onsdag, januari 31, 2018

Träningen för året 2018


* * *
Hade en bra hårdag för inte så länge sedan.

Men sedan var det dags för två flätor
och hårband, min bästa springfrisyr.

Tänker tillbaka på mitt träningsår 2017, men kan bara sammanfatta
det med ordet "rutin". Rörelse och träning är lika självklart för mig som
att borsta tänderna eller kamma håret.

Har blandat löpning med korta snabba crossfit-inspirerade pass.

På så sätt tar träningen inte så mycket tid,
men är samtidigt rolig och variationsrik.

I augusti började jag ett tioveckorsprogram
för att springa milen snabbare.

Tre löppass per vecka, ett med korta intervaller, ett med längre
intervaller och ett längre pass. När jag hade kommit drygt halvvägs
tog jag ett ganska långt träningsuppehåll, på grund av att kroppen
strejkade. Sprang sedan i mål, utan att nå tidsmålet på grund
av att ryggen strejkade.

Nu har jag tränat planlöst ett tag och är sugen på schema.

Så jag tar tioveckorsprogrammet en vända till.
Exakt samma pass, exakt samma upplägg. Det känns
faktiskt bra och jag hoppas på revansch.

Så jag kliver upp på löpbandet som jag nästan gömmer
bakom mig på bilden här ovanför. Och springer, helt enkelt.


Här är jag i "mitt" gym på jobbet. Älskar att det är så
lätt att träna. Lyx att ha anläggningen en spiraltrappa upp.

Under mil-utmaningen ska jag välja ett maratonprogram.

För jag siktar på mitt livs andra maraton lagom till jag fyller 40.
Har lite problem att visualisera. Stockholms innerstad och att
springa i mål på stadion där gick bra, men bergen i Kalifornien
känns så otroligt långt borta. Men förberedelserna är en resa i sig.
Stödstrumpor på flyget? 

En bra massör i San Francisco om
ryggen pajar under resan?

Läser Petra Månströms bok "Det är bara att springa" som är
intressant och lättläst. Henne följer jag på Instagram också,
så det är kul med lite bakgrund. Hade hoppats på maratonprogram
i den, men det verkar inte finnas. Hon har dock en ny bok på gång.
Maratongurun Anders Szalkais löparbok väntar också hemma.
Ett halvår i förberedelser, tänker jag.
Förra gången hade jag ungefär samma tidsplan,
men denna gång är jag en mer van löpare.

Och så tänker jag unna mig lyxen att boka en privat löpcoach
för ett träningspass. Men det sparar jag till det är barmark ute.

Dessutom tittar jag på nya skor, mina gamla är helt utslitna
och då är det lätt att få ont på grund av felaktig belastning.
Och så har jag lovat mig ett par nya löpartajts till nästa tävling.
Älskar mina Kari Traa, men de är en storlek för stora (köpta
i snålhet på rea) så de hasar ner i midjan hela tiden. 

Har kikat lite på Gymshark och följer några influencers som
samarbetar med dem på Instagram. Det är mycket idealet
med persikorumpor och smala midjor, men jag gillar ändå att
de har modeller med former. Som tränar på riktigt.

Så tänker jag kring min träning för 2018. 

Genom att göra den så uppstyrd och med ett tydligt mål hoppas
jag kunna minnas tillbaka på året och hitta guldkorn i form av löppass
i naturen, både ensam och med sällskap. Och så hoppas jag så klart
springa i mål, där vid Lake Tahoe. Jag kanske borde lägga till att
jag även tränar rörlighet och styrka, inte via klassisk styrketräning,
det går inte min rygg med på. Men genom kroppsvikt, genom
hantlar, gummiband och kettlebells. 

Och så stretchar jag såklart.
Ofta framför tv:n hemma.

Att springa, alltså.
Som en löptur ut i världen
& in i mig själv på samma gång.


måndag, januari 29, 2018

Vi byter sjukstuga mot shopping


* * *
I lördags bestämde vi oss för att
det fick vara slut på sjukstugan.

Så efter lunch bytte jag och Siri om till
människokläder och åkte in till stan.

Gjorde några små inköp, men njöt mest av att
se annat än insidan av vårt eget hus.

När klockan närmade sig fyra ville Siri gå förbi klockbutiken.


Hon ville nämligen testa denna skönhet,
som hon önskat sig sedan länge.


Och efter kort betänketid fick den följa med hem.


Vilken härlig känsla, att ha pengar sparade
och kunna köpa något man länge velat ha.


Marmor och ljuvligheter på den finaste armen som finns.


söndag, januari 28, 2018

Att kunna andas fritt


* * *
Utan att fördjupa mig känns det som om vårt
gamla trähus med stensockel har frisk luft.

Kanske hjälper det, att vi fortsätter att elda. Håller
murstocken varm mellan krypgrund och skorsten.
Självdrag & vindpustar kring fönstren, när det blåser utanför.

Det finns en sak jag hade valt annorlunda i dag.
När vi byggde ut huset och skapade badrum fick vi rådet
att ventilera duschångorna via självdrag. Dels blev det ett stort
rör som tar plats i Siris rum rakt ovanför, dels tycker jag
inte det är särdeles effektivt.

I dag skulle jag nog ha propsat på en intelligent badrumsfläkt.

Ventilation är liksom en grej som bara ska fungera.

Men det finns många platser där det är tvärt om.

På Siris skola, till exempel. Där är inomhusmiljön riktigt dålig,
men eftersom en stor nybyggnation som förändrar ett helt
kvarter finns i framtidsplanerna, får skolbarnen som går där
nu göra sina mellanstadieår med dålig luft.

Jag skriver det igen ~ ventilation är liksom
en grej man bara vill ska fungera.

Om det inte gör det, finns andra som kan.
Som Ventilation, som jag skriver det här inlägget med.

Surfa in där. Kanske börjar du också
drömma om smarta fläktar och annat bra-att-ha.


lördag, januari 27, 2018

Två kring hals



* * *
Mitt älskade halsband har vilat ett tag. 
Bortglömt under en skål i kopparfärg.

Det känns fint att hänga det kring halsen igen.

~ halsbandet som är jag. 

Livets träd, med rötterna i myllan och grenarna
sträckta mot himlen. Fredssymbolen.
Sammanfogat i en cirkel.

- - - 

Så fick Siri ett halsband av sin farmor.
Också det, ett halsband som är ~ hon.

En djurtass. Till människan med det
största av hjärtan för djuren.

Två fina kring hals.

Och nu håller vi helg.


fredag, januari 26, 2018

Det blev lite tyst. Men vi har gjort det här.


* * *
Siri avrundade helgen med att känna sig risig.
Hon tog en hemmamåndag för att vila, men kinderna
var fortsatt feberrosiga. Tisdagen blev det sämre och
mitt i veckan toppade hon med närmare fyrtio grader
på termometern.

I början av veckan jobbade vi, men tillslut blir det
liksom inget bra varken hemma eller på jobbet.

Så i veckan har det varit mycket så här. 
Barn, hund.
~
Värktabletter, lätta mellanmål och vätska.

När livet handlar om att välja mellan
Cola, vatten, granatäppeldryck och apelsinjuice.

Mitt i allt det halvtråkiga, känns det fint att finnas där.

Att få vara närvarande, att lyssna, hjälpa,
vara i samma rum. Och att locka till skratt också. Vi har
ett pärlband av mamma- och Siriskratt från sjukveckan.

Och en hund som ständigt klämmer sig emellan.


måndag, januari 22, 2018

Spalördag och helgkänsla




* * *
Efter den här helgen bär jag med mig en stark känsla
av att motsatta känslor kan existera samtidigt.

Oron och glädjen till exempel.

Vi har Leslies problemöga och Siri som inte kommer
att få fortsätta dansa då hennes utbildning Svenska
Balettskolan läggs ner. För Markus sker också en del förändringar
i livet och så jag med mina konstanta kroppsliga problem.

Ibland samlas allt liksom ihop till en stor knut av ovisshet.

Samtidigt. En genomgående känsla av att vi har det
fint tillsammans. Att problemen är sådana som hör
livet och vardagen till.

Och den här helgen har varit så vilsam.
Jag har inte haft lika ont i ryggen
~ som en gåva inför två lediga dagar.

I lördags åkte vi till Spafyren och badade och bastade,
min julklapp till Siri och Markus. Sedan käkade vi burgare
och pommes på sötpotatis och såg filmen Vaiana.

Vi har också hunnit vara på kalas, veckohandla
och så sprang jag ett backpass på löpbandet
och såg färdigt filmen "La la land".

Mitt betyg på helgen är minst fyra plus,
för en harmonisk och fin känsla.

Just nu är det starkare än oron,
och det är jag tacksam för.

fredag, januari 19, 2018

Två som jag äter varje dag




* * *
De har två äter jag varje dag.

Inte för att de är goda, utan för att de gör gott.

Vi tittar lite närmare.


Sist jag kollade hade jag en hel del näringsbrister,
tror att mina problem med sköldkörtel och värk
urholkar en del i min kropp.

Istället för att äta omega 3 och omega 6 i tablettform köpte jag
hem denna linfröolja från mataffären. Betydligt billigare.

Bra för hud, hår och en massa saker i kroppen.
Finns forskning på hur linfröolja bland annat ska vara förebyggande
mot cancer, men det låter jag verkligen vara osagt.

Det känns bra. För mig. 

Det räcker.

Men god är den inte, även med all välvilja på jorden.
Jag häller upp en tesked och huttar, sköljer ner med vatten.


Min andra "dagens" är denna.
Istället för probiotika i tablettform käkar jag syrad kål.

Inte gott det heller, men det finns så mycket skrivet
om hur bra probiotika är för tarmfloran.

Från början skulle jag ha beskrivit smaken som "vidrig",
men nu är den inte alls lika dålig. Kanske ett tecken på att jag
verkligen behövde den där i början.

Nu när jag har slut emellanåt, så saknar jag verkligen min surkål.

- - - - -

Två enkla varje dag.

Gör gott för kroppen, utan konstigheter.


onsdag, januari 17, 2018

Att sitta fast i sig själv


* * *
Så har det gått två veckor av årets första månad.
När det nya börjar lägga sig och vardagen är igång på allvar,
det är då det blir lite trist. Det är en så lång sträcka av kyla
och snöstormar, när jag bara längtar efter vårvärme
och någon ledig klämdag.

Förra veckan ringde min läkare om provsvar.
Lämnade blodprov strax innan jul för att se hur den
kompletterande medicinen för min sköldkörtel fungerar.
Fortfarande utanför referensramarna på två av tre värden,
ska långsamt höja dosen under åtta veckors tid
och sedan ta nytt prov.

Vi får se om det går, jag brukar ha problem
med övermedicineringssymptom.

Jag och min läkare pratade kring mitt mående, min ork.

Det är bättre, känner jag när jag tänker efter.
Men hur bra kan det bli? Det är svårt att veta, då jag inte
har något att jämföra med. När var mina värden bra senast?
Någon gång 2006. Kanske?

Det är mer än tio år sedan och det ger mig
rysningar i hårbotten att fånga det i skrift.

~ mer än tio år sedan.

Min läkare uttrycker stor förvåning över att jag kan jobba heltid.
Att jag dessutom tränat för, och sprungit, ett maraton,
det föranleder henne att skriva "Grattis till din
enorma prestation!" på kuvertet med provsvaren.

Samtidigt vet jag att träningen gör mig så gott.
Den lindrar min ryggvärk, gör att jag somnar
ovaggad om kvällarna. Den gör mig pigg och glad.

Men nu har jag slitit med ond rygg i veckor.
Ett tryck över bröstryggen.
Det är svårt att andas djupt och när jag springer lägger jag
bort mina prestationsmål. Det är helt enkelt inte rättvist mot
mig själv. Jag stretchar, yogar, använder värmefilt. Smörjer
med smärtstillande. Ändå finns känslan med mig hela tiden,
som ett tryck över bröstet.


Som en känsla av att sitta fast i sig själv.

Nästa vecka har jag tid hos min ryggbehandlare.

Efter det.

Hoppas jag på en långsam vändning.

Kan 2018 bli mitt år?


tisdag, januari 16, 2018

Sötnosar


* * *
Bilderna på de här sötnosarna har legat i min utkastmapp bra länge nu.

Det är Siri som knåpat ihop kaninerna, för att ge bort i julgåvor.

Jag tycker de ser så rara och liksom ... pliriga ut.


Grunden är gjord av tre garnbollar.

Sådana som jag själv gjorde som barn för att sätta en tofs på mössan.


Sedan har hon limmat ihop dem.

Svans, kropp, huvud.

Öron i filttyg och ögon och nos av pärlor.


Och så ett juligt rött band kring halsen.

Små raringar blev det, och finast av allt.
Att skapa något för att göra en annan person glad.

Jag fick faktiskt en fin gåva i helgen.

Blev väckt vid halv nio om lördagen.
I köket: Tända ljus, en ostpanerad omelett och grönsaker,
färskpressad apelsinjuice och kaffe med varmskummad mjölk.
Tidningen uppvikt på 'mina' sidor.

Min elvaåring. 

Hon är så rar, att jag bara vill äta upp henne.


måndag, januari 15, 2018

Hejdå julgranen



* * *
Julgransbilder är kanske inte vad vi är sugna
att vila våra ögon på just nu, men jag ville fånga 2017 års gran
på bild innan den fick flytta ut i en snödriva bakom garaget.

Kanske lite gles, och den nya belysningen var inte perfekt.
Snarare lyser den upp hela kvarteret. Men den fällde få barr
och hade mängder av gröna skott, som både barn och hund
har smakat på.

Så gör vi bokslut för julen. Tackar den nitiska
julgransvattnaren och siktar på en snällare
belysning till nästa advent.


söndag, januari 14, 2018

Att drömma om det här


* * *
I år fyller jag 40.

Det var så det började.

Med att jag funderade på hur jag ville fira.

Kanske med en fest?

Jag kom fram till att jag vill göra något med de jag älskar mest.

Mina två musketörer.

Och så vill jag fira genom att springa, springa så där långt igen.

Började leta maratonlopp i mitten av oktober.

Och hittade ett.

Så nu är den preliminära planen att flyga hit.

Till San Fransisco.


Hänga i staden någon dag, innan vi hyr bil och kör norrut.


Tar någon dagstur och hajkar hit, till vattenfall.



Overkligt vacker bild.

Och så tänkte vi kolla in dessa.


Red wood-träd, jag vill gärna träffa dig.


Så småningom tänkte vi parkera här.

Vid Lake Tahoe i bergen.


Och ja, här tänkte jag springa Lake Tahoe Marathon på 2000 meters höjd.


Sträckan går längs vattnet, bland annat springer man förbi Emerald Bay.


Och på vägen tillbaka till San Francisco tänkte vi köra 
efter kusten där Big Little Lies spelades in. Magiskt vackert.

Bland annat tänkte vi stanna vid detta ställe.

Post Ranch Inn.

USA, alltså.

Det är vad jag drömmer om denna söndag.
Och alla andra dagar, för den delen!



fredag, januari 12, 2018

Läs:ning



* * *
Följer nyhetsrapporteringen från Golden Globe-galan.
Om hur de flesta var klädda i svart för att protestera mot
sexuella trakasserier i filmbranschen.


”Wow, kvinnokraften!” som Nicole Kidman utbrast när hon tog emot 
pris för rollen som en misshandlade hustrun i Big little lies. (Bra serie!)

Den som fick mest absolut mest uppmärksamhet var 
Oprah Winfrey. I sitt tal protesterade hon mot sexuella
trakasserier och rasism
och pekade på att hon är den första
svarta kvinnan som får Cecil B. DeMille-priset.
Hon möttes av stående ovationer.

"Att berätta sanningen är det mest kraftfulla verktyg vi har. 
Och jag är speciellt stolt och inspirerad av alla kvinnor som känt
sig starka nog och uppmuntrade att berätta sina personliga historier.
Var och en av oss i det här rummet hyllas tack vare historierna
som vi berättar. I år blev vi historien", sa hon.


I sociala medier delas hennes tal och många hoppas att 
Oprah planerar för en politisk karriär och lyfter henne
som 
presumtiv presidentkandidat.


Katarina Wennstam skriver: "Efter kvällens fullkomligt 
förkrossande tal om pressfrihet, #metoo, förebilder och vikten
av sanning i en tid av lögner och galenskap ... ja, jag
skulle inte bli helt förvånad om detta var första steget
i en kommande valkampanj."


Själv måste jag koppla ihop det med en bok som jag och Siri 
läste ut i nyligen. Den heter "Godnattsagor för rebelltjejer -
100 berättelser om fantastiska kvinnor" och är skriven
av 
Elena Favilli och Francesca Cavallo.


Författarna, samt ett uppbåd kvinnliga illustratörer, 
lyfter fram hundra kvinnor ur historien, både nutida och dåtida.

Boken är fylld av berörande, inspirerande berättelser 
om kvinnor som står bakom fantastiska upptäckter och bedrifter.
Från drottningar för många tusen år sedan till skoleleven
Coy Mathis i USA. Hon föddes som pojke för elva år sedan,
men berättade tidigt för sina föräldrar att hon ville bli riktig flicka.


När hon började skolan fick hon inte använda flicktoaletten 
och det slutade med att hennes föräldrar gick till domstol för Coys
rätt att använda vilken toalett hon ville. De vann.


Det handlar också om en rappare i Afghanistan som vägrade 
bli bortgift. Om ballerinan Michaela Deprince som förlorade sina
föräldrar i ett krig och kallades för djävulens dotter på barnhemmet
på grund av sin sjukdom vitiligo.


När en omkringblåsande dagstidning en dag landade vid 
barnhemmets grind fastande Michaela vid bilden
på förstasidan. En kvinna i glittrande klänning dansade
på tåspetsarna.


Efter en tid adopterades Michaela och kunde utbilda sig. 
I dag jobbar hon som ballerina på nederländska nationalbaletten.

I boken finns också surfare, författare och läkare.

Och kocken Julia Child. Under andra världskriget löste hon 
problemet med att nyfikna hajar utlöste undervattensbomberna
som skulle skydda mot tyska ubåtar. Hon bakade nämligen kakor
som luktade död haj när de löstes upp i vattnet och därför
skrämde bort hajarna. Julia Child är kanske mest
känd för kokboken "Det goda franska köket".


Och till sist, den fantastiska berättelsen om Irena 
Sendlerowa. Varför har jag aldrig hört talas om henne?

När nazisterna började förfölja judar i Polen hjälpte Irena till 
att rädda många barn. Hon gav de judiska barnen kristna
namn och sökte rätt på kristna familjer där de kunde bo.
Irena 
skrev ner deras gamla och nya namn på papperslappar,
som hon grävde ner i tomma burkar i en väns trädgård.


För att lura soldaterna och dölja gråten av barnen som hon 
smugglade iväg hade hon tränat en hund att skälla på kommando.
Irena räddade runt 2 500 barn under tre månaders tid.

Efter kriget grävde hon upp burkarna, och många 
av barnen kunde återförenas med sina familjer.

Och hur ska man sammanfatta allt det här?

Vi får bära historien som en påminnelse och lärdom, 
men inte glömma att blicka framåt, kanske.

Ibland finns inga små formuleringar som räcker till.