söndag, december 08, 2019

Årets pepparkakshus blev småttingar


* * *
Det har varit en ovanlig helg. Siri är med i ett dansprojekt, där de samarbetar med en grupp dansare i ryska Kandalaksha. De är i Piteå i helgen och har haft fullt program från tidig morgon till sen kväll sedan i fredags.

I går när Siri kom hem och jag läste för henne, somnade hon i läsningen. Det tar på energin att prata engelska genom dagarna och lära känna nya människor. Men roligt har de, hon kommer hem och kvittrar och jag är så glad för hennes skull.


Förra helgen var det lite lugnare och då dekorerade vi årets pepparkakshus.


Under några år har vi bakat egna husfasader, dekorerat och ställt upp på en tavellist.

Det är roligt, blir fint och är enkelt eftersom man inte behöver limma ihop några delar.


När jag såg att Gilles nyhet med minihus som man själv limmade ihop blev jag sugen. Det fanns dessutom ätbart lim att köpa.


Så jag och Siri ägnade en lördagskväll till att limma och dekorera. Nya, fina tyllar och riktigt bra kristyr gjorde jobbet roligt och smidigt.


Nu står vår lilla by i tryggt förvar på ett skåp i köket, i säker höjd för att inte kunna nås av hunden.


Vi har en vitfrostig söndagsförmiddag. Leslie ligger bredvid mig i kökssoffan och andas tungt. Snart ska vi ta bilen och åka till mammas stuga för att hämta hem årets granar till huset och gården.

Fin andra advent, till dig som läser mina ord.

måndag, december 02, 2019

Det gick inte som vi önskat plus cellgift


* * *
I slutet av förra veckan hade vi chansen att nå en milstolpe.

Den här älskade fyrtassade, som alltid söker efter en skön plats att lägga upp huvudet på, hade veterinärtid. Hon var nere på en dos kortison hon kan leva med och om proverna skulle vara bra ~ ja då skulle vi liksom ha nått en nivå av lugn. Av framtidstro.

Nu blev det inte riktigt så.

Men det blev inte jättedåligt heller.

Leslies värden var lite sämre, inte särskilt mycket, men ändå sämre.

Och ingen milstolpe nådd.

Vi har höjt kortisonet igen, men inte lika mycket som vi sänkt det. Vi har också tillfört en annan medicin nu, som är långtidsverkande men mer skonsam. Om jag förstår det rätt är det en slags cellgift.

Det går inte obemärkt förbi. Leslie är mycket mer trött än vanligt, men vi håller kontakten med veterinären och det är en biverkning som kan gå över.

Vi hoppas att det blir bättre och känner oss glada för att vi kommit hit. Där det finns marginal att testa saker, där vi ändå tror på en framtid tillsammans.

För vad skulle vi göra utan all sand hon drar in, utan allt slem på köksluckorna, utan allt hår under fotsulorna.

Den här mjukpälsade flickan med den mest tillgivna själen i universum är ju en del av vår familj och precis så vill vi fortsätta ha det.


söndag, november 24, 2019

Söndagstankar


* * *
Advent smyger sig på, det märks när vi familjepromenerar förbi julklädda hem. 

Det är mysigt och Siri har pyntat sitt rum, men resten av huset får vänta tills nästa helg.

Istället söker jag reda på juliga bilder i mitt fotoalbum, tittar på en film från när Siri och hennes vänner dansade i Skellefteå i fredags kväll. De har blivit så stora och har utvecklats så mycket. Jag som lever bredvid, som tvättar dansdräker, beställer hårnålar, hjälper kroppen med kinesiologitider, som klappar om blåmärken, skickar med middagar till skolan och extra mellanmål är hela tiden så stolt över den självklara drivkraften. Viljan. Hur musiken och dansen genomsyrar vår vardag sedan många år tillbaka.

Försökte ladda upp ett klipp från dansen här, men lyckades inte. Det finns en liten glimt på min instastory för den som vill se.

Mammahjärtat blir i alla fall sådär skört och varmt på samma gång.


Annars landar jag i att en fin helg snart är slut.

Jag har letat efter en spellista som är julig, men inte för julig. En som heter 'Christmas coffeehouse' på Spotify tycker jag mycket om. Klassiska jullåtar i nedtonad tappning.


Så jag lyssnar på mjuk musik och målar naglarna mörkt röda inför veckan.

Hur länge som helst har jag haft fasta dagar för småfix.

Om söndagskvällarna målar jag alltid mina och Siris naglar.

Nu har vi gått ifrån gelelack med lampa och målar med Essies gelelack som inte härdas i lampa. Men som sista steg, efter överlacket, använder vi de här dropparna. Esslie quick-e drying drops. De går att lacket torkar massor fortare, blir mångfalt glansigare och håller bättre.

Sedan gör vi en uppfräschning av naglarna på onsdagarna. Målar dit lite färg om någon flisa försvunnit och stryker ett nytt lager överlack.


Samma sak med håret. Det dubbeltvättar vi med schampo på söndagarna. Ibland tvättar jag på lördag eftermiddag efter veckans sista träningspass och sover med hårinpackning. 

Siri tvättar håret en sväng efter torsdagsdansen och jag brukar tvätta överhåret antingen onsdag eller torsdag morgon.


Det är liksom så självklart för mig. Att ha fasta dagar för sådant.

Samma sak med ansiktsmasker och hur jag tänker kring tandborstning. Eltandborste på morgonen och tandtråd och vanlig tandborste på kvällen.


Men ingen rutin som inte har undantag. Siri är och dansar folkdans och jag ska yoga en liten stund och hoppas det ger lite kärlek till min bråkande rygg.

Sedan jag var sjuk har kroppen fortsatt protestera. Magen är fortfarande svullen och jag kan inte ha vilka kläder jag vill. Allt som sitter åt kring midjan går bort. Jag har haft två tandköttsinflammationer, munsår och infekterade sår på händerna. Det är liksom lite bråkigt nu. Så ja, yoga blir fint i söndagskvällen.


onsdag, november 20, 2019

Två biografier


* * *
Det föll sig så att jag parallell-läste två biografier.

Ida Wargs "Min egen väg" som högläsningsbok med Siri och Gunhild Stordalens "Den stora bilden" för mig själv om kvällarna. Det är något med Gunhild Stordalens utstrålning.
Min blick dras hela tiden mot omslaget.

Det var i alla fall intressant att läsa de här två biografierna under kvällarna. Även om Ida Wargs absolut har sina poänger kan jag inte låta bli att känna att den står sig ganska platt i jämförelse.


Jag var på ett mysigt jobb tidigare i veckan och blev inspirerad till att plocka fram min mjölkskummaren igen.

Så nu dricker jag skummad havremjölk till kaffet och bokläsningen om lunchen.


Några saker tar jag verkligen med mig. Som Ida Wargs modiga bild av tiden på Balettakademien. Kanske särskilt intressant för mig som dansmamma. Läser med intresse om hennes syn på växtbaserad kost, något som går igen i Gunhild Stordalens bok. Där blickar hon utåt, precis som bokens titel antyder och ser den stora bilden i frågan kring kost och världsproblem.

Boken påminner mig lite om Hans Roslings författarskap. Just det med att å enda sidan rädda en människa åt gången och å andra sidan göra förändringar som påverkar stora grupper.

Jag fastnar i boken en kväll. Det är när jag kommer till delarna där Gunhild Stordalen får sin sjukdomsdiagnos och hennes beskrivning av sjukdomens framfart och behandlingarna som hon genomgår. Har inte känt sådan läsångest sedan "Ett litet liv" och bara måste läsa mig igenom det värsta innan jag kan sova.

Det blir en natt med för få timmars sömn.

Men det var värt det. Alla gånger.

Att läsa är att resa.


lördag, november 16, 2019

Ner i källaren, och upp


* * *
Är ni lessa på att höra talas om Leslie och hennes sjukdom?

Jag är det. Men har ju inte så mycket annat val än att gilla läget.

För några dagar sedan hade hon röda blåmärken i armhålorna.
Sedan fick hon ett litet blåmärke under magen.

Vi började kolla tandköttet extra noga och förberedde oss på det värsta.

Hur många gånger har vi gjort det nu? Förberett oss på det värsta.

Ner i källaren och upp igen.

Ner, upp.

Ångest och lättnad.

Vi var hos veterinären i torsdags och tog nya prover.

De ringde faktiskt oss kvällen innan för att berätta att sköterskan som alltid sticker Leslie inte skulle vara där. Vi fick flera alternativ på lösningar och jag bara måste säga hur fantastiska jag tycker att de är på Petvet. Bästa bemötandet på tusen år och att det går så bra när Leslie tar prover har lättat på en del av min ångest.

Istället för att sticka henne gång på gång tar det bara några sekunder.

Så kom veterinären med resultatet på ett papper i handen.

Och Leslie golvar oss igen. Bra värden.

Bra värden!

Så nu sänker vi kortisonet ännu mer. Ett stort steg.
Som veterinären sa: "Nu måste vi vara modiga!".

Om det här fungerar ligger hon på en dos hon kan leva med i flera, flera år. Om det här fungerar så kan vi prova att sätta in andra mediciner.

De två kommande veckorna (som redan börjat) blir onödigt spännande.


tisdag, november 12, 2019

Bilder från jobbet


* * *
Det blev en kväll utan min Siri, som är på skolan för att sova över.

Jag slår igång mjuk musik och tänker på dåtid och framtid.

Samlar bilder på en del reportage jag gjort under hösten.

Här kommer några:


Familjen som reste till Bali under föräldraledigheten.

Ps. Notera fina hunden i högra nederkanten.


Systrar genom psykisk ohälsa.


Fantastiska Lisa om sin bröstcancer och massor av andra saker.


 Hilma som älskar att spela hockey, men som kämpar med sin reumatism.


Elever som skolstrejkar för klimatet.


En till fantastisk Lisa om sin svåra graviditet.


Lyckan över att ha en egen lekstuga.


Och ölglädje när lokala bryggeriet This is how får göra
speciell öl till Nobelbankettens efterfest.

- - - - -

När jag samlar dem såhär blir jag nästan golvad.

Av all kärlek, klokskap och erfarenhet jag får ta del av.

Det är magiskt.


måndag, november 11, 2019

Tillbaka på banan


* * *
Efter en och en halv vecka på undantag jobbar jag mål-
medvetet på att komma in i rutiner med mat och träning igen.
Varje gång jag får problem med magen på grund av
maginfluensa eller liknande får jag lida länge efteråt. Det vet
jag redan och försöker mata mig med snälla saker.

Därför blev lunchen såhär. Äggröra på två ägg och två äggvitor
med kokosolja. Sallad och chia-majskaka. Två stora glas vatten.
Smoothie med färsk ingefära, en avokado, spenat, grönkål,
matcha och is. Den sista är inte särskilt god, men det finns
något i den ändå. Känns som om min kropp drar ur
varenda droppe näring i alla fall. Sedan drack jag k
affe
med laktosfri 
mjölk och tog en bit choklad till

~ inte för att jag behöver, utan bara för att jag gillar.

Det är lite tröttsamt och jobbigt just nu, men jag
försöker ha tålamod. Jag vet ju att det blir bättre och
bättre ju fler dagar som går.