag börjar känna mig färdig där.

Färdig med väntan, faktiskt.

Så för nu, vill jag njuta av en slags rörelsefrihet. Särskilt efter två år där Markus jobbat en hel del kvällar och helger. Så stor skillnad det är när man kan hjälpas åt och dela. När en fundering om utedagen på skolan innefattade skridskor eller skidor inte behöver leda till att man fäster frågan i hjärnan för att kolla senare - utan att den andre fixar på en gång.

För det är aldrig nu-omsorgen som har varit jobbig att göra på en. Mer det långsiktiga, framförhållandet, planeringen.

Så, där är jag nu. Och det känns okej att 2014 har börjat.



tisdag, januari 21, 2014

Den norrländska präriens gudinna





>>


Bland älgar och skog,
våra hjärtan de slog,

för den norrländska präriens gudinna.
Hennes ögon de log,
och hon tog och hon tog,
hon var den norrländska präriens gudinna.

<<

Olle Ljungström


måndag, januari 20, 2014

De här två












De här två gör vardagen full av skrattgropar och kärleksfladder.

Mina hjärtan.

Bröstkorgen, tom på liv


* * *

Tittar på klockan i fikarummet på jobbet. Tick-tack-tio-över-nio, måndag morgon.

Förra veckan såg jag visarna,

samma klockslag,

genom tårarna.

Då hade Hemi precis tagit sina sista tunga, djupa andetag. Bröstkorgen, tom på liv.


* * *

Åker hem på lunch, genom kylan.

Sprättar posten, räkningen från veterinären.

Avlivning.

En millisekund knyter det sig i magen. Ordet, så kallt och hårt. Avlivning. Gjorde vi rätt, ett ifrågasättande. En millisekund, en ilning, sedan inte mer.

Det är fortfarande kallt ute, men ändock

~ lite mildare.


söndag, januari 19, 2014

Kallt & förutan


Det är så kallt. På riktigt kallt

~ jag har hört att kraftig blåst tidigare kunde ses som förmildrande omständighet för människor som skulle lagföras för brott de begått.

Lite så skulle det kunna vara för mig; inga brott. Men en halvilsken själ, mest ilsk på mig själv. På grund av kölden.

Jag och kyla går helt enkelt inte ihop, även om jag får vara inne hela tiden.

Min man sa det till mig i fredags: I helgen gör jag allt som behöver göras utanför huset. Du behöver inte gå ut om du inte vill.

Det är kärlek, för mig.


Så har det gått en helg. En kall.

Och jag har varit en matte utan hund.

Hemi skulle inte heller ha tyckt om kylan.

~ mitt barn däremot, hon springer med röda kinder i minus 28. Skottar snö och skrattar.

Jag beundrar henne, men förstår inte.


För en vecka sedan satt jag bredvid Hemi en sista kväll. En sista kväll av många tusen vanliga.

* * *

Det skulle kunna göra ondare i hjärtat än vad det faktiskt gör just nu;

hjärtat kanske också är lite fruset?


Hennes matskål står kvar, hennes mediciner likaså.

Men bädden har vi tagit bort, och madrassen i sovrummet.


Jag tänker att det kommer en dag när det är dags, då man känner att nu.

Tills dess finns sakerna kvar, som en påminnelse.

Men den största påminnelsen är luften, energin.

Att huset är mer tomt

~ förutan henne.

torsdag, januari 16, 2014

Inte svårare eller lättare än så

Inte lika ledsen i dag.

Är i saknad av den ständiga omsorgen, att ha hennes bästa i tankarna.

Att få ge, 

omsorg. 


Det är fint.

Och luften hemma är så tom. Hennes energi fattas oss.

* * * 

Jag har jobbat intensivt två dagar. Möten, intervju, redigering. 

Så i bilen på vägen hem knäar den mig igen, saknaden.

Men den får finnas där, inte svårare eller lättare än så.

Sedan är det inte bara jag som saknar. De finns andra nära som haft Hemi som en självklar del i sina liv, som också har sorg.

Själv har jag har fått så många fina meddelanden

~ och de värmer enormt.

Jag kommer hem till min familj. Till tända ljus och kärlekslagad mat, till en tjej som åkt skridskor och har kallröda läppar, till Markus som jag delat mitt liv med i fjorton år.

      Min man hämtar och drar på mig hemma-fleecekläderna. Han kramar mig,
och om kvällen somnar jag i hans famn.

I dag är det torsdag. Jag har haft en tisdag och en onsdag utan min hund.

Även i kväll, ska jag somna i min käras armar.


tisdag, januari 14, 2014

Att berätta för sitt barn






Jag kliver upp, och känner mig lika ledsen som igår. Kall, som att kylan kommer inifrån.

Jag kliver upp och gråter när jag håller en tuss med damm från torktumlaren i handflatan.

I den, en massa Hemihår.

När jag tänker på det, att jag aldrig mer kommer att få träffa henne.
Det är då det sköljer över mig.


Jag hade inte ens nuddat vid känslan över hur ont.

Så jag står och gråter över torktumlarludd med vetefärgade korta strån som spretar.

* * *

I går satt jag och min man på vårt såpaskurade trägolv och höll händerna på vår hund medan hon dog.

Vi såg henne bli tröttare och tröttare, vi kände att hennes gamla kropp fick ro.
På riktigt, djup ro.

Men jag kände aldrig att hennes själ flög iväg.

Den mer skingrades, som en rökslinga i en vindpust.

Några tunga sista andetag.
                                Sedan. Stillhet.

* * *

Vi hämtade Siri efter skolan. Berättade att hennes "storasyster", som funnits hos oss i hela Siris liv, inte längre lever.

Hon hade känt på sig, att något hänt, sa hon.

Och grät. Såklart.

Så gungade hon trapets och skrev papperet ovan. Det skulle vi hänga upp ovanför Hemis plats i köket:

>>
Till Hemi från hela din familj.

Vi älskar dig hur mycket - så mycket - som det går.
<<

Så fann vi ett morrhår på köksgolvet. Det ligger nu i kartongen som finns upphängd bredvid brevet. Man kan plocka upp det med pincett, och hålla i handen när man vill tänka på henne, säger Siri.

Så. Vi håller morrhår. Gråter, minns.

Livet fortsätter.

Och inte minst; som vi älskade.