måndag, september 16, 2019

Älskad gröt på nytt sätt


* * *
Jag är så glad att jag kan äta havregrynsgröt igen.
Sedan jag började ta matsmältningsenzymen amylas som
hjälper kroppen att bryta ner kolhydrater så går det fint.

Sedan läste jag ett tips om havregrynsgröt som jag genast var tvungen att prova.


Det gick ut på att man först rostade havregrynen tillsammans
med kryddor i ugnen. Jag tar kanel, kardemumma och salt.


När grynen svalnat mixar man dem i en matberedare.


När det sedan är dags för frukostgröt gör man precis som vanligt, men en
deciliter havregryn motsvarar ungefär tre fjärdedels deciliter havremjöl.

Det är så enkelt, men ger gröten en sammetslen konsistens. Verkar vara
många barn som tidigare ratat havregrynsgröt som gillar om man gör så här.

Jag brukar tillställa lite proteinpulver med vaniljsmak, då blir
gröten lite lik min barndomsfavorit mannagrynsgröt.

Serverar med blåbär, kokos, granola, cashewnötsmör och massvis av kanel.

~ så gott!


torsdag, september 12, 2019

Fröken fröken, igen


* * *
I måndags hade vi tid hos veterinären. Igen.

Om Leslie skulle ha lika dåliga värden som sist skulle det
inte finnas mer att göra, hade farbror veterinär flaggat för.

Men Leslies blodplättar hade jobbat på fint och
var uppe i 250 jämfört med förra gångens 63.

Det finns en massa om och men. Hon kan inte leva
på så hög kortisondos som hon äter i dag och förra
gången vi försökte sänka gick det som det gick.

~ så än kan vi inte pusta ut. Långt ifrån.

Men vi ger inte upp. Och just i måndags, då visste
vi att hon var stabil. Vi kunde klippa klorna och ge henne
ett ben att tugga på. Sådant som vi inte vågar annars.

Heja Leslie. Du är bäst.


onsdag, september 11, 2019

Höstdans


* * *
Så är hösten igång och jag njuter av dimmiga morgnar,
värmande te och stickade tröjor. Som jag älskar den här årstiden.
Känslan av att landa i vardagen och göra den så fin som möjligt.

Sedan Siri gick ut Svenska Balettskolan har vi
vetat att hon vill dansa, men inte hur det skulle bli.

Nu är hösten ordnat och det blir ganska många dansminuter varje vecka.


Först är det danslinjen med tre dansstilar på tre tillfällen.

I anslutning till det är Siri med i en danstrupp som heter Arctic
dance. Med den ska vi (!) åka till Ryssland till våren.

Sedan dansar hon extra jazzdans och varannan lördag åker hon till 
Luleå för att dansa en lång klass klassisk balett med en favoritlärare.

Det blir mellan fem och sju timmars dans i veckan. Och så
kommer skolidrotten till. Den är ny för Siri eftersom den
gick bort under balettskolan-tiden.


Två av tre dansdagar kan hon vänta kvar på skolan, äta
mellanmål och byta om eftersom klasserna ligger i anslutning
till skoldagens slut och danssalarna ligger på samma gård.

Det värdesätter jag. Att vardagen blir så hanterbar som möjligt.

Visst blir det lite skjutsande och pussling med mat och mellanmål,
men det är ju små saker som hör föräldraskapet till.


Och under höstens schema på svarta tavlan ligger såklart
den här tjejen i sin bädd, som hon konstant kämpar för att flytta
runt på golvet. Småbenen krafsar hårt tills bädden hamnar på
stället som är rätt för dagen. 
En sak är då säker. Rätt ställe är aldrig
mot byrån, där jag skjuter in hennes säng.

Hur som helst, känns det fint att dansen får så stor
plats i Siris liv. Det blev inte Stockholm, men det
blev det här ~ och det blir minst lika bra.


tisdag, september 10, 2019

Kartong, tråd och trä


* * *
Det är inte så ofta jag pysslar nuförtiden.

Mest för att tiden inte räcker till bland vardag, läxor och träning.

Men det är okej.

Och extra mysigt när jag väl skapar något ~ bara för att jag njuter av det.

Som den här bohemiska naturprydnaden.


Använde mig av äggkartonger, ullgarn och en mossig pinne från skogen.


Klippte ut olika grova blomformer och stack hål i toppen.

Använde en böjd ståltrådsbit som ögla för att få igenom det luddiga garnet.


På blomman längst ner knöt jag en knut som säkerhet, annars
satt blommorna fast tack vare garnets tjocklek och luddighet.


Istället för att knyta garnet kring pinnen häftade jag fast med häftpistol. 


Och så var den klar. En bohemisk naturnära
skapelse som bildar vackra skuggspel på väggen.


måndag, september 09, 2019

Den norrländska präriens gudinna


* * *
I dag ~ den nionde i nionde ~ fyller hon fyra,
den norrländska präriens gudinna.

Den ljuvliga Leslie med de mjukaste
ögonen och finaste av själar.

Hon som kan sova djupt, nära medvetslöst, men
som ändå är på plats i köket inom ett par sekunder
när man skrapar ur det sista ur en kesoburk. Väntar
på att få slicka ur den tomma förpackningen.

Hon som sitter i första position, hon som kurar ihop
sig till en kanelbulle om kvällen, hon som älskar att bli
kliad på magen och att få ligga under en filt och mysa.

För två veckor sedan var det högst osäkert om
vi skulle få fira hennes fyraårs-dag. Ett tag hade jag
tänkt att vi skulle fira i förskott, bara för att. Men vi kämpar
 på och är lyckliga för att hon lever och mår bra just i dag.


torsdag, september 05, 2019

Hållpunkter, en vanlig dag


* * *
När vardagen är lite skuggig, som nu, tänker jag
lite extra på hur jag bygger upp mina dagar. 

Så att jag alltid har något litet att se fram emot.

När jag kliver upp ser jag fram emot att sätta mig
med benen i skräddare på kökssoffan och äta gröt
med blåbär och dricka kaffe och läsa tidningen.

Under dagen kan jag längta efter att träffa en person
 jag ska intervjua eller att få formulera en berättelse i
skrivna ord. Jag har lunchen som en hållpunkt, tycker
om att sitta och äta i tystnad. Bara jag och min bok.

Vår middag, som alltid står klar på köksbänken när
jag kommer hem, är kanske nästa se-fram-emot-stund.
Och att lägga mig i gästsängen med min dotter på
armen för att se något tillsammans är ytterligare
en guldstund, liksom hundgoset och stunden i soffan
med min Markus, en mugg te och något på tv.

För mig är det liksom självklart att göra så,
att bygga upp dagen med små guldstjärne-
stunder som jag ser fram emot.

Och nu, när vardagen är lite extra motig,blir det
än mer tydligt att jag mår bra av att göra så.

Varje kväll när jag lägger mig, gör jag nästa dags se-
fram-emot i huvudet och längtar redan efter dem.


tisdag, september 03, 2019

Från bok till prat


* * *
När jag gick skolan hatade jag att hålla i en presentation.
På gymnasiet minns jag att vi skulle träna på att bli bekväma
inför en publik. Några minuter varje lektion skulle några prata
inför de andra. Man kunde välja att sitta tyst om man så ville.

Inte vet jag om det gjorde saken bättre, men i dag
tycker jag att det är nervöst ~ inte hemskt. Särskilt inte
när jag ska prata om något jag kan. Som mitt jobb, eller
min hälsoresa. Det kan jag tycka är ganska roligt
att berätta om. Att få frågor att klura ut svar på.

Genom åren har jag läst en del böcker, vars författare
jag gärna skulle lyssna på som föreläsare. Minns nämligen
att vi läste en bok i bokklubben. Ingen var särskilt
begeistrad. Men så gick vi och lyssnade på författaren
som besökte min stad en vinterkväll. Och han var
briljant när han framförde sin historia muntligt.

Två författare som jag läst och gärna skulle lyssna
på är Elaine Eksvärd och Fredrik Eklund. Den första för
att hon har en intressant personlig historia (som hon
skrivit om) och för att hon är kunnig inom härskarteknik
(som hon också skrivit om) och den senare för att
jag skulle vilja känna hans energi i ett rum.

Så den som har tänkt boka föreläsare nära mig,
kan skriva upp mig som intresserad redan nu.


måndag, september 02, 2019

Vi kämpar vidare vännen


* * *
Tung. Jag känner mig så oändligt tung. Som om det
inte finns en endaste fjäderlätt och glittrig partikel i mig.
Som att allt består av gråsten och oro.

Hela tiden bär jag med mig en känsla som sliter
och drar i mitten av mig. Oro, lätt ångest, ledsenhet.
Som att tårarna vilar precis på kanten.

Varje gång jag loggar in på försäkringsbolaget och anmäler
det senaste veterinärbesöket sneglar jag på knappen. Vet att
jag kommer att trycka på den någon gång. Istället för att
välja "Hunden mår bra, inget fler besök krävs" så
klickar jag på "Mer behandling krävs". Varje gång.

Men jag vet, att det kommer att bli "Hunden avliden".

En dag måste jag klicka där. Men för bara
någon månad sedan nuddade jag aldrig vid tanken
på att det skulle kunna bli än på flera flera år.

Varje dag undrar jag om hon lever till den nionde i nionde.
Då blir hon fyra, den fyrtassade tjejen som läkte
mitt hundhjärta och som fick mig att älska ett djur igen.

För en vecka sedan kollade vi så att hon inte har någon
tumör eller något annat skräp som orsakar problemet.
Det verkar inte som att hon har det. Och det är bra,
konstaterade veterinären. Men ett stort men seglade
in i rummet som ett mörkt moln. Det är att hon svarat dåligt
på medicinen och låg precis på gränsen till att börja blöda.

Så var det åter dags att rasa ner i underjordsgrottan
av mörker och oro. Veterinären sa att med hans samlade
erfarenhet ser det ärligt mörkt ut. Det finns inget mer att göra
än att ge medicin och hoppas att den hjälper. Tro att den hjälper.

För varje promenad vi tar känner jag mig tacksam.
Jag tänker att det här är kanske den sista vi tar tillsammans
och är det så ser vi till att göra den här promenaden så bra
som möjligt. Då vill jag minnas hur den var. Varje gång
hon kommer och myser med mig på kvällen så tänker jag
att det kanske är vår sista. Och så känner jag mig vemodig,
tacksam och i nuet på samma gång. Just här och just nu
har vi det fint tillsammans. Jag njuter av hennes hund-
andedräkt och smutsiga öron och mjuka kropp.

Med dagarna som går blir det extra svårt att förstå hur
allvarligt det är. Hon är pigg och glad och verkar
inte ha ont alls. Jag begränsar mig till att kolla så att
hon inte blöder i tandköttet. Två gånger om dagen har
jag gett mig själv tillstånd att kika efter. 

Än har det inte börjat blöda och hon är glad och pigg.

Hon har inte börjat blöda och vi har
tusen mysiga ögonblick varje dag.

Vi ska njuta av den här hunden och vi ska
kämpa för henne, tills det inte längre går.

Vi får bara hoppas att den stunden ~
mot alla odds ~ ännu är långt borta.