torsdag, september 20, 2018

Höstträdgård


* * *
De klarmustiga färgerna och det lite vissna.
Det är så förlåtande.

Och färgsprakande vackert.


Gräset och mossan mellan stenarna.

Sommarblommor i förfall.


Det känns som en samlad minidjungel hemma nu.


Och jag tycker väldigt mycket om. Vallmokapslar, höstfärger
och löv som färgar träden i brons och vinrött.

Det är min tid. Min tid är nu.


onsdag, september 19, 2018

Tyngsta träningsveckan


* * *
Nu är jag inne i tyngsta träningsveckan. Förra veckan sprang
jag 52 kilometer, uppdelat på fyra pass, varav långpasset
sträckte sig över 29 kilometer.

Löpningen flyter på bra, efteråt känns benen lite stela
någon timme, men jag får ingen träningsvärk.

Foten är bättre också.

Siri cyklade med mig drygt halva lördagspasset och sedan sprang 
jag vidare med nypåfyllda flaskor sportdryck och podd i lurarna.

Testar ny dryck och nya energibars, tror jag hittat rätt inför loppet.

Även intervallerna med äta och dricka fungerar bra.
Kanske får jag justera på plats, beroende på värmen.

Den här veckan springer jag 53 kilometer, och då blir
långpasset på lördag det längsta under hela satsningen.
Men 32 kilometer känns inte omöjligt.

Faktum är att efter ett härligt, varmt bad och rejält med mat
(är så hungrig hela tiden nu!) så mår jag så otroligt skönt. Det känns
som om jag är något av en slitvarg, som passar för att jobba länge.

Och jag målar upp nya mål för framtiden. Vad jag vill satsa på
efter maraton? Hur tänker jag om nästa års träning?
Det ska jag formulera i text. Jag ska också sätta mig ner och sätta
mina mål med Palma marathon på pränt. Snart. För det är viktigt,
att vara ärlig mot sig själv med förväntningar.


tisdag, september 18, 2018

De här två


* * *
Den lilla fyrbenta. Hur mjuk hennes päls är. Och hennes ögon, lika
mjuka, när hon tittar på en. Hur hon alltid vill vara nära, som en värme-
kamin. Hur hon kryper intill, lägger upp en tass på ens ben, huvudet i knät.

Hon är stilla ro och glädje ~ med någon minuts bus vid valda tillfällen.

Och så den långhåriga, tolvåriga. Vare sig om det är mys
i sängen, frukost i vardagsrummet eller läsa läxor i kökssoffan
så finner man henne tätt ihop med hunden.

De skulle gärna sova tillsammans om nätterna. 

Men den pälsbeklädda är lite för varm.

~ och så drar hon timmerstockar så att sängen skulle skaka.


lördag, september 15, 2018

Fyra ögonblick från veckan


* * *
Lördag morgon, strax innan nio. Grannarna påbörjade arbetet 
med takbyte klockan kvart i sex, så sedan dess har jag halvslumrat. 
Förundrad över att man väljer att börja leva om i ett villaområde 
så tidigt en helgmorgon.

Sitter med öppet fönster. Sval luft, ljudet av 
en rondell och en lätt känning av nackspärr.

Huset känns annorlunda och lite tomt. Siri har sovit över 
hos en vän och jag pröver tanken: Så här kommer det att 
kännas när hon har flyttat hemifrån. Det känns märkligt.

Jag tänker tillbaka på vardagsveckan som 
varit och väljer ut fyra ögonblick:

1. Jag hamnar i ett sammanhang och får intresserade frågor om 
min maratonutmaning. Jag berättar och tycker att det är kul att de 
visar intresse. Ytterligare en person ansluter (manlig chef) och tar 
över samtalet. Berättar anekdot på anekdot om personer (män) 
som alla sprungit maraton utan att förbereda sig. De har antagit 
utmaningar, de har rökt cigaretter i pauser under loppet och 
de har klarat det hela på mer eller mindre spektakulära sätt.

Jag hinner inte reflektera över det då. Men sedan tänker jag 
att det är så typiskt. Att förminska det jag gör. Slitvargen 
som tar det seriöst. Som planerar, förbereder. 

Det finns alltid de som presterar spektakulärt, som 
har en bättre historia, som är jättesnabba runt banan.

Och kvar står jag. Halvt om halvt fråntagen min 
berättelse (av en man). Det är inte första gången.

2. Det har varit en stressig onsdag. Jag har kämpat med 
olika dilemman kring en text och skyndar till sjukgymnasten 
för behandling innan jag ska hem. Sjukgymnasten är 
försenad och jag står på tå för att hinna bli klar i tid. Trampar 
snabbt hem för att ge hunden mat och rasta henne, laga 
middag till mig och Siri, äta och skjutsa henne till bokcirkel 
en kort stund senare. Samt ta mig själv till föräldramöte.

Där kommer frågan om representant i skolrådet upp. Jag har 
suttit i fyran och femman. Kan någon annan ställa upp? Frågar 
läraren. Det blir tyst. Ingen kan tänka sig att ens ställa upp 
som ersättare. Jag bär med mig min dag, som jag kämpat för 
att få ihop. Hoppas att mötet är slut så jag kan hämta upp 
mitt barn från bokcirkeln när den är klar (Markus jobbar över 
hela veckan). Säger att det är inga problem, jag lägger 
gärna den tiden på min dotters skolgång, på alla 
hennes klasskompisars skolgång.

Inombords frustrerad över hur samhället kan vara. Alla 
med pressade tider, ingen som har tid att engagera sig. Jag 
är knappast bättre än någon annan. Men känslan hinner ikapp.

3. Siri har länge önskat en brevkompis. En riktig, där man 
skriver på papper och klistrar frimärke på kuvert. Nu har hon 
äntligen hittat en. Hennes glädje den kvällen vi pratade om det. Den 
äkta lyckan, pirret i magen. Älskar hennes uppriktiga förväntan.

4. Att äta lunch med mamma och få en timme på egen 
hand med henne. Fin avrundning på arbetsveckan.

Och nu är det helg. Jag och min man ska snart 
ta ut hunden på förmiddagspromenad. Och sedan 
är det dags att springa. Långt.


onsdag, september 12, 2018

Om en månad springer jag här


* * *
Nu har vi bestämt oss. Vi sparar San Francisco till en annan resa.
Dels för att det blir dyrare och dels för att jag ska slippa lång
flygresa och många timmar i bil innan jag ska springa mitt maraton.

Istället tar vi en favorit i repris. Vi åker till Palma.


Det är sex år sedan vi seglade runt drygt halva Mallorca.
Vi hann också med någon utflykt i bergen och någon dag i Palma.

För mig var det naturskön kärlek med en gång.


Jag ska fortfarande fira att jag fyller 40 med att springa ett maraton.

Samma dag som loppet i USA.

Att göra det. Att springa 4,2 mil utomlands, är en
av mina drömmar som jag nu får förverkliga.


Banan går efter strandpromenaden och genom Palmas äldre
delar. Precis som när jag sprang i Stockholm är det en
halvmaratonbana som man springer två gånger. Bra för
publiken som ska heja, tänker jag.


Det känns läskigt, pirrigt och härligt. Mest nervös är jag för
temperaturen. Medel i oktober dagtid är 23 och nattetid
runt 16, tror jag. Hoppas att det inte blir alltför varmt.


Det märks att maraton-tävlingen drar folk. Tror det är runt
10 000 som springer. Boendena blir bokade i en rasande fart.

Vi har hyrt lägenhetet via Airbnb. Den ligger väldigt centralt.


Med en stor gemensam terrass.


Någon dag har vi tänkt göra en utflykt till norra delen av ön.


Närmare bestämt till det här utflyktsmålet. Jardines de Alfabia.


Ser rätt fint ut.


Älskar grönskan.


Det finns även en restaurang i trädgården.


I Palma tar jag gärna repris på Bar Albaco, bara för att den är så härligt mustig.


Siri minns den inte, så hon tycker det blir kul att strosa dit och ta en drink.


Det här boutiquehotellet i Palma verkar ha bra restaurang.


Och på deras takterass ska de servera riktigt bra sushi.

Ja. Så är det. Om en månad, minus en dag, så flyger vi till
Palma. Maraton, någon utflykt i bergen, kanske lite vandring eller
cykling, något slott och en massa tid tillsammans tänker vi oss.

Och så ska vi fira.

Att jag fyller 40. Att vi har varit gifta i 10 år. Och att vi
trivs så himla bra tillsammans, vi tre musketörer.


tisdag, september 11, 2018

Min maraton-outfit



* * *
Jag är nu i fas med mitt maratonprogram. Kämpar med diverse
kroppsliga bekymmer, men ryggen är i alla fall rätt bra. I lördags var
det dags för 24 kilometer och jag valde att springa ut mot
landsväg med röda timringar och skog.

Svängde av på en sandväg ut i skogen där jag ofta sprang
med Hemi, vår förra hund. Lyssnade på poddar, drack sportdryck
(testar ny) var fjärde kilometer och åt en del av en proteinbar var
femte kilometer. Det uppbrotten blir liksom viktiga markörer mentalt.
Så mycket lättare att tänka fyra kilometer framåt istället för tjugo.

Och efter första fyran, så blir det bara en kilometer innan det är
dags för "mat". Och sedan enbart tre innan det är dags för dryck. Och
så rullar det på med olika mellanrum och hjärnan får något att göra.

Jag hade den största av tur och fick testa mina tänkta
maratonkläder utomhus. Att springa i korta shorts och tunt
linne är inte så troligt i september. Men det gick. Och det
var härligt! Älskar mina tunna vinröda shorts och mitt lika
vinröda linne. Känner mig så fin och fick inga skavsår,
varken mellan lår eller på insida arm. Bästa!

Och ännu bättre! Jag har hittat mina maratonskor. 

Och SOM jag älskar dem.

Ett par Hoka One One Bondi är det minsann. Skorna ser ut
som smärre rymdskepp, men de har lägre dropp än de flesta
uppbyggda skor på marknaden. Däremot är mellansulan
rejäl med ordentlig dämpning. Den kombon är toppen.

Sedan jag började springa i Hoka vill jag bara ha det märket.
Löpkänslan blir så mycket roligare när sulan är lite lätt rundad
och liksom hjälper en på framfoten. Och dessa Bondi ger
mig den där härliga springa-på-moln-känslan.

Mina 24 kilometer var inte enkla. Men jag fick springa
i sol och testa både kläder och skor utomhus.

Och trots att jag ser likblek ut på bilden och liksom missar att visa
mina fina kläder, så känner jag mig mer än glad för min träningshelg.


måndag, september 10, 2018

Att ha en pälskling som fyller tre


* * *
Siri ska beskriva sitt husdjur på en engelskalektion.
Hemma läser hon upp delar av resultatet:
"Leslie is a white hot dog with brown spots and short legs".

Ja, det stämmer onekligen ganska bra.

Och nu har den vita korven med bruna fläckar fyllt tre år.


Vi firade hennes födelsedag med att bjuda på ett "jumbone".

Notera slemsträngen på vänstra bilden. På så vis
kan man ana hur gott hon tycker att det luktar.

När det var varsågod tog hon snabbt benet och drog till sin
favorit-tugga-på-ben-matta för att mumsa i sig härligheten.

Och vi, vi är mer än glada för att det var just den här vita korven, som
via en omplaceringsannons på Blocket, viftade sig in i våra hjärtan.


onsdag, september 05, 2018

Vänsterfoten


* * *
Det är nu, när maratonanmälan är gjord och beviset ligger
i min e-post som jag minns. Hur små saker liksom förstoras. Förra
gången jag skulle springa ett maraton var det ett blodigt skavsår på
stortån som jag var orolig för. I vanliga fall skulle jag bara gått i sandaler
en vecka, men några dagar inför mitt livs första maratonlopp oroade
det mig. Jag svängde in hos mamma på hälsocentralen och fick
tips och omplåstring. Och det gick ju bra. Tillslut.

Sedan är det förkylningskänningarna. Småkrämporna.

Tänk att ligga i magsjuka på dagen.

Och nu. Dags att presentera ett nytt problem: Foten.

Jag började känna av vänsterfotens ovansida sista veckan
på semestern. Dagliga långpromenader med hunden och löppassen
på det. Tänkte att foten var överbelastad och vilade lite mer. Gick
på behandling. Det var då det talades om förstadie till droppfot.

I går bestämde jag mig. För att inte blunda för problemet.
Jag har rätt ont, det ska jag erkänna. Och är lite svullen också.
Det är kanske en liten sak, men jag blir ledsen. Löpningen är vila från
mina smärtor och en känsla av tillit till kroppen. Och så ska jag ha
ont även där. Det känns orättvist, fast jag vet att livet inte är rättvist.

Ringde en sjukgymnast jag tycker om, fick svar direkt
och tidigt i morse mötte jag henne för undersökning.

Jag var nervös. Det ska jag villigt erkänna.

Hon säger samma sak. Att det är en sena på ovansidan foten
som är överbelastad / inflammerad. Eftersom den ligger så ytligt borde Voltaren
gel fungera bra. Och scanlab-behandling hos henne några gånger i veckan.

Annars träna på. Kanske byta ut något pass mot spinning.

Men det känns skönt. Att inte förtränga. Och att ha en handlingsplan.

Så ikväll möter jag upp en kompis, för att springa första
passet med Runacademy som nu startar i Piteå.

Jag är smått hoppfull. Och jag har en plan.


tisdag, september 04, 2018

Den blå lagunen


* * *
Tillsammans med några vänner åkte vi på utflykt. 
En enslig plats mitt i skogen och så uppenbarar sig
den här blågröna skönheten. Jag har hört talas om den
blå lagunen
och nu har jag äntligen sett den själv.

Stenarna på botten, genomklart vatten. Skogen
och stenväggarna som speglas i ytan.

~ vackert.

Jag har varit mer vid vattnet också. När vi hade handlat
till helgmiddagen cyklade jag och Markus en omväg
längs med vattnet hem. Mild sol och stilla eftermiddag.

Vi stannade till vid Norrstrandsbadet. Gick hand i hand ut
på den långa bryggan. Åt lite choklad och pratade en stund
innan vi cyklade hem. En liten enkel stund i all enkelhet,
men en liten enkel stund som gör mig varm i hjärtat.

Naturen, alltså. Jag känner att jag har en stark längtan ut.
Som att ögonen får vackert, att tanken stillas
och välmående slår rot helt naturligt.


måndag, september 03, 2018

Springer i naturen


* * *
Nu är allt bokat och klart. Jag springer maraton i ett annat
land dagen efter min fyrtioårsdag. En dröm som blir sann.

Jag är nu i fas med mitt maratonprogram, men har rätt mycket
problem med en fot. Början på droppfot sa min behandlare.
Jag vet inte, men den känns. Försöker vara noga med
att stretcha och rulla med triggerbollen.

Förra veckan tryckte jag på pausknappen. Sprang ett lätt pass
i början av veckan och vilade fram till helgen. På lördag morgon
hämtade en kompis upp mig och tillsammans sprang vi upp på
flera bergstoppar under två timmar. Lågt tempo, mycket
terräng. Stenar, rötter och stig. Brant upp och ner. Massa tid
för att prata och samtidigt röra sig. Så himla härligt.

Efteråt kände jag av anklarna, och foten, men med mer vila
är den nu bättre. Får se hur den håller när jag börjar springa
mer igen. En lugnare vecka med totalt 36 kilometer väntar. 

Och jag sugen på att springa!

Frisk luft, nya träningskläder och flera poddar om träning
på spellistan. Dessutom har mina skor som jag förhoppningsvis
ska springa i kommit. Längtar efter att få nöta in dem.