fredag, oktober 11, 2019

Förra året var vi i Palma nu


* * *
Det känns lätt overkligt.

Men för ett år sedan var vi här. I Palma.


Hängde med vänner. Drack rosé till lunch medan barnen målade i väntan på mat.


Vi åt såklart glass också.


Och cyklade till Puro Beach Club.


Och så firade jag ju att jag fyllde 40 år med att springa maraton.

I fjol tänkte jag mycket på min ålder, att jag skulle fylla 40.
Det här året har tanken bara nuddat mig, att jag snart blir
41.  Med jobbosäkerhet och den sjuka, sjuka hunden
så finns liksom inte mycket tankekraft över.
Vi ska fika tillsammans på söndag och mer än så är det inte.

Det är okej. och det är fint att få fylla år.

Alternativet vore mycket sämre.

Men just i dag lämnar jag födelsedagar och låter
fina minnen från vår vecka i Palma värma mig.


onsdag, oktober 09, 2019

Liten musterifabrik


* * *
Det står två krokiga äppelträd på vår gård. Vi fick dem
som inflyttningspresent och med åren har de rotat sig och
sträckt sina kronor högre och högre upp mot Djupvikshimlen.

Innan frosten kom plockade Siri och Markus in alla
äpplen. Nu hänger vissa så högt att de får skakas ner.
Siri tog hjälpen på, för säkerhets skull.

En söndag var det så dags att forma köket till en
musterifabrik. Vi blir en liten produktionskedja med olika
uppgifter, och hunden som kontrollant mitt i.

På någon timme hade vi mustat och pastöriserat runt tretton liter äppeljuice.

Känns lika fint att hälla upp musten till Siris frukost varje dag.

Ekologisk, härproducerad och helt utan tillsatser.


tisdag, oktober 08, 2019

En kycklingfavorit


* * *
Det må vara förutsägbart men kyckling är en av mina favoriter
när det kommer till basvaror. Helst varianten kyckling steak som
brukar finnas i mataffärerna på sommaren och kycklinglårfiléer.
Min andra favorit är lax, antingen lättstekt med ångkokad sötpotatis,
broccoli och krispigt stekt grönkål i soja till eller i pokébowl.

Det här receptet lagar vi då och då och det är alltid lika gott.

{ hoisinkyckling i ugn }


2 gula lökar
En förpackning kyckling-
lårfiléer (runt 1 kg)
2 dl hoisinsås
0,5-1 dl vatten
1 msk vitvinsvinäger
1 1/2 msk kinesisk soja
1 pressad vitlöksklyfta
1 msk riven färsk ingefära
1 krm chiliflakes (eller lite mer)
salt och peppar

Slå igång ugnen på 200 grader.

Skala löken och klyfta den. Lägg kycklinglårfiléer (blir mycket
saftigare än bröstfiléer) och lök i en ugnsfast form.

Blanda hoisinsås, vatten, vinäger, soja, vitlök, ingefära och
chiliflakes i en egen skål. Smaka av med salt och peppar
och häll sedan över i formen. 
Låt rätten stå i ugnen runt fyrtio
minuter tills kycklingen är klar och löken är mjuk.

Vi äter med basmatiris, grovhackade jordnötter och sallad.


måndag, oktober 07, 2019

Slutet av veckan var inte jättebra


* * *
Förra veckan började bra. Jag gjorde mil i bil och
åkte på ett fint jobb med kamera och block.


Men sedan blev det rätt jobbigt. Oro i kroppen
och mycket funderingar om framtiden.

Är det slut med mitt uppdrag nu? Att skriva, fota och förmedla
historier som känns viktiga. Eller ska mina ord ta vägen någon
annanstans? Vart i så fall? Och vad vill jag?

Har en ångestfylld fredag med möte på möte, äter varken lunch eller
middag utan bara någon majskaka och bar och måendet blir därefter.


Så blir det helg och jag lindrar kaoset inuti med rörelse.

Jag och Markus tar med den här mystjejen på promenad.


Sedan putsar jag fönster på hög höjd medan Siri är i Luleå och dansar balett.


Jag och Markus tränar tillsammans hemma och sedan
springer jag ut i skogen. Det är skönt med vackra färger, klar luft
och plats för tankarna att irra runt medan kroppen rör sig rytmiskt.

Springer elljusspår och stigar och kommer hem med en skönare känsla inuti. 


Så blir det söndag och jag kliver upp tidigt för att ta igen ett
missat träningspass från tidigare i veckan. Kroppen känns först
trött, men sedan svarar den bra och jag kan öka vissa vikter.
Det känns härligt att bli starkare, speciellt när insidan känns svag.

Sedan går jag och Siri på spa och njuter av värme och vatten
och vacker miljö några timmar innan vardagsförberedelser
med läxförhör, tvätt och mellistillverkning tar vid.

Och nu är det måndag morgon och snart dags för nästa
ångestmoment. Det är nämligen dags för nya prover på Leslie.

~ det här med harmoni i livet ... jag längtar efter det.

onsdag, oktober 02, 2019

Mitt inre blåser inte bort


* * *
Mitt förra inlägg hade titeln "Om jag skulle bo i något annat".
Så tänker jag om min egen kropp ibland. Om jag skulle bo 
i något annat. Slippa det skruttiga skalet och all värk. Landa
i en mjuk kropp som vill väl. Samtidigt är det den här kroppen
jag har och jag försöker göra det bästa av det.

Den sista tiden har inte varit lätt. Kanske är det inte sämre
än vanligt, men kanske öppnade jag dörren för en massa
känslor när jag var på behandling sist. När nästa tid blev
uppskjuten två gånger var det som om någon drog undan
mattan för en stund. Sedan hämtade jag mig och nu har jag
varit på en återbudstid. Den handlade om ryggen och krampen 
i nacken, men kom också att handla om mycket mer.

Jag fortsätter hela tiden att lära mig mer om mig själv. Och
även om det gungar på flera plan i livet så känner jag starkt att
jag har mig själv inuti. Jag är jag oavsett vad som händer. Och
jag har min Markus och min Siri och hos varandra landar vi tryggt.

Jag tänker mycket på framtiden. Vad jag vill med mina ord och
mina bilder. Kan jag förmedla dem på annat sätt och hur skulle
det kunna se ut. Jag har inga svar, men önskar att jag hade det. 

Försöker ge mig själv samma råd som jag skulle ge till en vän.

Mitt i allt har det gått tre veckor av min hälsosatsning med
personlig tränare på nätet. Det kräver alltid lite extra att komma
igång med ett helt nytt träningsupplägg, men nu tycker jag att
det börjar sitta och passen går snabbare och jag kan lägga på
lite mer vikter här och där. Det är härligt ändå.

Trivs också med upplägget på min kost. Enkelt, vettigt
och bra. Sunt förnuft, skulle jag kunna sammanfatta det med.
När det blåser från flera håll känns det bra att hålla fast i
träningen och maten, att det bara funkar och rullar på. Att jag vet
att jag ger min kropp bra förutsättningar mitt i allt.

De flesta matdagar ser rätt lika ut, förutom middagen som vi varierar
. Jag har inte så stort behov av variation, bara jag gillar det jag äter.

Frukost: Gröt på rostade och mixade havregryn. Blandar i
proteinpulver när den kokat klart. Toppar med blåbär, rostade
solroskärnor med kardemumma och osötad mandelmjölk. Äter
romansallad och glutenfritt knäckebröd med Philadelphia och
tomat med örtsalt på. Dricker två stora glas vatten och två
stora muggar kaffe med iKaffe också. Älskar frukost!

Mellanmål: Keso och kesella med rivet äpple och kanel.

Lunch: Stekt kyckling eller lax med ångkokad sötpotatis
och broccoli. Stekt grönkål och en stor sallad med zucchini,
tomat, vitkål och massa annat. Fetaost, ädelost eller pesto till.

Mellanmål: Majskakor och en frukt eller proteinpudding och äpple.

Middag: Ris och vegangryta, tonfiskbiffar och ris eller
fläskytterfilé-gryta med crème fraiche och grönsaker i ugnen
med Pauluns supermix till. Och alltid sallad.

Kvällsmat: Samma som första mellanmålet, 
men med rostad riven kokos också.

Av de sex målen är nog frukost och kvällsmat mina favoriter.

- - - -

Och även om det tar emot, känns det också fint att sätta ord på hur livet är.

Oktober är min månad och jag är ett äkta höstbarn, men på något vis
tycks det alltid storma på något sätt i livet just den här månaden.

Men det är okej, stormar är en del av livet.

~ och mitt jag, det finns ju kvar i mig hur som helst.

Det blåser inte bort i första taget.


måndag, september 30, 2019

Om jag skulle bo i något annat


* * *
Om jag någon gång skulle bygga nytt, skulle det se ut såhär.

Långt ifrån vårt gulliga trettiotalshus med vinklar och vrår.


Jag skulle också gärna ha ett Attefallshus
att åka till och känna ledigheten i mig.


Som en sommarstuga, helst med naturtomt.

Kanske skulle utsikten vara vatten.

~ det gör något särskilt med själen.


Storslagenheten i vyerna påminner mig
om när vi sov uppe i trädet på Tree Hotel.

Lite som att man är ute, fast inne ändå.


Det är något med det lilla formatet som lockar.

Att man bara kan ha en begränsad skara saker.


Men ändå alla funktioner.


Jag tänker att världslig enkelhet ger själslig ro.

Jag har några kompisar som köpt ett nybyggt hus med få rum.
Vardagsrum och kök i ett, två sovrum och ett loft. Varje gång
jag är där tycker jag att det är så härligt och fint. Det finns
liksom
inte plats för en massa skrot och det känns ... renande.

Och även om jag älskar vårt hus med själ ungefär hur
mycket som helst, så tror jag att jag skulle välja
motsatsen om jag någon gång skulle flytta.

Jag kan tycka det är så härligt att fantisera om.

Hur det skulle kännas.

Vilka möbler jag skulle ha, vilken färg väggarna
skulle ha och vilka material som skulle få flytta in.



Och inte gör det något, om huset är vackert att titta på också.


Bikarbonat-magi


* * *
Hittade det här tipset på Instagram.

Och när ett tips på sociala medier får en
att vilja rengöra, så måste man ju testa.


Det verkade liksom enkelt, miljövänligt och med väldigt lite ansträngning.

Och det är ju bra när man ska göra saker rena.


Blandade helt enkelt ihop bikarbonat med vatten till en tjock gröt.

Tog en gammal tandborste och la på ett tjockt lager
på en smutsig skosula för att testa.

I samma veva satte jag på bikarbonatgröten
på en bit fog vid kaklet i köket.

Det fick verka i femton minuter innan jag gnuggade.


Skorna gnuggade jag rätt omgående.

Och oj, vad enkelt det var att få smutsigt till rent.

Ni ser ju skillnaden på bilden.

Samma sak med fogarna. Superrent utan att
belasta miljön med kemikalier. Jag gillar.

Nu ska jag bara rengöra göra resten
av fogarna och andra skon också.


Majsdeg till stjärnorna


* * *
Jag gillar att jobba med silkeslera. Det vita, lena.

Och hur fint det man gör blir.

Det gillar jag ännu mer.


Så när jag läste om hur man kan göra vit deg hemma var jag tvungen att testa.


Jag blandade ihop en deciliter majsstärkelse, två deciliter vatten och två deciliter salt.

Vispade i en kastrull innan jag värmde ihop på spisen.


När degen svalnat är den enkel att jobba med. 

Jag kavlade ut med löv på för att få mönster.

Tänker att de blir fina på julklappar eller med ett snöre i granen.

De tunna stjärnorna fick lufttorka. Det tog några dagar och jag vände
dem några gånger. Men det går också finemang att torka i ugnen.


tisdag, september 24, 2019

Och kroppen


* * * 
För ungefär tre veckor sedan var jag på en ny behandling. Eller inte
ny, men en ny behandlare och en ny kombo. Kinesiologi och behandlande
massage är stapelbehandlingar i min värld, men inte tillsammans.


Och som det behövdes.

Jag har ju kronisk värk i ryggen sedan jag var strax under tjugo.
Halva mitt liv, med andra ord. Jag har också underproduktion
i sköldkörteln, hypertyreos. En bagatell kan man lätt tro. Inte för mig.
Jag har skrivit om det en massa gånger tidigare. För många kanske,
men samtidigt är det något jag lever med varje dag.

Efter en enda behandling känner jag att jag älskar
kombinationen. Ryggen blir bättre, men samtidigt tittar man
på mer djupliggande orsaker ~ för att få en mer hållbar vardag.

Jag lärde mig en hel del nytt, bland annat om sulor i skor.
Fick rådet att skippa sulor helt, då de ofta är impregnerade
med starka medel. Var orolig för hur mycket jag skulle svettas
om fötterna, och så blev det precis tvärt om. Skor jag knappt
kunnat ha på grund av fotsvett funkar mycket bättre utan sula.  Jag
känner mig nästan lite ... lurad. Varför hade jag inte testat det förr? 

Fick också veta att anledningen till att jag hela tiden vill 
rulla mina axlar bakåt utan att liksom få dem på plats handlar
om att mina biceps-senor ligger utanför sina fästen. Fint att förstå,
att jag kan rulla i all evighet utan att det ordnar upp sig.


Behandlingen var skonsam. Inga hårdhänta knäckningar och ändå
var jag helt slut resten av den veckan. Det är ovanligt. Och jag hade
sådan kolossal värk i min sämre axel, kanske för att den där senan
inte gillade att bli puttad på plats. Inte alls.

När jag låg på behandlingsbänken sköljde en stark 
känsla över mig. Jag kände mig så liten där jag låg och
jag kände medlidande med mig själv. Att jag kämpar så hårt,
att jag gör mitt bästa. Att jag gör det bra. Det kändes som
jag mötte något djupt inuti och det var fint.


Och även om tiden sedan dess har varit svår så har jag hopp.
Jag måste ha hopp, för min tinnitus (som blir värre när min
medicinering för sköldkörteln är dålig) är riktigt dålig nu. Jag bär
omkring på en tjutande sågklinga i högerörat mest hela tiden.

Men det blir bättre. Det måste bli bättre.

~ jag tror på det.