Sparklöpning

* * *

Avslutade det förra året med ett långpass på löpband 

och började det nya med ett sparklöpningspass i snön. Det senare 

var helt oplanerat,  men på eftermiddagen den 1 januari skulle vi 

handla till middagen och jag var sugen på att röra på mig.

Siri tog sparken och ryggsäck för matvaror och så for vi ut. 

Eftersom det var bitvis oplogat så sprang jag bredvid och 

puttade på. I uppförsbackarna sprang jag bakom 

och sköt henne uppåt. Sparklöpning, alltså.

Det gick inte fort, men det blev ett svettigt och roligt 

träningspass. Precis som jag önskar att rörelse ska vara.

Sedan fick jag betala med ordentlig ryggvärk, förmodligen 

på grund av snedbelastning, men om jag alltid skulle kalkylera 

med det finns det inte mycket jag skulle våga mig på. 

Hittar tillbaka till det här

* * *

För några veckor sedan kom smällen.

Jag tänker nog på det som en smäll. Eller som en krasch. 

Magen som kaosade ihop samtidigt som jag 

mådde så dåligt i min medicinering.

Det var riktigt tufft och när jag tänker på den koncentrerade

 tiden blir det obehaligt och liksom tomt i mig.

- - - -

I mitt vardagsliv vill jag i stort sett alltid träna. Det är en vana, 

som jag utför med glädje. Jag kanske inte alltid är sugen på 

att träna hårt, men suget efter att röra på mig finns med mig.

Kanske mest för att jag vet att jag alltid känner 

mig mjukare, varmare och gladare efteråt.

Men när kraschen var här, då fanns för första gången på 

riktigt länge inte ens en tanke på att träna. Det enda jag gjorde 

var att cykla till och från jobbet och att promenera om helgerna.

Mer energi än så fanns inte. 

Jag orkade ärligt inte ens tänka på träning.

Sedan började må bättre och vi åkte till Stockholm.

Efter det har träningssuget kommit tillbaka.

Jag har börjat försiktigt, korta pass med 

kroppsvikt. Hopprepp. Långsam jogg.

Tror jag rört mig så i två veckor nu.

Nu börjar jag känna mig som vanligt igen och funderar 

på att plocka upp mitt tioveckorsprogram som jag avbröt mitt i. 

Kanske backar jag och gör om en vecka.

För det går inte att komma ifrån, jag tycker mest om att träna 

efter ett program. Så att jag vet på förhand vad jag ska göra, 

vilket syftet med passet är.

Så jag är tillbaka här, i gymmet med yogamattor 

och kettlebells och löpband.

Att jag orkar och vill, för mig är det ett kvitto 

på att jag mår bättre igen.

Springa längs polcirkeln

* * *

Det blev ett gäng dagar med väldigt lite träning och ingen löpning alls. Först var det en kvällsvecka på jobbet och sedan febern och förkylningen som satte stopp.

Från helgen och framåt har jag yogat lite ~ förutom att gå promenader ~ för att få lite blodgenomströmning. Axlarna och nacken krampar ihop i brist på rörelse.

Men i går fick jag feeling och sprang det första löppasset. Valde löpband framför slaskiga och halkiga gator och betade av runt nio kilometer på en timme. Det var inte a walk in the park, men inte heller jättejobbigt.

Det var ett stabilt komma-tillbaka-pass helt enkelt och efteråt har allt känts bra. Som att maskineriet rullar igång igen.

Jag har nu hakat på tre utmaningar.

Först ut är Räddningsloppet i Piteå på vårkanten. Det läskiga är alla hinder man ska passera, men jag tänker att jag ska göra upp med min uppfattning av att vara klumpig. En irrationell känsla som hänger kvar från redskapsgymnastiken i skolan. Det känns kul att göra det hela som ett team, då blir det lättare att känna glädjen och peppa varandra.

Sedan kommer Artic circle race: Run through the wild i augusti. Som deltagare blir man utflugen med helikopter och ska sedan springa 1,5 mil tillbaka till civilisationen. Berggrund, myrmark och björkskog längs polcirkeln.

Till sist tänkte vi ta revansch på Myrsyran, terrängloppet i Kirunas myrmarker med naturliga hinder. En bruten tå på min co-runner satte stopp i fjol, men nu hoppas vi på bättre tur.

Och plötsligt känns det ännu roligare att springa. För alla upplevelser blir ju så mycket mer "njutbara" om man är väl förberedd. Känns spännande och utvecklande att byta maratonasfalt mot myrar och fjäll. Och ensamlöpning mot gemenskap.

Hej löpning.

Jag är lite nykär i dag.

Nu springer vi.

Avbrott i planen

* * *

Det blev inget terränglopp i Kiruna i september.

En bruten stortå sätter stopp, dock inte min, utan min medtävlandes. Och min lust för att springa genom myrmark och steniga sluttningar ensam var inte så stor. Det var tillsammans, som var syftet.

Leriga och blöta och glada.

Men jag försöker hålla i löpningen ändå. Kände hur mycket jag tappat under månaderna halvt utan.

Någon gång per vecka brukar jag springa med min skäggige livskamrat. Det är en smått overklig känsla att kunna lämna barn och hund hemma och sticka iväg. En av oss har med mobilen, så vi är nåbara. Och så springer vi. Kort och fort.

Det utmanar mig, eftersom jag lätt hamnar i min bekväma lunk. Han är mycket snabbare och även om det kan svida lite när jag satsat så mycket mer, så har jag efter ett sammanbrott kommit över det nu, gläds istället åt att vi kan göra det tillsammans och att han pushar mig att springa snabbare. Det är bra. Jag mår alltid lite illa efteråt.

Och så tränar jag vidare med grunden i snabba korta pass. Och en ny kettlebell har flyttat in under sommaren. Lysande orange och några kilo tyngre.

Nya träningsformuleringar

Springer ute igen / Har plockat fram mina kettlebells / Mindre havregrynsgröt och mer ägg igen, så mår jag bäst - här laxmiddag med majjonäs och lyxiga bär / Underbart att träna ute barbent

* * *

När jag började min maratonutmaning reflekterade jag kring den i en text varje söndag. Jag har hållit i det rätt bra. Nu är jag post mara. Men det känns tomt att inte skriva om träning, så jag gör det i alla fall.

I dag har jag gjort mitt första springpass efter maran.

Vilade några dagar och drog sedan igång nästa träningsprojekt. Snäll mot benen, mer fokus på överkropp. Varför inte, när kroppen kändes pigg och glad.

Nu fokuserar jag på de delar av min kropp som jag ofta låter bli att träna. Det är också de delarna som jag behöver jobba på för att bli en bättre löpare. Om jag nu vill det. Jag tror det.

Dessutom formar de kroppen på ett annat sätt. Att träna för maraton gör en lite mer boxig (det är nog bara jag som märker det) noterar jag intresserat och navelskådande. Häftigt hur olika sorters träning ändrar om ändå.

Nåja. Nu handlar det om korta pass, pulsbaserad styrketräning och power yoga. Mycket rumpa, bröstrygg och bål. Det är inte smärtfritt, burpees har en tendens att trigga mitt onda - men nu är min plan att inte ge upp utan att försöka ta mig förbi och vidare med lite anpassning, såklart. Vi får se hur det går.

Jag tränar i stort sett veckans alla dagar, men väldigt korta pass. Dessutom några minuter hopprepsträning och även där gör jag framsteg. Att hoppa som vanligt har funkat länge, men belastningen som uppstår vid dubbelhopp - alltså ett hopp och dubbla vevningar - har inte varit enkelt för bäckenbotten sedan jag fick barn. Inte så att jag haft problem att hålla tätt vid träning, men just dubbelhopp är en rejäl kniputmaning.

Och i detta med att ta itu med mina svagheter - ja, där ingår även det.

Jag älskar ju att träna om sommaren. Att bli riktigt varm direkt och att verkligen få svettas. Det känns så renande. 

I dag sprang jag runt åtta kilometer utomhus, det var härligt och jag kände redan att min nya träning gett resultat för hållningen. Sedan gjorde jag ett kort, intensivt pulspass på yogamattan och yogade i närmare halvtimmen. Var så svettig att jag fick torka av mig med handduk för att inte glida på mattan.

Love it. Sommarträning när den är som bäst.