torsdag, april 27, 2017

Fjäder i handen


* * *
Det var inte meningen från början, men i dag hoppade jag in och pratade inför fyra åttondeklasser om en sak jag sällan tänker aktivt på men som jag lever med varje dag. Källkritik.

Jag pratade om mitt jobb, hur det påverkar mig och fungerar på min arbetsplats. Breddade bilden, pratade kring begreppet. Ställde frågor och visade aktulla exempel. Så såg vi film på ämnet och pratade med den som utgångspunkt.

Efter dagen kände jag mig mör, men med en känsla av att ha gjort ett bra jobb. Och även om det känns innan, så var jag inte nervös. Eleverna var fina och uppmärksamma.

Så jag ger mig själv en lätt fjäder i handen, för att jag kunde. För att jag fixade det.

För att jag trodde på mig själv.

Ett steg framåt, ett utvecklingssteg vidare.

Livet står sällan stilla, även om det endast rör sig i det lilla.


tisdag, april 25, 2017

{ om brytpunkt & barnlängtan }


* * *
Det var i januari 2011 jag gick halvt vilse i Järna. Det var i januari 2011 jag hittade till mottagningen med mässingskylten, fick hjälp med licensansökan för att äta en annan medicin än den jag blev sjuk av.

Då hade jag varit sjuk av biverkningar i ett år. Jag hade fått kortisonsprutor i mina knän. Jag hade ont i alla leder. Jag tappade hår och blödde i tandköttet. Jag hade ingen mens, men gott om hjärtklappning.

Sedan dess har jag lärt mig oändligt om min funktionsnedsättning av sköldkörteln och jag mår mycket bättre, även om jag nu har nästan ytterligare ett år bakom mig, där jag mått dåligt i min sjukdom.

Jag blir ledsen när jag tänker på det ibland ~ tiden. Hur allt dras ut och fördröjs. Hur kampen blir så långsam att den nästan blir genomskinlig.

Nu har jag fått byta läkare. Det kostar visserligen ännu mer, men jag är tacksam för möjligheten.

En eftermiddag ringer sköterskan på läkarkliniken och vi pratas vid om mina värden. Tydligen är jag undermedicinerad.

Med posten får jag upptrappningsschema, med bifogat journummer. Om jag får vissa symptom ska jag ringa på en gång. När jag kommit upp i rätt dos ska jag äta den i fem veckor och ta nya prover. En pappersremiss ligger bifogad.

Ordning och reda, tänker jag. Tack och lov.

Läser varje ord som följer med, flera gånger om. Inser att jag under sex år har ätit medicinen felaktigt. Istället för dygnsdos skall man ta halvdygnsdos. Alltså hälften av medicinen om morgonen och hälften om kvällen.

Tänk, inte ens en sådan basal sak har jag snappat upp genom alla forum, alla läkarbesök, endokrinologkontakten i Sunderbyn.

Och upp- och nertrappning. Heller aldrig hört talas om.

Jag stannar upp och försöker sammanfatta min resa. Hur jag mår och vart jag står.

Känner mig tacksam för all hjälp jag fått på vägen, för allt jag har gjort för mig själv.

Min underfunktion av sköldkörteln är på riktigt, den kommer inte att försvinna. Jag kan inte rycka på axlarna och halvt låtas att den inte finns.

I höstas, när jag inte åt medicinen på ett tag, blev jag påmind. När hjärnan faktiskt inte riktigt fungerar. Så obehagligt det är.

Jag tror helt igenom, att om jag fått den hjälpen jag får nu tidigare, så hade jag haft en helt annan möjlighet. Kanske hade jag varit tvåbarnsmor nu.

Gör det ont att tänka så? Nej inte direkt. Kanske lite bitterljuvt sorgset, men jag blir inte upprörd och ledsen längre. Det här är min resa och jag får acceptera och lära eftersom.

Dagen när jag känner att jag är läkt, att min önskan efter att få vara gravid och hålla en mjukhudad bebis nära igen inte finns, den kanske aldrig någonsin kommer. Inte som jag trodde tidigare, att det skulle vara en tydlig vattendelare. En dag att markera i kalendern. Nu är jag klar med detta. Så är det kanske med sorg. Det blir en följeslagare, något som mattas i färgen med tiden. Färdig, blir man kanske aldrig.

 Samtidigt har mina dagar aldrig varit fyllda av saknad och smärta. De har varit fyllda av min solfräkniga vackersjälade dotter och av andra jag älskar. Bebistiden ligger som en solblekt, varm filt av känslor bakom mig, inte som en längtan i framtiden.

Så ser mitt liv ut.

Så ser en del av min resa ut.

Och jag gör så gott jag kan.

I varje ögonblick jag kan.


söndag, april 23, 2017

Yogamorgon


* * *
Det har varit väldigt osvårt att vara ledig i nästan en och en halv vecka.

Helgen började jag och min tioåring här. På Yoga Happy och en godmorgon-klass.

Så fint sätt att inleda en ledig dag. Yoga tillsammans med varm och tydlig ledare i den mysigaste av lokaler, med Rådhustorget utanför stora fönster.

Vi avrundade i stilla ro med vatten, samtal och raw chokladbollar.

Så har jag sprungit också, både backintervaller (väldigt välbehövligt) och min vanliga mil. Och promenerat. Och ätit gott.

Vi har firat världsbokdagen med att lyssna på Ebba Witt-Brattström på bibblan. Intressant, men inte helt i min smak.

Och nu, nu är jag faktiskt redo för en arbetsvecka.



lördag, april 22, 2017

Korianderdagar


* * *
Den här matveckan går i korianderns tecken.

Det började med denna maträtt i torsdags:


Kycklingköttbullar med purjo, ingefära och chili i kokosmjölk med koriander. Smaksatt blomkålsris och pickad gurka och rättika. Med koriander.


Sedan var koriandern slut.

Men vi köpte ny.

Och lagade carnitas med sallad på avokado och mangosalsa.


Åt tillsammans med picklad rödlök och nachochips.

Sedan tog koriandern slut.

Men vi köpte ny. Fick söka på två butiker för att finna.

Och så ska vi laga maten med det krångliga namnet Char siu banh mi. Char siu är tydligen kinesiska för >grillat fläsk<.

Vi grillar fläskkarrén i ugnen med kinesiska kryddblandningen >fem kryddor<, soja, ostronsås, honung och bönpasta.

Äter i baguette (jag i salladsblad) med picklad lök, majjo, salladslök och ... exakt, koriander såklart.

Men i morgon, kanske vi får hitta på något annat.


torsdag, april 20, 2017

Våra tjejer


* * *
Ute är det gråsmutsigt och råkallt. Inne glöder resterna av en eld i kaminen och hunden har kurat ihop sig till en kanelbulle.

Vi ska strax promenera oss mot lilla skogen och lägga ett spår så nosen får jobba. Så står kompislek och tillredning av asiatiska kycklingköttbullar med picklad rättika och koriander på dagens program. Och träning och så den där tandläkartiden med efterföljande glass-stund framför tv:n såklart.


Men först håller vi morgon en liten stund till.

Ljudbok och värme och kaffe med kardemumma, så ska det nog blir ordning på den här torsdagen också.


onsdag, april 19, 2017

Lakritsdessert



* * *
Vi avrundade påskhelgen med middag hemma hos oss. Syrran tog initiativ till det hela och bjöd på laxtrio till förätt. Mamma tog med ris och kycklinggryta till varmrätt och vi stod för dessert: öppen cheesecake i lakritston med halloncoulis och knäckiga flarn av Käck.

Fin idé, att alla tar med var sin rätt.

Vi har också hunnit njuta halvdag på spa, jag och Siri blev bjudna på spa-ritual med utsikt. Ljuvligt med värme och scrubbar och att bada uppvärmd utepool högt upp i himlen.

I dag har vi sällskapat med farmor och farfar nästan hela dagen. Vi har promenerat efter vattnet och druckit kaffe och haft massa tid att prata.

Så, nu är vi laddade med energi för att på nytt ta oss an tandläkaren i morgon igen.

Och den lilla resten på lakritskräm i kylen. Den visade sig passa utmärkt till jordgubbar också.




tisdag, april 18, 2017

{ Lite vardagsmagi }




* * *
Vi har tid hos tandläkaren klockan 14.50. Du ska dra ut en mjölktand och det känns inte vidare kul. Sprutor och tänger, kanske blod.

Jag sitter i bilen utanför skolan och väntar på dig. Önskar att jag kunde göra mer än att följa dig, att hålla din hand och finnas där för dig.

Så kommer du skuttande, jag ser din blå mössa på håll.

Vi skojar om allt och inget när vi kör mot folktandvården på sjukhuset.

När vi parkerat ber jag dig räcka fram din vänstra arm.

Jag trär på ett armband med en gnistrande måne. Säger att ibland, känns livet svårt, som om det alltid vore natt.

Du tittar på månen.

Sedan trär jag på ett armband med en stjärna. Säger att även i den mörkaste natt, så finns stjärnorna där. Även om vi inte alltid ser dem.

Jag trär på ett tredje armband, med en symbol av en cirkel. Säger att efter alla nätter så kommer dagar, och om dagarna så lyser solen.

Till sist trär jag på ett armband med evighetstecknet. Säger att genom alla nätter och alla dagar kommer jag, på något sätt, att finnas där för dig.

Alltid. Och för evigt.

Sedan går vi hand i hand till tandläkaren. Någon minut senare är tanden ute. Det hela är snart ett minne blott.

Men armbanden, dem vårdar du ömt.

De betyder precis så mycket som jag förstod att de skulle göra.

Ord, för att ge kraft.

Manifesterade i symboler på din handled.