onsdag, oktober 10, 2018

{ tro och tvivel }


* * *
Jag har en tro på mina förberedelser och min grundkapacitet.
Jag har tvivel på min fysiska förmåga för tillfället. Förutom en
rejäl förkylning har jag en del reella problem i kroppen, som
trots allehanda behandlingar inte känns speciellt bra.

Förutom det vanliga nacke-och-ryggen så har
jag problem med en sena i foten, vilket förmodligen hänger
ihop med min onda höft (det som oroar mig mest inför
löpningen) och det hela går nu upp i ländryggen.

Magen har spökat ett tag, men nu äter jag tillskott och
har striktat till kosten rejält och då blir det bättre.

Det känns ärligt talat riktigt orättvist. Att jag gör allt
by the book men ändå får så taskiga förutsättningar.
Det gör faktiskt ont, på riktigt. I mig.

Jag vill så gärna få vara smärtfri. Kunna förbereda mig
mentalt och känna glädjen istället för allt som gör ont.

Min stora dröm just nu, är att få lämna allt som gör ont fysiskt i Sverige
och landa på Mallorca och känna mig pigg och mjuk i kroppen.

Jag vet att det är en önskedröm och att verkligheten är annorlunda.

Men för att känna glädjen för att vi hur som helst ska resa, så
låtsas jag att min önskedröm blir verklighet. För en stund.


söndag, oktober 07, 2018

Bokomslag


* * *
Kolla vad fina de är, bokomslagen. Det finns
likheter i både färger, ton och teckensnitt.

En har jag precis avslutat och en ska jag börja med.

Roy Jacobsens "De osynliga" är en bok som fångar
min själ. Det slitsamma livet på en ö utanför nordnorska
kusten, naturen som tar plats med stormar och iskyla
och slagregn, den karga ordväxlingen. 

Så vacker och poetisk läsning med
en text som är långt ifrån överlastad.

Näst på tur står Malou von Sivers bok "Mitt hjärtas oro".
Om jag förstått det rätt är det en roman som baseras
på hennes egen uppväxt. Den har fått fina recensioner
och jag ser fram emot att öppna den.


lördag, oktober 06, 2018

På köksbordet


* * *
Jag tänker att det är fantastiskt, vi får ställa
god mat på vårt köksbord varje dag.

Här har jag tinat några hembakade små mackor på mandelmjöl.

Gjort en magisk tonfiskröra som jag lagt på och gratinerat med ost i ugnen.


Tänk att jag inte gillat tonfisk. Äter man den så
här är det bland det godaste vardagliga jag vet.


Också en mandelkaka med lingon har hamnat på köksbordet.


Det är så sällan jag bakar nuförtiden.

Till kalas, och bokklubbarna ungefär.


Den här blev god, påminner lite om mazarin i konsistensen.

Lingonen hade jag önskat mig i present förra året, min svärfar har plockat.


Olika gratänger står på vårt lilla träbord flera
gånger i veckan. Varmt och gott i magen och
perfekt att värma som rest dagen efter.

Vet inte ens vilken denna är, vi har några favoriter:
Blomkålslåda, kyckling med ädelost och täcke av
riven ost, moussaka och cheeseburger-gratäng.

Så ser det ut hos oss, när man fotar ett axplock
av vad som landar på köksbordet om kvällarna.


fredag, oktober 05, 2018

Vass från söndagspromenaden


* * *
På inredningsfronten intet nytt, skulle man kunna säga.

Kanske för att pengarna går till resa och tiden till träning just nu.

Men varje gång jag gör ett inredningsreportage
blir jag så inspirerad. Vill bädda in mitt hem
i dimmiga kulörer mot grått och svagt grönt.


I söndags var hela familjen på en långpromenad. Först följde vi
stigar i skogen och sedan avslutade vi med att gå efter vattnet hem.


När jag såg solen bryta genom den
här fina vassen stannade jag upp.

Tog med mig några kvistar hem.

Ställde på byrån i köket.

~ och tyckte det var härligt att ta en
del av söndagspromenaden hem.


torsdag, oktober 04, 2018

Äppelmusteri


* * *
I jobbet har jag skrivit om Norrbottens första äppelmusteri.

Hemma bar vi in kartongen med våra äpplen i söndags.

Det var dags att starta upp Ankarskatavägens lilla musterifabrik.


Det var ett perfekt jobb för tre.

Markus sköljde äpplena och skar i grova bitar.

Siri pressade dem i råsaftcentrifugen.

Och jag silade och hällde upp på flaskor.


Några liter är rå must som ligger i frysen. Och några liter har
vi pastöriserat och hällt på glasflaskor som vi värmt i ugnen.

Och det känns fint. Att starta upp ett litet musteri
och ta hand om vad trädgården bjuder oss på.


onsdag, oktober 03, 2018

Det vill jag på mitt andra maraton


* * *
Det är snart dags att springa mitt livs andra maraton.

4 mil - 2 kilometer - 195 meter

Bilderna ovan är från i lördags, när jag sprang mitt allra sista
långpass: Sportdryck i midjeflaskor, en energibar delad i fyra,
en för var femte kilometer och till sist en kolhydratgel (raketbränsle)
att ha inför sista sträckan. Gelen mest för att kolla så att magen
inte rasar. Mittenbilden är en skärmdump från stegräknare
i mobilen. Hundpromenad innan jobbade upp kilometerna.

Den här gången hade jag en helt annan känsla i kroppen.
Pigga ben, lätt sinne. Det slutade med att jag sprang två
och en halv mil på under två och en halv timme. Drömgräns!
Utan att försöka nå drömgräns. Jag känner wow för mig själv.

- - - - - - -

Allt började i alla fall med att jag funderade på hur jag
ville fira min fyrtioårs-dag. Och jag kom fram till att jag ville
springa. Att jag ville låta löpningen ta mig utomlands.

Det är dags att sätta på pränt vilka mina mål är. 

Det är så lätt att säga att man har ett visst mål, och
i viss mån tänka på det målet och lura sig själv.

Jag har tränat för att orka springa distansen.
För att kroppen ska vara så tålig att jag kan göra det
och uppleva miljön, folket som hejar, musiken.

Min osäkerhet är värmen. Det är tufft när det är riktigt varmt.
Jag packar med keps och resorb och håller tummarna
för en värme som ligger kring tjugo plus och inte mer.

Förra gången jag sprang maraton var mitt mål helhjärtat
det jag skrivit om ovan. Att orka springa banan, att kunna
höja blicken och njuta. Att kriga fram till mållinjen.

Så är det nu med. Men ärligt. I bakhuvudet finns en önskan
om att springa detta maraton lite snabbare än förra. Jag minns
inte exakt min tid, men den var strax över fyra och en halv
timme. Nu skulle jag gärna komma under fyra och en halv.

Om jag är helt ärlig med mig själv.

Jag har räknat snittfarter i mobilens kalkylator och blir
lite nervös för tiderna jag i så fall behöver hålla.

Hur blir det då om jag inte klarar det? Då får jag vända mig inåt
och se varför det inte blev som jag ville. När jag har den förklaringen
framför mig, så tror jag att jag kommer att känna mig besviken
samtidigt som jag accepterar faktum och känner mig stolt. För
att jag gjorde det. För att jag lät löpningen ta mig ut i världen.

Nybygge i köket


* * *
Vårt kök har förärats med ett nybygge.

Syns det vad det föreställer?

Det är ett läxtempel, såklart.


Givetvis finns det ordningsregler.

Inga mobiler.

Var glad.

~ just det!


Här får man krypa in, efter att läxgudinnan gett sitt tillåtelse.


Motivationen till engelskaglosorna har
inte varit stor på sistone. Vi har pratat om
det men inte hittat någon direkt lösning.

Så en dag hade Siri löst problemet själv.

Och lösningen var ... läxtemplet.


Här sitter man mysigt på fällar, filtar och kuddar.

Ibland kan man till och med lägga sig ner en stund i kojan.


Och här finns allt man kan behöva för att fixa veckans läxor.

- - - - - - - - -

Ofta.

Ofta imponeras jag stort, av lösningar som
kommer när man själv släpper kontrollen.


måndag, oktober 01, 2018

Hej oktober, du är min månad


* * *
Hej oktober! Jag älskar dig. 

Och du är min månad.

I morse när jag och Siri cyklade till skolan
hade du lagt frostglitter i gräset.

Solen sken genom mångfärgade bladverk
~ och luften var klar och frisk att andas.

Till och med fåglarna kvittrade för oss.

Oktober, du är så härlig att leva i, när naturen stillnar och
lägger sig till ro. Detsamma händer i mig och jag mår så bra av
skogspromenaderna. Av cykelturen på morgonen. Löven i det stora
trädet ändrar nyans till varje morgon, som en levande tavla.

Kanske är det för att jag är född i mitten
av oktober jag känner mig så hemma.

Min bästa tid är nu.


fredag, september 28, 2018

Liten jag


* * *
Pappa skriver till mig att han sitter och tittar på bilder. 
Lite nostalgisk nu när jag ska fylla fyrtio.

Den här bilden är en av mina absoluta favoriter på pappa och mig.

Känner tryggheten, där på hans rygg.


Den klassiska badbilden, såklart.


Gillar sparkdräkten och misstänker att den är i frotté. 
Minns det här rummet, i vårt hus på Furulund, tydligt.

Vad känner jag själv för att fylla år?

Just nu känns det bra. Jag känner mig på rätt plats i livet.

Mitt mål det här året har varit att må bättre än jag gjorde på min 
födelsedag i fjol. I vanliga fall brukar jag välja något jag vill göra 
på min dag. Det kan vara att skänka pengar till välgörenhet, 
eller att möta upp Siri efter skolan för charkbricka i lobbyn 
på ett hotell, eller något annat som jag känner lust till.

Men förra året ville jag bara att dagen 
skulle vara över, så att jag fick sova.

En kraschad rygg, kombinerat med en kraschad mage 
och jättedåliga sköldkörtel-värden som gav mig hjärndimma, 
bland annat. Det är inget recept på en lyckad födelsedag.

Men i år.

Hoppas jag att jag får må bättre.


torsdag, september 27, 2018

I äppeltid



* * *
Äpplena från trädgården letar sig in i mellanmål och frukosträtter.



De blir raw mellanmålsbollar med smak av äppelpaj.





Och mjukstekta äppelklyftor toppar kardemummagröt av
havregryn och steel cut oats. Lite rostade kokosflagor,
granola och cashewmjölk stämmer fint samman.


Äppelpaj med frukostkänsla. Delad i bitar och varvad
med vaniljkesella och vanilj-proteinpudding i ett glas.



Det blev en ljusstake av äpple också.

~ och vips, så infann sig nästan en känsla av advent.


onsdag, september 26, 2018

Längtar ut




* * *
Matchalatte och en raw chokladboll på träbordet. En vän
i fåtöljen intill och en hund som vilar på golvet. I går kväll cyklade
jag in till stan och fikade med en av mina äldsta vänner. Vi pratade
faktiskt om det, hur länge vi känt varandra. Om mörkrum och
Tracy Chapman, olika lägenheter och saker som hänt i livet.
Om kaniner och äventyr och livsavgörande ting.

Bilden har ingenting med det att göra, men
den förmedlar min känsla för dagen.


Jag älskar att titta in i min väns glittrande ögon, se glädjen och
känna hur naturligt och självklart det är att umgås. När vi kramades
hejdå och jag stod kvar och letade cykelnyckeln i fickan spelade
kaféet en Tracy Chapman-låt. Jag tror det var för oss.


I morse vaknade vi till grådis och regn. Jag känner mig trött och
tung. Längtar ut till stillheten i skogen. En lång, långsam löprunda
efter stigar. Eller gå. Långt och länge. Själv. I tystnad. 

Med hunden som nosar i lingonriset.

Allt samsas i mig. Värmen från gårkvällen, naturens
gråhet och en längtan efter stillhet och skogsstigar.



tisdag, september 25, 2018

Ögonblick av skugga


* * *
Hon är tolv år och står i ett omklädningsrum,
omgiven av vänner. En av dem tittar på hennes
mage och säger: "Är du gravid, eller?".


Hon är tjugo-nånting och vill komma igång med träningen. 
Drar på dubbla sport-bh:ar och stor bomullströja. Borta vid
volleybollplanen hänger ett gäng i sommarvärmen. När hon
passerar har de precis pausat spelet och en kille höjer händerna
i bröstnivå. Efterliknar hur hennes bröst skumpar.


Hon är dryga trettio och småbarnsmamma. Har precis
beställt en drink i baren. En man hon träffat förut kommer
upp nära. Tittar på hennes kropp och säger: "Vad smal
du har blivit. Har du knullat dig i form eller?".


Hon är snart fyrtio och någonstans finns alla kommentarer
kvar i blodomloppet. Inte bara i hennes, i alla andras också. 

~ som ett gemensamt flöde av skuggor. Av mörkt.

Magen, den drar hon in nästan
automatiskt om dagarna numera.

Och grupper av män, de springer
hon omvägar när hon ser.