fredag, september 28, 2018

Liten jag


* * *
Pappa skriver till mig att han sitter och tittar på bilder. 
Lite nostalgisk nu när jag ska fylla fyrtio.

Den här bilden är en av mina absoluta favoriter på pappa och mig.

Känner tryggheten, där på hans rygg.


Den klassiska badbilden, såklart.


Gillar sparkdräkten och misstänker att den är i frotté. 
Minns det här rummet, i vårt hus på Furulund, tydligt.

Vad känner jag själv för att fylla år?

Just nu känns det bra. Jag känner mig på rätt plats i livet.

Mitt mål det här året har varit att må bättre än jag gjorde på min 
födelsedag i fjol. I vanliga fall brukar jag välja något jag vill göra 
på min dag. Det kan vara att skänka pengar till välgörenhet, 
eller att möta upp Siri efter skolan för charkbricka i lobbyn 
på ett hotell, eller något annat som jag känner lust till.

Men förra året ville jag bara att dagen 
skulle vara över, så att jag fick sova.

En kraschad rygg, kombinerat med en kraschad mage 
och jättedåliga sköldkörtel-värden som gav mig hjärndimma, 
bland annat. Det är inget recept på en lyckad födelsedag.

Men i år.

Hoppas jag att jag får må bättre.


torsdag, september 27, 2018

I äppeltid



* * *
Äpplena från trädgården letar sig in i mellanmål och frukosträtter.



De blir raw mellanmålsbollar med smak av äppelpaj.





Och mjukstekta äppelklyftor toppar kardemummagröt av
havregryn och steel cut oats. Lite rostade kokosflagor,
granola och cashewmjölk stämmer fint samman.


Äppelpaj med frukostkänsla. Delad i bitar och varvad
med vaniljkesella och vanilj-proteinpudding i ett glas.



Det blev en ljusstake av äpple också.

~ och vips, så infann sig nästan en känsla av advent.


onsdag, september 26, 2018

Längtar ut




* * *
Matchalatte och en raw chokladboll på träbordet. En vän
i fåtöljen intill och en hund som vilar på golvet. I går kväll cyklade
jag in till stan och fikade med en av mina äldsta vänner. Vi pratade
faktiskt om det, hur länge vi känt varandra. Om mörkrum och
Tracy Chapman, olika lägenheter och saker som hänt i livet.
Om kaniner och äventyr och livsavgörande ting.

Bilden har ingenting med det att göra, men
den förmedlar min känsla för dagen.


Jag älskar att titta in i min väns glittrande ögon, se glädjen och
känna hur naturligt och självklart det är att umgås. När vi kramades
hejdå och jag stod kvar och letade cykelnyckeln i fickan spelade
kaféet en Tracy Chapman-låt. Jag tror det var för oss.


I morse vaknade vi till grådis och regn. Jag känner mig trött och
tung. Längtar ut till stillheten i skogen. En lång, långsam löprunda
efter stigar. Eller gå. Långt och länge. Själv. I tystnad. 

Med hunden som nosar i lingonriset.

Allt samsas i mig. Värmen från gårkvällen, naturens
gråhet och en längtan efter stillhet och skogsstigar.



tisdag, september 25, 2018

Ögonblick av skugga


* * *
Hon är tolv år och står i ett omklädningsrum,
omgiven av vänner. En av dem tittar på hennes
mage och säger: "Är du gravid, eller?".


Hon är tjugo-nånting och vill komma igång med träningen. 
Drar på dubbla sport-bh:ar och stor bomullströja. Borta vid
volleybollplanen hänger ett gäng i sommarvärmen. När hon
passerar har de precis pausat spelet och en kille höjer händerna
i bröstnivå. Efterliknar hur hennes bröst skumpar.


Hon är dryga trettio och småbarnsmamma. Har precis
beställt en drink i baren. En man hon träffat förut kommer
upp nära. Tittar på hennes kropp och säger: "Vad smal
du har blivit. Har du knullat dig i form eller?".


Hon är snart fyrtio och någonstans finns alla kommentarer
kvar i blodomloppet. Inte bara i hennes, i alla andras också. 

~ som ett gemensamt flöde av skuggor. Av mörkt.

Magen, den drar hon in nästan
automatiskt om dagarna numera.

Och grupper av män, de springer
hon omvägar när hon ser.

måndag, september 24, 2018

Äppelplock



* * *
Någonstans där i bladverket skymtar min flicka. 

Hon lyssnar på podd och plockar av äppelträden med hjälp
av stege. Senare får hon hjälp av sin far och tillslut hänger det
bara ett enda klarrött äpple kvar, högst uppe i en gren som
ingen når. Som en tidig adventsdekoration i trädgården.

En halv flyttkartong frukt gav våra två träd oss. Vi fick plantorna
som inflyttningspresent. Små minisar, som blivit stora träd.

Förra året hade vi äppelverkstad hemma en lördag. Använde
en råsaftcentrifug för att göra ren juice. Den frös vi ner i
halvlitersflaskor och Siri drack gårdens must ända fram till jul.

Varje morgon börjar jag nu med att öppna ytterdörren och
välja ett äpple ur kartongen. River för att ha över yoghurten
eller som topping på havregrynsgröten.

Sedan sitter jag där, i kökssoffan. Skedar av värmande
gröt med en ton av kardemumma. Cashewmjölk och
pudrad kanel mot äpplet. Franskrostat kaffe och
äppelträdens grenverk genom verandadörrarna.




söndag, september 23, 2018

Långa långpasset


* * *
Har gjort min tyngsta träningsvecka i maratonprogrammet. 
Inför lördagens långa långpass på 32 kilometer kändes 
benen slitna redan innan start. Bar med mig tre olika löppass 
och ett styrkepass i kroppen från tidigare träning samma vecka. 

Gissar att det är exakt vad som är meningen, att träna på att springa
 med redan slitna ben för att efterlika maratondistans utan att göra 
den på en och samma dag, eftersom återhämtningen blir för lång.

Lördag efter lunch drog jag på mig ett midjebälte med telefon 
och bars och ett vätskebälte och sprang ut. Tänkte röra mig i en
 cirkel på dryga milen, och ta den tre varv åt olika håll, för att enkelt 
kunna fylla på med vätska hemma vid brevlådan där jag la ut flaskor.

De första två varven dominerades av träningspoddar i öronen och
 blåst och regn på kroppen. Inför sista sträckan bytte jag faktiskt kläder 
på överkroppen, för att slippa bli så kall, innan jag sprang ut igen. 

Lederna kändes stela, höften ond och jag 
hade inte det där lilla extra att ge.

Men de sista kilometrarna sprack himlen upp och jag fick 
springa genom höstvackert landskap med pampiga bladverk 
och solskuggor till musik. Sprang i mål, trött och nöjd.

Jag börjar göra upp en lista på vad jag behöver fixa innan 
resan. Energibars, kolhydratgel, sportdryck, sportvaselin, 
skavsårsplåster och munsönderfallande värktabletter. 
Inte särskilt glamouröst, men rätt bra att ha.

Dagen efter känns kroppen okej. Höften gör lite ont, men är 
bättre efter målinriktad stretch. Jag har promenerat både i går 
och i dag och det funkar bra. Det som känns mest är att jag är 
konstant hungrig och att jag känner mig tömd och trött mentalt.

Men mest av allt är jag tacksam. 

För att jag kan genomföra det här äventyret.

För att det trots allt funkar.


torsdag, september 20, 2018

Höstträdgård


* * *
De klarmustiga färgerna och det lite vissna.
Det är så förlåtande.

Och färgsprakande vackert.


Gräset och mossan mellan stenarna.

Sommarblommor i förfall.


Det känns som en samlad minidjungel hemma nu.


Och jag tycker väldigt mycket om. Vallmokapslar, höstfärger
och löv som färgar träden i brons och vinrött.

Det är min tid. Min tid är nu.


onsdag, september 19, 2018

Tyngsta träningsveckan


* * *
Nu är jag inne i tyngsta träningsveckan. Förra veckan sprang
jag 52 kilometer, uppdelat på fyra pass, varav långpasset
sträckte sig över 29 kilometer.

Löpningen flyter på bra, efteråt känns benen lite stela
någon timme, men jag får ingen träningsvärk.

Foten är bättre också.

Siri cyklade med mig drygt halva lördagspasset och sedan sprang 
jag vidare med nypåfyllda flaskor sportdryck och podd i lurarna.

Testar ny dryck och nya energibars, tror jag hittat rätt inför loppet.

Även intervallerna med äta och dricka fungerar bra.
Kanske får jag justera på plats, beroende på värmen.

Den här veckan springer jag 53 kilometer, och då blir
långpasset på lördag det längsta under hela satsningen.
Men 32 kilometer känns inte omöjligt.

Faktum är att efter ett härligt, varmt bad och rejält med mat
(är så hungrig hela tiden nu!) så mår jag så otroligt skönt. Det känns
som om jag är något av en slitvarg, som passar för att jobba länge.

Och jag målar upp nya mål för framtiden. Vad jag vill satsa på
efter maraton? Hur tänker jag om nästa års träning?
Det ska jag formulera i text. Jag ska också sätta mig ner och sätta
mina mål med Palma marathon på pränt. Snart. För det är viktigt,
att vara ärlig mot sig själv med förväntningar.


tisdag, september 18, 2018

De här två


* * *
Den lilla fyrbenta. Hur mjuk hennes päls är. Och hennes ögon, lika
mjuka, när hon tittar på en. Hur hon alltid vill vara nära, som en värme-
kamin. Hur hon kryper intill, lägger upp en tass på ens ben, huvudet i knät.

Hon är stilla ro och glädje ~ med någon minuts bus vid valda tillfällen.

Och så den långhåriga, tolvåriga. Vare sig om det är mys
i sängen, frukost i vardagsrummet eller läsa läxor i kökssoffan
så finner man henne tätt ihop med hunden.

De skulle gärna sova tillsammans om nätterna. 

Men den pälsbeklädda är lite för varm.

~ och så drar hon timmerstockar så att sängen skulle skaka.


lördag, september 15, 2018

Fyra ögonblick från veckan


* * *
Lördag morgon, strax innan nio. Grannarna påbörjade arbetet 
med takbyte klockan kvart i sex, så sedan dess har jag halvslumrat. 
Förundrad över att man väljer att börja leva om i ett villaområde 
så tidigt en helgmorgon.

Sitter med öppet fönster. Sval luft, ljudet av 
en rondell och en lätt känning av nackspärr.

Huset känns annorlunda och lite tomt. Siri har sovit över 
hos en vän och jag pröver tanken: Så här kommer det att 
kännas när hon har flyttat hemifrån. Det känns märkligt.

Jag tänker tillbaka på vardagsveckan som 
varit och väljer ut fyra ögonblick:

1. Jag hamnar i ett sammanhang och får intresserade frågor om 
min maratonutmaning. Jag berättar och tycker att det är kul att de 
visar intresse. Ytterligare en person ansluter (manlig chef) och tar 
över samtalet. Berättar anekdot på anekdot om personer (män) 
som alla sprungit maraton utan att förbereda sig. De har antagit 
utmaningar, de har rökt cigaretter i pauser under loppet och 
de har klarat det hela på mer eller mindre spektakulära sätt.

Jag hinner inte reflektera över det då. Men sedan tänker jag 
att det är så typiskt. Att förminska det jag gör. Slitvargen 
som tar det seriöst. Som planerar, förbereder. 

Det finns alltid de som presterar spektakulärt, som 
har en bättre historia, som är jättesnabba runt banan.

Och kvar står jag. Halvt om halvt fråntagen min 
berättelse (av en man). Det är inte första gången.

2. Det har varit en stressig onsdag. Jag har kämpat med 
olika dilemman kring en text och skyndar till sjukgymnasten 
för behandling innan jag ska hem. Sjukgymnasten är 
försenad och jag står på tå för att hinna bli klar i tid. Trampar 
snabbt hem för att ge hunden mat och rasta henne, laga 
middag till mig och Siri, äta och skjutsa henne till bokcirkel 
en kort stund senare. Samt ta mig själv till föräldramöte.

Där kommer frågan om representant i skolrådet upp. Jag har 
suttit i fyran och femman. Kan någon annan ställa upp? Frågar 
läraren. Det blir tyst. Ingen kan tänka sig att ens ställa upp 
som ersättare. Jag bär med mig min dag, som jag kämpat för 
att få ihop. Hoppas att mötet är slut så jag kan hämta upp 
mitt barn från bokcirkeln när den är klar (Markus jobbar över 
hela veckan). Säger att det är inga problem, jag lägger 
gärna den tiden på min dotters skolgång, på alla 
hennes klasskompisars skolgång.

Inombords frustrerad över hur samhället kan vara. Alla 
med pressade tider, ingen som har tid att engagera sig. Jag 
är knappast bättre än någon annan. Men känslan hinner ikapp.

3. Siri har länge önskat en brevkompis. En riktig, där man 
skriver på papper och klistrar frimärke på kuvert. Nu har hon 
äntligen hittat en. Hennes glädje den kvällen vi pratade om det. Den 
äkta lyckan, pirret i magen. Älskar hennes uppriktiga förväntan.

4. Att äta lunch med mamma och få en timme på egen 
hand med henne. Fin avrundning på arbetsveckan.

Och nu är det helg. Jag och min man ska snart 
ta ut hunden på förmiddagspromenad. Och sedan 
är det dags att springa. Långt.


onsdag, september 12, 2018

Om en månad springer jag här


* * *
Nu har vi bestämt oss. Vi sparar San Francisco till en annan resa.
Dels för att det blir dyrare och dels för att jag ska slippa lång
flygresa och många timmar i bil innan jag ska springa mitt maraton.

Istället tar vi en favorit i repris. Vi åker till Palma.


Det är sex år sedan vi seglade runt drygt halva Mallorca.
Vi hann också med någon utflykt i bergen och någon dag i Palma.

För mig var det naturskön kärlek med en gång.


Jag ska fortfarande fira att jag fyller 40 med att springa ett maraton.

Samma dag som loppet i USA.

Att göra det. Att springa 4,2 mil utomlands, är en
av mina drömmar som jag nu får förverkliga.


Banan går efter strandpromenaden och genom Palmas äldre
delar. Precis som när jag sprang i Stockholm är det en
halvmaratonbana som man springer två gånger. Bra för
publiken som ska heja, tänker jag.


Det känns läskigt, pirrigt och härligt. Mest nervös är jag för
temperaturen. Medel i oktober dagtid är 23 och nattetid
runt 16, tror jag. Hoppas att det inte blir alltför varmt.


Det märks att maraton-tävlingen drar folk. Tror det är runt
10 000 som springer. Boendena blir bokade i en rasande fart.

Vi har hyrt lägenhetet via Airbnb. Den ligger väldigt centralt.


Med en stor gemensam terrass.


Någon dag har vi tänkt göra en utflykt till norra delen av ön.


Närmare bestämt till det här utflyktsmålet. Jardines de Alfabia.


Ser rätt fint ut.


Älskar grönskan.


Det finns även en restaurang i trädgården.


I Palma tar jag gärna repris på Bar Albaco, bara för att den är så härligt mustig.


Siri minns den inte, så hon tycker det blir kul att strosa dit och ta en drink.


Det här boutiquehotellet i Palma verkar ha bra restaurang.


Och på deras takterass ska de servera riktigt bra sushi.

Ja. Så är det. Om en månad, minus en dag, så flyger vi till
Palma. Maraton, någon utflykt i bergen, kanske lite vandring eller
cykling, något slott och en massa tid tillsammans tänker vi oss.

Och så ska vi fira.

Att jag fyller 40. Att vi har varit gifta i 10 år. Och att vi
trivs så himla bra tillsammans, vi tre musketörer.