torsdag, augusti 15, 2019

Tråkigheter


* * *
Varannan vecka kör vi till
grannstaden och djursjukhuset.

Förra gången var lite kaosig, på grund av att tre sköterskor
  stack henne och för att vi hade en veterinär som
 kommunicerade dåligt på de språk vi hade gemensamma.

I dag gick provtagningen hur bra som helst.

Men resultatet var sämre.

Leslie har nu under gränsvärdet på sina trombocyter
(blodplättar) och är nära den gräns där hon kan börja blöda inuti.

Det var nästan som att jag kände det på mig.
Den där känslan av att sådan-tur-ska-vi-inte-ha.

Efter senaste medicinsänkningen blev hon sig
nämligen lik. Istället för att ligga i hallen, så sökte
hon kontakt. Klättrade upp i knät, ville ligga nära.
Busade till och med någon gång.

Men nu är vi lite tillbaka på ruta ett, med nästan lika
 hög dos kortison som i början. Veterinären pratar om
alternativ medicin och andra undersökningar och det
är klart att vi inte ger upp. Men det känns tröstlöst.

Och jag känner mig som en skurk när jag höjer
medicinen. Ger henne tabletten som förmodligen räddar
hennes liv, men som gör henne till en ledsen och trött tjej
som mest ligger på hallgolvet och sover

~ flera rum bort från oss.


onsdag, augusti 14, 2019

Nu är hon tretton


* * *
Det känns som evigheter sedan, och nyss.

För tretton år sedan väntade och längtade vi innerligt.


Vi skulle äntligen få träffa vårt barn.

En liten kille som skulle heta Tore.


Men det var ingen Tore som vuxit i min mage,
utan världens finaste Siri

~ såklart.


Livet med henne har alltid varit magiskt.

Kanske för att hon är just det.

Magi.


Med sin inre trygghet, sitt lugn, sin empati,
sitt kvillrande skratt och sin humor sätter
hon guldkant på vårt liv. 

Varje dag.


Och även om det känns overkligt, så blir liten stor.


Nu är hon tretton och vi älskar henne
mer och mer för var dag som går.


fredag, augusti 02, 2019

Hos veterinären


* * *
I går hade vi tid på djursjukhuset. Igen.

Jag tänkte att det skulle gå rätt fort. Prata med veterinären,
ta blodprov, få instruktioner om lägre dos medicin. Åka hem.

Det blev ungefär så, men med lite hack på vägen.

Det var tre olika sköterskor som stack Leslie innan
de fick något blod. 
Ett prov hann också koagulera innan de
kunde avläsa några resultat. 
De två sista gångerna tog
de henne i ett annat rum och stack henne. Allt blir ganska
jobbigt, då vi har rätt traumatiska erfarenheter
av tidigare blodprovs-situationer.

Leslie själv försvinner nästan i medvetande.
Gömmer huvudet i min armhåla, sitter helt stilla.
När de la henne på sidan för att försöka få blod ur
ett bakben började hon andas som när hon snarkar.
~ hon är där på britsen, men ändå inte.

I ett av frambenen gick ett blodkärl sönder, och hon har mörka
blåmärken. Men den här gången slutade det i alla fall att blöda.



Mitt i allt kände jag hur svetten började pumpa
och att det började snurra i huvudet. Jag
bad 
Markus ta över och satte mig på huk.

Förra gången jag kände så var när Siri hade skurit tummen
 och skulle sy. Svimningskänslorna sköljde över utan förvarning.

Det kändes också jobbigt att vi tagit med Siri,
men själv tycker hon att det känns bra att ha sett hur
 det ser ut på djursjukhuset och att veta hur det går till.


Efter två timmar körde vi hem med fler frågor än när vi åkte dit.

Leslie hade nämligen sämre trombocyt-värde än förra
gången, men vi skulle ändå sänka medicinen. Jag hade
önskat att få prata igenom och ställa frågor. 

Men så blev det inte.

Och hjärtat går lite sönder igen. Den här sommaren blev speciell
och ibland kommer jag på mig själv att sörja henne, samtidigt
som hon sitter och tittar på mig med sina fina, trogna ögon.

I eftermiddags när jag kom hem efter en cykeltur
hälsade hon mig välkommen med glada skall och
hundsång. Jag la mig raklång på golvet och fick
fina hundkyssar som förr i tiden, när hon var frisk.

Lång länge på golvet och lät tårarna rinna, samtidigt
som hennes sträva hundtunga fångade upp dem. 

~ och även om det är hon som är sjuk
var det hennes närvaro som tröstade mig.