Det är drygt ett år sedan jag pausade från träningsanläggningen som jag tränat på i många år. Det var länge sedan jag reflekterade över det, men jag följde min dotter dit på dans igår och fick därför anledning att fundera medan hon piruettade och höll takten.
Jag valde att säga upp mitt medlemsskap för att testa nytt, för att bryta ny mark. För mig själv. Jag tyckte att jag harvade på, att det tog mycket tid, och att jag inte gjorde mycket annat än att upprätthålla resultat. Dessutom finns aspekter som inte passar mig, egentligen. Passa tider, gå ner i en källare, trängas i ett omklädningsrum med plåtskåp, även om det är fräscht. Kylan i lokalerna.
Visst kan jag sakna de karismatiska ledarna. Tjenare-hur-är-det-idag-känslan. Men just nu är jag nöjd med mitt val.
Jag har sprungit väldigt lite det senaste året. Men nu har vi fått ett löpband till gymmet på jobbet och det har jag begagnat rätt flitigt, men allra mest för uppvärmning och intervaller.
I dag har jag löpt fem kilometer. Eller lunkat. Det tog en halvtimme. Och fortfarande känner jag av blindtarmsärret när jag börjar komma upp i kilometer. Nåja, just nu är inte mitt mål att springa långt.
Och trots att jag 'enbart' crossfit-tränat, korta, intensiva pass. En del ren styrketräning och lite yoga. Trots att jag dragit ner träningstiden markant, och trots att jag äter betydligt mer så känns kroppen bra. Stark och bra (även om ryggen fortfarande är ett problem).
Jag blev inbjuden till en klass på anläggningen, och konstaterade att jag lyfter minst lika mycket nu som då. Jag håller vikten och har snarare fått mer muskler än mindre.
Så just nu är jag nöjd. För effekten jag får av det jag investerar.
Längre fram finns anledning att göra nya mål, men inte just nu.
Och yogan då. Den älskade. Den tar för mycket tid, den blir lätt en prestation. Och när jag inte är perfekt i ryggen, då blir det värre av att yoga än av att låta bli.
Så jag försöker omvärdera. Att sitta i lotus och andas är också att yoga. Att göra en mer stillsam klass hemma på fyrtio minuter är också yoga. Det behövs inte långa klasser för att det skall räknas som yoga, även om jag kan längta mig dit oändligt ibland.
Jag har min andning, och det är tillräckligt med yoga.
Också det för just nu.
torsdag, januari 31, 2013
tisdag, januari 29, 2013
Reportaget i Lantliv
Här är några bilder från Lantlivs hemsida.
Hela reportaget finns att läsa där, faktiskt. Och jag tycker att fotografen Helena Köhls bilder gör sig bättre på nätet än i tryck!
På tjeckisk blogg
Jag och mina flickor har haft en helg av tillsammansvaro, eller ensamvaro om man så vill, utan pappan som gjort Stockholm med en vän.
Hemmavid har vi gjort helgen till en fin sådan. Vi har storhandlat, burit in ved, badat badkar, eldat. Siri har bakat cupcakes med en vän och varit på kalas. Allt har vi gjort med omsorg och glädje.
När Siri besökte födelsedagskalaset på söndagen åkte jag och Hemi ut i skogen och promenerade efter ett skoterspår.
Mina texter i tidningen har fått ovanligt mycket uppmärksamhet.
Kärleksfull uppmärksamhet.
Till att börja med skrev jag:
"Det kommer inte i närheten av de bortglömda böckernas gravkammare i Zafóns vid det här laget klassikerstämplade bok ”Vindens skugga”. Men det finns något särskilt med att gå ner i källarbiblioteket i min stad.
Jag ömmar för böckerna där, och känner att jag vill skänka dem uppmärksamhet även om de kanske inte är så bortglömda. Jag fastnar i gammal typografi och blad med mörknande kanter.
En av dagarna finner jag ”Spring! Fanny, spring!” av John Reynolds Gardiner från 1980. Jag minns min läsupplevelse. Willy, hans morfar potatisodlaren. Och så hunden, den bästa vännen. Fanny.
Och när jag läser den för mitt barn om kvällarna, så värmer hennes kropp tätt intill mig. Och jag känner att hon lever boken, precis som jag gjorde.
Den sista kvällen gråter hon över slutet. Som jag. Och önskar att den inte vore slut. Som jag."
Sedan hade jag skrivit ett reportage om indigobarn, eller Highly sensitive persons. Det finner du här.
Och så om oss: Min vän Jill fann reportaget om vårt hus i Lantliv ombloggat på en tjeckisk blogg. Det inlägget finner du här.
lördag, januari 26, 2013
imari.se
Klockan är alldeles för sent och jag skall sova nu, så jag orkar vara pigg med mina flickor i morgon.
Vill bara kika in och berätta att jag nu äger en egen punkt se.
Nämligen: imari.se
Där finner ni hädanefter bloggen. Och vad som händer i mari, i mig.
Kanske kommer det mer. Längre fram. Vi får se.
torsdag, januari 24, 2013
Jag får ligga intill henne
Det är torsdagskväll och även om arbetsveckan inte är slut summerar jag en intensiv, givande och rolig sådan. Och fler intressanta ämnen väntar i morgon.
Jag har fått mina första beställningar på armband, och det har gjort mig mer än glad. Jag har också köpt en egen domän så snart finns förhoppningsvis bloggen på en .se-adress.
I kväll har jag tillagat en gammal klassiker i det Gustafssonska köket till mig själv. Lax i ugnen fyllt med en röra på Philadelphiaost, grädde, pressad citron, massor av dill, finhackad scharlottenlök och salt.
Så kom Siri hem från en vän. Jag hade tänt massor av ljus i badrummet och vi tog en lång dusch och varma och mjuka la vi oss i dubbelsängen.
Och jag fick ligga intill henne.
Med benen i halvlotus låg hon på rygg och stavade sig igenom några sidor i en bok om en katt och hennes ungar.
Hon läser.
Min flicka läser.
Och jag får ligga intill och vara världens lyckligaste.
Jag har fått mina första beställningar på armband, och det har gjort mig mer än glad. Jag har också köpt en egen domän så snart finns förhoppningsvis bloggen på en .se-adress.
I kväll har jag tillagat en gammal klassiker i det Gustafssonska köket till mig själv. Lax i ugnen fyllt med en röra på Philadelphiaost, grädde, pressad citron, massor av dill, finhackad scharlottenlök och salt.
Så kom Siri hem från en vän. Jag hade tänt massor av ljus i badrummet och vi tog en lång dusch och varma och mjuka la vi oss i dubbelsängen.
Och jag fick ligga intill henne.
Med benen i halvlotus låg hon på rygg och stavade sig igenom några sidor i en bok om en katt och hennes ungar.
Hon läser.
Min flicka läser.
Och jag får ligga intill och vara världens lyckligaste.
tisdag, januari 22, 2013
Min flicka med lugg
Så ville den långhåriga trollflickan klippa lugg.
I går begav vi oss till salongen där familjens frisör huserar. Och lugg blev det.
Hennes vackra, markerade ögonbryn och stora ögon träder fram ännu mer.
I dag ville hon vara pyntad med lockar. Och armbandet som mamma sytt.
Vårt hjärta.
Ett lättantändligt hjärta
Skådespelaren, författaren och sångaren Rikard Wolffs dramatikmörka röst talar rakt in i mig. Han är en av årets Vinterpratare i P1. Och han talar om livet, som en scen, via hans lägenheter på Söders höjder i Stockholm.
1982 flyttade han in i sin nuvarande adress, före scenskolan, Änglagård - och före den fasansfulla sjukdomen.
Rikard Wolff berättar om rädslan för ensamheten, och om sitt lättantändliga hjärta.
"Och även jag har älskat nätterna. Med grupper av människor i sofforna. Några som hänger på balkongen, halvt urdruckna glas och stilla musik i högtalarna. Och i bästa fall, ett kvarglömt hjärta på morgonen."
Och lika närvarande som hans ord är, finns hans andetag. De får ta plats, som en självklarhet. Kanske från ett helt liv på scenen. Det är vackert.
För den som har läst eller sett Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" finns även här en del av historien. Om Stockholm på 80-talet.
Ett annat radioprogram på samma tema är en dokumentär vid namn "Krigsgenerationen". Om Örn som slutar räkna när trettio av hans vänner dött. Om sjukhusprästen Ulla-Britt som håller de unga, sjuka männens händer och antecknar hur de vill ordna sina begravningar samtidigt som hennes egen son blir allt sjukare, i Aids.
Ytterligare en radiodokumentär jag håller högt är Daniel Velascos "Den fastspända flickan" i två delar om Nora, som har varit tvångsomhändertagen för sitt självskadebeteende. 17 år gammal prostituerar hon sig, när hon är intagen på ett behandlingshem utan att personalen ingriper. En dag blir hon fastspänd och grovt våldtagen av en av sexköparna - polischefen Göran Lindberg.
Filmen Kon-Tiki rekommenderar jag varmt. Historien om norrmannen Thor Heyerdahl och hans färd med flotten Kon-Tiki är en film jag varmt rekommenderar. Heyerdahl var övertygad om att Polynesien blev befolkat från Sydamerika och för att bevisa sin teori färdades han 8 000 kilometer med en flotte av balsaträ.
Oändligt vackra havsscener.
Dessutom älskar jag när verkliga händelser blir filmatiserade eller omskrivna på så vis att man förstår mer av dåtid eller samtid, samtidigt som det också är en gripande eller vacker film. "A royal affair" är också ett bra exempel på det.
Och senast såg vi "The angels' share", Ken Loachs film om bland andra Henry, som försöker få fason på ett gäng halvbusar som dömts till samhällstjänst i Glasgow.
The angels' share, eller änglarnas andel, är benämningen på den whisky som avdunstar under fatlagringen.
Den prisbelönta dokumentärfilmen "Searching for Sugarman", en fantastisk historia och en fantastiskt gjord dokumentär.
Däremot har jag också, mot mina principer, gett upp en bok. "Människor det varit synd om" av Kalle Lind, som vi ska läsa till bokklubben. En typ av ironi som inte alls roar mig. Den är jag faktiskt inte intresserad av att ödsla min tid på.
måndag, januari 21, 2013
En gåva
Spets från ett vackert, uttjänt lakan. Handbroderat. Ett jeansbälte. Och några pärlor.
Mina sömnader kommer till i tystnad. Och till radiodokumentärer. Alltid med störa närvaro och koncentration i fingertopparna.
Detta fick min syster i födelsedagspresent. I går sydde jag ett till min dotter, efter hennes önskemål. Hon bär det på skolan i dag. Några fler är under tillverkning. Och en tanke på hårband, förklädesklänningar och några andra produkter i samma linje finns.
Det känns vansinnigt roligt att sy igen.
På samma nivå
Bara en helg, rakt upp och ner. För att den varit fin. Och gett massor av kärlek och energi.
I fredags cyklade jag hem. Morotspajen jag lagat kvällen före stod på värmning i varmluftsugnen och jag satte mig framför kaminen. Min man öppnade en av vinflaskorna vi köpte i Franrike i höstas, och medan maten blev varm samtalade vi med varandra.
Efter middagen såg vi Wild kidz och På spåret. Helgen fortsatte med sovmorgon, en tur till staden för att inhandla skridskor och födelsedagspresenter.
Jag lagade kvällens middag, fisk i ugnen med bladspenat, körsbärstomater, grädde och rosépeppar i lugn och ro, till fin musik. Njöt av att inte behöva stressa i köket.
Och söndag, med flera kalas. Siri gick själv på två, och jag åkte själv till min systers.
Det har inte hänt något märkvärdigt. Vi har umgåtts, varit på samma nivå och har kunnat mötas både i samtal och tystnad, hela familjen. Tillsammans och på var sina håll i huset. Men på det allra vackraste och mest okomplicerade sätt. Vi har druckit kaffe i gungstolen framför kaminen, promenerat, jag har läst ut min bok och vi har sett både tv-serie och film.
Bara en helg. Men en finvacker sådan. En att hämta energi ur.
I fredags cyklade jag hem. Morotspajen jag lagat kvällen före stod på värmning i varmluftsugnen och jag satte mig framför kaminen. Min man öppnade en av vinflaskorna vi köpte i Franrike i höstas, och medan maten blev varm samtalade vi med varandra.
Efter middagen såg vi Wild kidz och På spåret. Helgen fortsatte med sovmorgon, en tur till staden för att inhandla skridskor och födelsedagspresenter.
Jag lagade kvällens middag, fisk i ugnen med bladspenat, körsbärstomater, grädde och rosépeppar i lugn och ro, till fin musik. Njöt av att inte behöva stressa i köket.
Och söndag, med flera kalas. Siri gick själv på två, och jag åkte själv till min systers.
Det har inte hänt något märkvärdigt. Vi har umgåtts, varit på samma nivå och har kunnat mötas både i samtal och tystnad, hela familjen. Tillsammans och på var sina håll i huset. Men på det allra vackraste och mest okomplicerade sätt. Vi har druckit kaffe i gungstolen framför kaminen, promenerat, jag har läst ut min bok och vi har sett både tv-serie och film.
Bara en helg. Men en finvacker sådan. En att hämta energi ur.
fredag, januari 18, 2013
Lantliv
Vissa saker är märkliga.
När vi huserade som mest, funderade, drömde, byggde ut, flyttade om. Då var en av mina drömmar att medverka i inredningsmagasinet Lantliv.
Jag får en helårsprenumeration av min mor varje jul, och jag bläddrar bland de vackra bilderna varje månad.
Och nu är vi - och vårt hus - där. I nummer två.
Jag bläddrade lite snabbt när jag var hemma på lunch, och konstaterade att det blev fint. Jättefint. Men det känns liksom inte mer än så.
I några veckor nu har jag fått flera förfrågningar om människor som vill komma och skriva om och fotografera vårt hem.
Och eftersom mycket av mitt yrkesmässiga liv går ut på att människor släpper in mig i sina hem, vill jag gärna 'bjuda tillbaka' på något sätt.
Så jag säger. Välkommen. Välkommen in. Men vi och vårt hus gör inte till oss, vi stylar inte (fast plockar undan de värsta skräphögarna ...). Och det känns rätt skönt.
Att ha landat där.
torsdag, januari 17, 2013
Norrskensnatt
Vår vackra kyrka var alldeles särskilt vacker när jag cyklade förbi den i dag.
Det är som om frosten och det infrusna har expanderat. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin sett så inbäddade träd.
Det är en magivärld.
Men det är vansinnigt kallt. När jag påbörjade min hemfärd var det minus tjugofem.
Och jag är väldigt glad i mina nya batteridrivna handskar.
För de värmer, och gör att mina händer inte blir onda. Jag frös faktiskt inte alls under cykelturen hem.
Och när jag hämtat Siri, så stannade vi till på gården.
Norrskenet bredde ut sina gulgröna armar över oss på natthimlen.
Och det, är inte annat än magi.
Tack för det, Aurora Borealis.
onsdag, januari 16, 2013
Innanför det grågröna
För en tid sedan fick jag en mejlfråga om att skicka några bilder från vårt hem.
För något som kanske leder till något.
Jag knäppte några tidigare. Det var bra att få en anledning till plocka bort allt groll som tenderar att hamna på alla öppna ytor.
Men klädställningen vid min säng, den behöver jag nog jobba lite på.
tisdag, januari 15, 2013
Jag fryser om dina fötter
Å. I går väntade ett paket på mig här hemma. Ett paket som jag inte beställt, utan som bara låg på bänken i hallen och väntade.
Inuti låg dessa vackra handstickade sockar. Finaste bloggvännen M har stickat dem.
Till mig. Och sänt mig dem.
Och jag känner mig så ödmjuk. Och varm om hjärtat (och fötterna). Att hon suttit hemma hos sig, och stickat sig hela vägen till min själ.
Så tack.
Tack så mycket.
måndag, januari 14, 2013
La Loupe
La Loupe magnifying candle holder.
Fint namn på fin ljushållare med förstoringsglas.
Lågan från ljuset förstoras och skapar skuggor.
Slutsåld hos Artilleriet.se just nu, men skall åter komma i lager.
Fina, tycker jag. Mycket fina.
Det är sent, men jag gör det ändå
Årets projekt:
Ibland ser jag mig själv som ett konstant projekt. Förr ett år sedan var det magen som jag hade så ont, så ont i. Men efter en hel del behandligar så är det fantastiskt mycket bättre. Och så håller jag mig borta från gluten. Och för det mesta mjölk. Ryggen är ett projekt i sig, och efter flera råd från kunniga ska jag satsa mer på klassisk styrketräning.
Årets händelse:
En av dem var när min försvunna vigselring mystiskt hittade tillbakat ill mitt ringfinger. Någon sjumilautmaning till cykel var härlig. Däremot fick yogan vila för mycket för min smak. Men med ryggen så dålig går det bara inte, och så blir jag rädd, för att bli sämre.
Årets resa:
Två reportageresor, till Umeå och Stockholm med bästa jobbresesällskapet. Segelbåten i Medelhavet, bergen på nordvästra Mallorca, Palmas gamla stad, Provences vingårdar och Paris gator.
Årets slit:
Någonstans, när jag känner efter. Att vara så mycket själv hemma. På vardagarna är det den intensiva timmen vid hemkomst. Ofta är hunden rastad och matad, men är hon det inte är hon mycket ivrig i sina behov. Och så ska jag tända en brasa i kaminen och helst ha maten på bordet inom tio, femton minuter. Jag tycker om alla de sysslorna, och det går bra. Men det är enklare att vara två.
Årets plagg:
Stickat. Koftor. Sjalar. Tjocksockar. Ponchos. Snart börjar jag väl bära stickade byxor också. Säg åt mig då.
Årets köp:
Den vattenmantlade kaminen. All ekologisk och näringsrik - och god - mat jag lägger en stor del av pengarna på. Och så resorna, naturligtvis.
Årets tv-serie:
Förra året inleddes med "Downton Abbey"-maraton. Ren njutning i nu tre säsonger. En annan serie som berörde var Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", både i tv-rutan och i bokväg. Och så "Historieätarna" såklart.
Årets bok:
"Flickan med glasfötter" av Ali Shaw, "Själamakerskan" av Michela Murgia och naturligtvis "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón.
Årets film:
"Trust", "Lawless", "Som maskrosfrön för vinden" och "Nawals hemlighet".
Årets musik:
Spotify i all ära och lättillgänglighet, men för mig blir det mer plocklyssnande än hela-skivor-lyssnande. Mando Diaos "Infruset" och bekantskapen med Lana Del Rey är trevliga nya vänner.
Årets sorg:
Jag har fyllt i denna lista i flera år nu och det känns faktiskt makabert att lista årets sorg. Men årets sorg vet nog alla som läser här, vad den är.
Något du saknade 2012 som du vill ha 2013:
Det kreativa i händerna. Att sy mer. Sy och lyssna på radiodokumentär, då mår jag så bra. Det ska jag göra mer 2013.
Största misstaget:
Jag väljer att inte se det som ett misstag, utan något att dra lärdom av. Att njuta mer, att släppa kontrollen mer. Att bara vara, utan att först beta av att-göra-listorna.
Vem saknade du:
Min man. Att vara en hel familj, när andra är hela familjer. Han finns ju här för mig, vi har varit vi i tretton själsfina år, men olika arbetstider har förändrat vår vardag på gott och ont. Det är verkligen både och. Visst har vi det bra, vi gör det bra, när han inte finns hemma med oss. Men jag mår som bäst när han finns mig nära.
Ibland ser jag mig själv som ett konstant projekt. Förr ett år sedan var det magen som jag hade så ont, så ont i. Men efter en hel del behandligar så är det fantastiskt mycket bättre. Och så håller jag mig borta från gluten. Och för det mesta mjölk. Ryggen är ett projekt i sig, och efter flera råd från kunniga ska jag satsa mer på klassisk styrketräning.
Årets händelse:
En av dem var när min försvunna vigselring mystiskt hittade tillbakat ill mitt ringfinger. Någon sjumilautmaning till cykel var härlig. Däremot fick yogan vila för mycket för min smak. Men med ryggen så dålig går det bara inte, och så blir jag rädd, för att bli sämre.
Årets resa:
Två reportageresor, till Umeå och Stockholm med bästa jobbresesällskapet. Segelbåten i Medelhavet, bergen på nordvästra Mallorca, Palmas gamla stad, Provences vingårdar och Paris gator.
Årets slit:
Någonstans, när jag känner efter. Att vara så mycket själv hemma. På vardagarna är det den intensiva timmen vid hemkomst. Ofta är hunden rastad och matad, men är hon det inte är hon mycket ivrig i sina behov. Och så ska jag tända en brasa i kaminen och helst ha maten på bordet inom tio, femton minuter. Jag tycker om alla de sysslorna, och det går bra. Men det är enklare att vara två.
Årets plagg:
Stickat. Koftor. Sjalar. Tjocksockar. Ponchos. Snart börjar jag väl bära stickade byxor också. Säg åt mig då.
Årets köp:
Den vattenmantlade kaminen. All ekologisk och näringsrik - och god - mat jag lägger en stor del av pengarna på. Och så resorna, naturligtvis.
Årets tv-serie:
Förra året inleddes med "Downton Abbey"-maraton. Ren njutning i nu tre säsonger. En annan serie som berörde var Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", både i tv-rutan och i bokväg. Och så "Historieätarna" såklart.
Årets bok:
"Flickan med glasfötter" av Ali Shaw, "Själamakerskan" av Michela Murgia och naturligtvis "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón.
Årets film:
"Trust", "Lawless", "Som maskrosfrön för vinden" och "Nawals hemlighet".
Årets musik:
Spotify i all ära och lättillgänglighet, men för mig blir det mer plocklyssnande än hela-skivor-lyssnande. Mando Diaos "Infruset" och bekantskapen med Lana Del Rey är trevliga nya vänner.
Årets sorg:
Jag har fyllt i denna lista i flera år nu och det känns faktiskt makabert att lista årets sorg. Men årets sorg vet nog alla som läser här, vad den är.
Något du saknade 2012 som du vill ha 2013:
Det kreativa i händerna. Att sy mer. Sy och lyssna på radiodokumentär, då mår jag så bra. Det ska jag göra mer 2013.
Största misstaget:
Jag väljer att inte se det som ett misstag, utan något att dra lärdom av. Att njuta mer, att släppa kontrollen mer. Att bara vara, utan att först beta av att-göra-listorna.
Vem saknade du:
Min man. Att vara en hel familj, när andra är hela familjer. Han finns ju här för mig, vi har varit vi i tretton själsfina år, men olika arbetstider har förändrat vår vardag på gott och ont. Det är verkligen både och. Visst har vi det bra, vi gör det bra, när han inte finns hemma med oss. Men jag mår som bäst när han finns mig nära.
fredag, januari 11, 2013
Speglingar
Jag mår bra nu, ungefär bra i alla fall. Jag har varit inom hemmets väggar sedan i måndags kväll.
Och jag längtar inte ens ut. Känner ingen rastlöshet.
Skulle bara kunna försjunka i ytterligare en bok eller film.
Men jag känner mig själv. Och jag vet, att i morgon eftermiddag när Siri har en vän här på besök och Markus har åkt till jobbet, då blir jag rastlös. Då känner jag mig utan. Honom.
Så därför tar vi en liten sväng på förmiddagen. Även om jag just då helst stannar hemma, dricker kaffe och viftar på tårna i fårskinnstofflorna.
Men jag känner mig själv, och vet att jag behöver stimulansen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)