onsdag, maj 27, 2020

Morgonmusik för hund


* * *
Den senaste tiden har en ny morgonrutin etablerat sig på övervåningen.

När Siri är klar med sina innan skolan-bestyr sätter hon sig vid sin keyboard för att spela en stund.

Och det slår nästan aldrig fel.

Efter en liten stund hör man tassar i trappan.


Leslie kommer upp och ska bli upplyft i Siris säng.


Där lägger hon sig till ro för morgonen och lyssnar.

Innan Siri började spela på morgnarna stannade hon ofta på nedervåningen, eller så kom hon och la sig i datarummet där jag är.

Men nu. Nu är det musik på morgonen som gäller.


tisdag, maj 26, 2020

Sköldkörtelns dag ...


* * *
I går var det sköldkörtels dag. Precis som internationella kvinnodagen känns det kanske inte som en dag att fira, utan som en dag att uppmärksamma.

Trots att jag har haft fel på min sköldkörtel hela mitt vuxna liv och trots att jag är intresserad och läser en hel del har jag mycket kvar att lära.

På sistone har jag utforskat sköldkörtelns påverkan på hormoncykeln och jag tror att det är där många av mina problem ligger.

Istället för att känna mig frustrerad för att jag får i stort sett icke existerande hjälp från hälsocentralen försöker jag läsa på och hitta annat. Jag tror liksom inte att en vätskedrivande och blodtryckssänkande medicin kommer att lösa några problem i grunden.

En av dem som lär mig mycket är Jenny Koos. Henne vill jag verkligen tipsa om. På sin hemsida Vulverine skriver hon:

"För dig som inte går med på att kroppen är orsaken till kvinnors lidande. För dig som tröttnat på att få biverkningstyngda preparat, utan att bli friskare. För dig som tycker att feminism innefattar en respekt för kvinnokroppens funktioner. För dig som vill förstå hur saker hänger ihop, och optimera din hormonhälsa. Här delar jag information om menscykeln, fertilitet, preventivmedel, födsel, feminism och amning - ur ett holistiskt perspektiv men på vetenskaplig grund."

 Jag följer också Sylvia Oppenheim på Hormoni.se, som är en informationssajt om kvinnors hormonella hälsa och balans. Här kan du läsa om hormoner, PMS, klimakteriet och allt om hur man använder progesteron och östrogen i olika situationer.

Två tips, så här dagen efter sköldkörtelns dag.

fredag, maj 22, 2020

Några snabba frågor och svar



* * *
Jag hittade den här fråga-svar-grejen någonstans, men minns inte längre var.

Nåja, här kommer några snabba svar så här på fredagseftermiddagen.

- - - - - -

Min favoritplats hemma är ...
... att sitta med benen i skräddarställning i kökssoffan med en kopp kaffe på träbordet och en bok uppslagen.

Min käraste ägodel är ...
... lapparna som Siri skriver varje kväll och lämnar på min huvudkudde. Skatt i ordets sanna bemärkelse.

Jag samlar på ...
... förut var det definitivt sjalar. Nu vet jag inte om jag samlar på något särskilt.

Det första jag gör när jag kommer hem är ...
... att hälsa på fyrbenta operasångerskan som möter upp i hallen med välsmorda stämband och någon kyss.

Min älsklingsfärg är ...
... vinröd.

Det här skulle jag lämna kvar om allt brann ner ...
... om allt brann ner skulle man ju lämna allt kvar? Men ärligt finns det ju en massa saker man inte behöver, men som är trevliga att ha i vardagen.

När ingen är hemma brukar jag ...
... ta ett bad eller sy eller yoga. Men det händer sällan att jag är helt ensam hemma och jag gör de sakerna oavsett.

Mitt bästa loppisfynd är ...
... det vet jag direkt svaret på! Min gjutjärnsstekpanna alla gånger. Så glad över den varje dag.

Det här vardagsljudet gör mig lycklig ...
... min man och dotter som småpratar och skrattar tillsammans. Regn på plåttaket.

Den som hälsar på hos mig får inte ...
... hembakta bullar.

Jag fantiserar om att ...
... rulla ut i sommaren med husbil och min familj nära. 

Mitt lyckligaste minne från mitt nuvarande hem ...
... alla små fina stunder som är en del av vardagsväven. Familjemiddagar till tända ljus, kvällsvärme framför kaminen. Godnattläsning. Samtal och skratt och tid tillsammans.

tisdag, maj 19, 2020

Inuti


* * *
När jag tittar tillbaka på den här våren så tänker jag att den varit rätt tuff. Men att mycket ändå har fallit på plats, i den mån nu livet kan göra det.

Markus jobbar i Piteå nu. Trivs med det han gör och slipper pendla. Det har löst sig med mitt jobb och Leslie är stabil på sin medicinering. Om vi har tur kanske, kanske Siri får dansa lite på skoltid till hösten.

Så många orosstenar i magen som lättat lite.

Om kvällarna nu läser vi bland annat om väder och klimat, eftersom Siri snart ska ha prov. Väder är temperatur, nederbörd och så vidare under en kort tid medan klimat är väder under en lång tid.

Lite så tänker jag med min rygg. Vädret i ryggen är någon liten upphakning här, en krampkänning där. Men klimatet i ryggen är så enormt mycket bättre när jag lyfter blicken.


Jag njuter av mina fina tjejer.

Och att jag efter godnattläsning ska gå ner till min man och vi ska dricka te och se fina serien "Normala människor" tillsammans.


Men ändå mår jag inte bra.

Det är fortfarande min sköldkörtel och mina hormoner som ställer till det och jag är så less på att försöka finna ut vad som felar. Jag har haft så många handlingsplaner, tagit så mycket ansvar, sett tiden an. Men jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Dock vet jag vad jag önskar. En holistisk läkare med kunskap om kvinnohälsa som finns i närområdet och som skulle vilja hjälpa mig.

Varje morgon ser jag hur mina ögonbryn och mina ögonfransar trillar av mer och mer. I perioder känner jag av hjärndimman och orkeslösheten när jag rör på mig. Vet att jag tar hand om mig och att jag har en balans mellan jobb, fritid och vila. Sover gott och älskar både min familj och det jag gör. Det är inte där det felar.

Det är kroppen.

Läser andras fina berättelser om svårigheter. Hur man kämpade, tog hjälp och fick bättre balans. Inte för att jag säger att någon haft en enkel resa, men jag önskar att det var så för mig med. Att det var en svår tid men att det blev bra. Inte att åren går och det bara är lite bättre eller sämre.


Men jag håller fast vid saker jag uppskattar. Som god ketomat.


Sätter mig i tystnad vid skrivbordet och syr och lagar. Lyssnar på naturen utanför och låter känslor från arbetsveckan landa och kännas.

Det är en fin stund.


Så lagar jag mat och umgås med de jag älskar och gör allt jag kan för att uppskatta nuet och njuta av planer för framtiden.

söndag, maj 10, 2020

Springer in i mig själv igen



* * *
Det har varit en intensiv och tuff vecka på flera olika plan i mitt liv.

I fredags surrade det i huvudet och jag kände behov av ... luft i livet.

På lördagen funderade jag på om jag ville träna eller inte.

Behövde jag vila eller skulle jag må bra av att springa?

Jag bestämde mig för det senare och för att lyssna till kroppen. Så jag sprang 13 kilometer i maratonfart och det var länge sedan jag gjorde det. Bra för självförtroendet och efteråt en skön känsla i hela mig. Som att tankarna lugnar ner sig och kommer på plats. Som att själen kommer till ro, och som att benen njuter att tyngden och tröttheten.


måndag, maj 04, 2020

Grill och spring och lycka


* * *
Jag hämtade nyss ut mer medicin. Den har blivit nästan tre gånger så dyr sedan förra gången. Det svider och jag kände starkt att jag inte vill äta den (dem). Inte för priset allra mest, utan för vad det gör med mig. Allt fick mig att fundera igenom min situation igen och jag har nu prövat och omprövat logik och känslor.

Ett beslut kom till mig starkt, som en blixt och jag vet exakt när det hände. Jag stod i dörröppningen till badrummet. Vänsterhanden på dörrhandtaget. Pratade med Markus i köket om något helt annat.

Jag skriver mer om det sen. Men just nu mår jag bättre än på länge. Det finns en mjukhet i mig som jag hade glömt bort att jag har.

Sedan springer jag också. Mest korta svängar, men jag börjar känna mig starkare sedan jag ätit ketogen kost drygt en månad. Den tuffa mellanperioden när kroppen är mellan kolhydrater och fettdrift har klingat av och jag kan trycka på och orka.


Min älskade tjej sov borta en natt och så här kändes det att ha henne hemma igen. Kvällen efter nattade jag henne med en stark lejonhonakänsla.

Jag fixade ett extra gott mellanmål till henne också. Hemgjord choklad på kokosolja, kakao (oj, vilken skillnad det är på olika sorter), steviadroppar och flingsalt. Serverade med havregurt, färska stora blåbär och rostad kokos plus hemgjort kokossmör. Så gott!

Kokossmör är världens enklaste. Rosta kokos och mixa i en matberedare. Kan ta i alla fall tio minuter, men värt det. Bara man har tillräckligt mycket kokos så att matberedaren har något att jobba med.


Jag fixar en del i köket, men bakar inget traditionellt. Då är det fint att min Siri har andra att baka med. I helgen svängde hon och farmor ihop fyra sorters kakor och bjöd på fika.


Till valborg grillade vi. Jag jobbade över, men när jag svängde in på gatan kände jag doften och visste att den kom från oss. Och där stod han, mitt livs hjärta, och grillade favoritmat till familjen.

Jag fick feeling och sprang långpass. 18 långsamma kilometer på löpbandet. Så imponerad av mig själv, att jag kan göra det bara för att jag känner för det. Vad kroppen är häftig ändå. Ingen träningsvärk eller smärta efteråt, bara lite extra törstig och hungrig.


Söndag eftermiddag är matprepp för mig. Här fixar jag grönsaker i ugn och hel kyckling i ugnen. Av benen kokade jag hemgjort kollagen.


Och så har jag hjälpt min fina Siri med hennes planteringar. En mysig stund med fingrarna i jorden och allt från tomater till grönkål och solrosor verkar trivas hos oss.

Så kom och gick en tid till i livet och för det känner jag mig

~ lycklig

måndag, april 27, 2020

Den här tjejen


* * *
Det är snart ett år sedan du blev så sjuk. Livet som hundmamma förändrades för alltid under en sömnlös natt på djursjukhuset. Jag minns dimman som steg upp ur gräset utanför när vi skulle åka hem. Tomma och trötta, utan ord. Hur allt det värsta blev sanning. Du har varit så sjuk Leslie. Du höll på att förblöda inuti. Du höll inte på att orka med medicinerna. Vi vakade över dig nästan varje sekund hela sommaren och in i hösten. När du andades dåligt, när du bara sov. När du drog dig undan och bara ville ligga ensam i hallen, så långt från den kärleksfulla personlighet du är. Du som alltid sett till att ta den kärlek du behöver. Nu ligger du i min famn igen när jag äter frukost. Den högra tassen invikt under dig och den vänstra stora isbjörnslabben vilar mot mitt knä. Samma sak varje morgon. Du har lika smutsiga öron som förr. Du sjunger när vi kommer hem och passar perfekt mellan din husses fötter längst ner i soffan. Allt känns som vanligt när du rullar över på rygg och vill att din människosyster ska klia dig på magen eller bjuda på något gott. Förra veckan fick vi fina besked hos veterinären. Vi satt ute i solen och pratade om dina värden. Nästan ett år efter att du blev sjuk har vi dig kvar och den stora krisen är över. Ändå känner jag mig inte glad och lättad. Det är svårt att tro att det är sanning och livet med dig är för alltid förändrat. Kanske sjunker det in eftersom. Kanske vågar jag njuta av dig ännu mer i varje ögonblick, nu när jag försöker lita på ~ att du får finnas kvar hos oss.


fredag, april 17, 2020

En massa som varit


* * *
Det hände visst en grej för ett tag sedan. 

Jag bytte inte jobb, men jag fick delvis nytt jobb på jobbet.

~ ansvarig utgivare, det är liksom så stort och viktigt och ärofyllt.

Tänk att det skulle bli så. Ser mig själv som elvaåring, när jag knapprade fram min första novell på farfars skrivmaskin i källarkontoret. Att se den publicerad i Piteå-Tidningen blev liksom början på allt.

Kärleken till orden har tagit mig hela vägen genom uppväxt till yrkesliv. Hjärtekrossade tonårsdikter, folkhögskola och skönlitterärt skrivande och många reportage som journalist.

Att vara ansvarig utgivare handlar kanske mer om att läsa och prata än att skriva, men det handlar om ord och etik och tankar och att förmedla saker och det är inget att ta lätt på.

Det är liksom både fint och ångest på samma gång.


Vi har också hängt på Gläntan med kompisar.


Älskar naturen där.


Jag har också vilat en del. Har varit ovanligt trött på sistone och känner att något stökar i kroppen.


Vilar en stund till och tänker på min hälsa. Blir så enormt peppad av att läsa i Ketoboken av Martina Johansson. Jag vill läsa den från pärm till pärm om och om igen.

Styrka under, ringa in. Anteckna i marginalen. Googla.

Jag känner mig ofta rätt skrotig i kroppen. En kronisk sjukdom, medicinproblem, en konstant dålig rygg och annat. Men sedan jag slutade fokusera på att behandla ryggen och gick djupare in i kroppen med kinesiologi har jag blivit så enormt mycket bättre.

Jag säger inte längre att jag har ont i ryggen varje dag.

Jag har inte ont varje dag längre och det är den finaste av gåvor.


En dag påskpyntade vi. Siri gjorde egna pappersdekorationer.


Mångårigt pynt som bor i kökssoffan resten av året.


Gamla fjäderbuketter och rosa fluff av en tvättsvamp.


Jag njöt av extra ledigt några dagar och gick runt i mitt favoritlinne som fått många hål i sig nu.


Vi hade en påskmiddag i miniatyrformat.


De här fjädrarna är i textil och knopparna i riset har blivit till små gröna blad nu.


En dag planterade vi.


Hoppas på bättre majsskörd i år, även om plantorna blev stora ifjol.


Siri har planerat, ritat upp odlingsschema och beställt fröer. Det blir en blandning av grönsaker och blommor och det känns fint att se små skott komma upp ur jorden i köksfönstret.


tisdag, april 07, 2020

Hur det fick mig att känna mig hel och en smula magisk


* * *
Förra veckan var jag på jobb och fick en kelsjuk katt som sällskap. Alltså, jättekelsjuk. Det var som att det var själarnas förening eller något.

Hemma fick hunden påfyllning av godis i sann Local hero Piteå-anda. 

Hon klagade inte.


Sedan har jag burit med mig tankar. 

Minns känslan av att lägga en hand på magen. Känna att det fanns liv inuti. Hur det fick mig att känna mig hel och en smula magisk. Tacksam är ett ord som känns för litet, men i brist på bättre är jag tacksam för att jag fick uppleva det en gång i mitt liv och okej med att inte få vara med om det igen. Det gör inte ont på samma sätt längre, att se gravida och mammor med små bebisar.

Ibland, en slags värk i själen. Men på samma gång en innerligt stillsam glädje över att jag kan minnas min tid som gravid och som småbarnsmamma och känna att jag var närvarande. Jag var där och jag njöt och jag tog tillvara.

Jag fick.

Jag är inte utan.

När Siri var mindre frågade hon efter syskon. Jag har alltid svarat med sanning, aldrig försökt undvika frågan. Nu frågar hon inte längre, även den tiden är förbi. Och i dag förstår hon ju och har landat i att det är vi tre, musketörerna. Och hunden, såklart.

Men på sistone har jag tänkt mycket på syskon. Att det gör ont att Siri aldrig kommer att ha ett syskon att falla tillbaka till när tillvaron är svår. När vi blir gamla, eller knasiga eller något annat händer.

Det smärtar i mig på ett nytt sätt nu.

Och så är det. Känslor går i vågor. Det kan vara stilla länge och sedan krusar sig ytan på nytt.

Jag försöker trösta mig med att min dotter är en vacker själ, en klok människa som kommer att hitta sina sammanhang. Sina medmänniskor och hjälpare. Även om det inte kommer att vara ett syskon.



Känslan får följa med mig. Men jag samlar också fina bilder på pyssel som inspirerar och fotar två favoriter när de myser som bäst.

onsdag, april 01, 2020

Experimenterar vidare


* * *
Det här bokomslaget är väl så långt ifrån man kan komma veganuari och andra veganska och vegetariska utmaningar.

Jag har följt Martina Johansson i några år nu och respekterar hennes kunskap. Har läst en av hennes böcker tidigare, men ser henne mest via fråga-svar-grejer på Instastories och via inlägg på hennes blogg.

Nu djupdyker jag i den senaste boken om ketogen kost. Jag känner mig som en forskarstudent som är vetgirig och bara vill ha mer och mer. Jag slukar information om vitaminer, olika typer av fett och hur det vi äter påverkar exempelvis autoimmuna sjukdomar. Vill stryka under, ringa in och googla vidare.

Den som har följt mig vet att jag gärna justerar hur jag äter. Springer jag mer vill jag gärna ha havregrynsgröt, men får jag ont i magen drar jag ner kolhydraterna rejält. Någon form av lchf-kost har jag ätit i rätt många år nu och någonstans är det nog där jag hör hemma.

Men nu gör jag ett test och äter mer ketogent. Det betyder att jag siktar på att varje måltid ska innehålla 80 energiprocent fett. Det låter galet men det är inte så att jag dricker gräddiga såser. Eftersom jag undviker grädde, kokosmjölk och sådant gäller det att hitta livsmedel som nästan är självbärande i fett.

Som en avokado och två ägg stekta i en rejäl klick smör.

Efter någon dag med ketogen kost har magen lugnat sig, jag får en annan energi, liksom en slags urkraft och jag är mätt och belåten mellan måltiderna och har inte alls samma behov av mellanmål.

Att springa är mycket tuffare innan kroppen växlat om till fettdrift, men det är okej. Att styrketräna går hur bra som helst, så jag kör pass som blandar hopprep med kroppsviktsövningar och kettlebells.

Och än en gång slås jag av insikten. Hur häftig kroppen är. Hur fantastiskt det är att känna hur den svarar på det jag väljer att stoppa i mig.

Det, om något, ger mig energi just nu.

tisdag, mars 31, 2020

Vitaminer och mineraler



* * *
Hemma hos oss har vi ett ställe för mediciner a la apotek och ett ställe för hälsokostgrejer plus mitt grishormon som jag tar varje dag.

Apotekslådan i städskrubben innehåller väl mest värktabletter och annat smått och gott som är bra att ha. Där ligger också snorsugen som vi använde när Siri var liten.

I skåpet ovanför diskstället svänger det i dörren mest hela tiden. Där finns mina dagliga mediciner och tillskott plus Leslies ögon-kit.

Jag äter både vitaminer och mineraler i perioder (vitaminer på morgonen och mineraler på kvällen). Försöker cykla, så att jag inte tar allt hela tiden. Utan äter ett tag och pausar sedan för att se om det känns skillnad.

Några som jag återkommer till är:

* C-vitamin
* Ashwaganda
* D-vitamin
* Olika omega-varianter

Fler som jag gillar är magnesium, det tar jag speciellt i perioder när jag springer mycket långpass samt kollagen, helst varianten från fisk. Kollagen bygger bland annat upp hud, senor och ben. 

Produktionen av det kroppsegna kollagenet minskar i takt med att vi blir äldre och jag gillar att tillsätta det då och då.

Ett annat tips jag fick för flera år sedan var att äta Maxosol, som innehåller naturligt karoten. Jag trodde att man åt det vid solsemestern för att bli extra brun, men rådet jag fick handlade om att äta det någon vecka innan utlandsresan för att slippa soleksem. För mig har det faktiskt funkat jättebra.


fredag, mars 27, 2020

Det ljusnar


* * *
Väckaren ringer och innan jag vet om att jag är vaken har jag mjukiskläderna på. Fötter i tjocksockar nedför trätrappen som jag själv skrapade och slipade för många år sedan.

När jag kommer nedanför böjen tittar jag ut genom fönstret ovanför köksbänken, precis som vanligt.

Det är ljust ute och himlen är rosafärgad mot aprikos. Det är så fint att mötas av de färgerna varje morgon nu. En snäll syn för nyvakna ögon.

På lunchrasten tar jag en promenad genom min lilla stad. De har börjat sopa upp vinterns sand och grus och jag älskar det vårtecknet.

När jag cyklar till bokklubbsträff om kvällen behöver jag inga täckbyxor. Jeansen räcker som skydd mot kylan även kvällstid och det känns så fint i hjärtat när jag trampar hem mot min familj, utan att frysa.

~ även om det är svåra tider nu, så känner
jag i hela mig, att det ljusnar.