tisdag, januari 22, 2019

Tre konton jag inspireras av

* * *
Instagram är nog min mest använda app. Och Youtube när jag
springer. Här listar jag tre konton som jag gillar och inspireras av!


@mariefeandjakesnow

Jag upptäckte nyss magiska Marie Fe och Jake Snow. De
verkar resa runt i sin husbil på Nya Zealand och ta vackra bilder,
nära naturen. Det är något unikt med deras bilder och deras kemi.
Tycker om att se deras instastories och deras kärleksbilder gör
mig varm om hjärtat. Drömliv i kubik. Känns så livsbejakande.


@maratonpetra

Mitt bästa löparkonto tillhör Petra Månström. Hon skriver
så insiktsfullt om löpning och lyfter olika aspekter. Hon har fått
mig att bemöta kommentarer om tider och prestation på ett helt
annat sätt. Att följa henne ger mig insikter och styrka.


@allieglines

Det tredje kontot jag inspireras av representerar mer
en kategori. När jag värmer upp på löpbandet älskar jag att
kolla på olika sminkvideos på Youtube. Jag följer några olika
make up-artister och de blir som digitala vänner som
dyker upp på skärmen när jag ska springa.

Ibland kan jag få lite fnysiga kommentarer när jag skriver
om hudvård i tidningen. Men faktum är att jag aldrig får så
många mejl, eller blir stoppad på stan så många gånger,
som när jag skriver om just det ämnet. Själv tycker jag inte
att det finns någon motsättning i att gilla smink och
skönhetsvård och att samtidigt vara samhällsintresserad
eller ansvarstagande mamma eller vad det nu kan handla om.
För mig är smink ett kreativt uttryckssätt, som
att teckna eller sy något på maskinen.

Allie Glines är i alla fall en Utah-baserad make up-artist.
En lågmäld varmt tjej som jag gillar att kika in till då och då.

- - - - - -

Så där har vi dem. Tre konton som jag blir glad av just nu.





måndag, januari 21, 2019

Måndag med blodmåne


Dubbla tjocktröjor inne och många kläder ute.


Springer långpass inne.


Oladdad padda kräver sina sladdar för att orka passet igenom.


* * *
Klockan är kvart i sju när jag trycker ner
handtaget till dörren. Det är svalt mot min hand
och inne i Siris sovrum är det också svalt.

Jag drar upp rullgardinerna och knäpper på fönsterlampan.
I hennes sänghimmel glimrar ljusslingan med stjärnor svagt.
Jag stryker henne på kinden och ännu sovvarm kryper
hon in i morgonrocken. Så står vi en stund tillsammans
och tittar på blodmånen på himlen utanför. Den syns bra,
precis intill vår stora snöklädda gran på gården.

Så börjar vi den här veckan i minus tjugofem.

Jag längtar bort och letar inåt. Innan året började drog jag
upp riktlinjer. Mina gamla vanliga problem finns ju kvar, men
jag försöker hitta nya strategier, pusselbitar som saknas.
Tänker på ett häfte från 2011 när jag gjorde en hårmineralanalys.
Vet exakt i vilken pärm den står, så jag tar fram den och läser.

Där finns så mycket insikter om mig själv, om vad som händer
i min kropp. Min metabolism, förhållandet mellan olika mineraler,
sådant som påverkar. Jag antecknar och läser vidare på nätet.
Känner mig som en upptäcktsresande i mig själv. Tydligen krävs
det att jag nördar ner mig totalt, för att en dag hitta en bättre
grundnivå av mående i kroppen min.

Så jag blandar jobb med förberedelser inför ett årsmöte
och läsning om kalicumöverskott i kroppens vävnader. Och så
springer jag, såklart. Och längtar efter att hinna yoga, ännu lite mer.



fredag, januari 18, 2019

Den här dagen bakåt i tiden


* * *
Så här ser det ut när jag väljer en bild
från den här dagen, bakåt i tiden:

- - - - - - - - - - - -

Ett. Den 18 januari 2013 fotade jag av ett
inredningsreportage från Lantliv (?) där vi var med. 
Det ser inte riktigt likadant ut i köket nu, ser jag på bilden.

Två. Den 18 januari 2015 packade vi för Thailand.  För
Siri var färgpennorna bland det viktigaste att ta med. De blå
nyanserna var prioriterade eftersom hon "skulle måla mycket hav".

Tre. Den 18 januari 2017 tränade jag tydligen en
hel del hemma. Gymmet på jobbet var under ombyggnad, så
jag hoppade rep och svingade kettlebells i vardagsrummet.

Ja, så såg det ut den här dagen med några års hopp i tiden.

Den här dagen i år har bestått av massa jobb och
snart fredagsmys hemma. Inte en bild har jag fotat.


måndag, januari 14, 2019

Veckoslut, och början


* * *
Snön bäddar in vår gata i vitt. Världen har mjuka
konturer när vi vaknar och min man kliver upp halv fem
för att skotta en timme innan han åker till jobbet. När
hunden hoppar ner från bron försvinner hon i snödjupet.

Jag och Siri tar trehjuliga cykeln till skolan. Det är som att färdas
i en labyrint, men vi tar oss fram delvis genom att hon springer
bakom och skjuter på medan jag springer bredvid och styr.

Vår fina granne, som nyss var sjuk och jag och Markus
ringde ambulans, kommer över med snöslungan och skottar.
Som vanligt vill han inte prata, bara nickar
när jag tackar för hjälpen och kör vidare.


Som vanligt rundade vi av vår helg med middag,
veckans hårtvätt för barnet och fixning av naglar. Efter
många år med gelelack (älskar) har vi övergått till ett
mellanting. Så nu målar vi naglarna med gelelack som
inte härdas i led-lampa. Det håller inte lika bra, men bättre
än vanligt lack och mina nagelband tar inte lika mycket stryk.
Om jag inte målar naglarna skivas de och spricker.

Dessutom gillar jag mina mörkt röda, korta naglar.

I vår kvällsrutin om söndagarna ser vi på något lättsamt
på datorn medan jag fixar våra naglar. Det är en mysig stund
och ett fint sätt att varva ner inför högläsning. Eftersom
vi sett klart "Drömmen om slottet" och fyran tagit bort
"Hela Sverige bakar" när vi var halvvägs genom
säsongen ville vi hitta något nytt. Men vad?



Andra säsongen av "Anne with an E" väntar oss,
men det är ingen måla-naglarna-tittning. Därför landade
vi i "Mandelmanns gård" och jag märkte hur Siri blev
alldeles varm inomi av mandelträd, fina hundar, nyfödda
kalvar och sprättande höns. Det är både vackert, mysigt
och varmt. Som en mysig filt och en kopp te om själen.

Vilket fint sätt, att sluta en helg på.


torsdag, januari 10, 2019

Färglös dag


* * *
Den här dagen har dränerat mig på färg och gjort mig
ledsen. När jag klev upp på löpbandet för att springa innan
middagen visste jag redan innan start, att jag inte hade
den 
mentala kapaciteten för att springa det i hamn. 

Det hade jag inte heller.

Har också haft mejlkontakt med läkarmottagningen i
Stockholm och fått bekräftat att medicinen jag äter (mitt
grishormon) har haft dålig verkan en tid tillbaka. Vet inte
exakt vad som är fel med medicinen men det är många
som har bytt, för att de har blivit dåliga av den.

Därför måste jag kanske dra igång en process med att byta
medicin. Söka ny licens hos Läkemedelsverket, trappa ur min
nuvarande och trappa in den nya. Det kostar mycket pengar,
energi och tid och därför känner jag mig också ledsen och trött
på att det aldrig kan få flyta på. Att jag inte bara kan få må bra.

Jag tycker att jag kämpat så hårt.

Min läkare frågar mig ibland, om jag mår bra på
grishormon-dosen. Och ärligt talat har jag ingen aning.
Jag tror inte jag haft bra värden på tio år. Minst.

Så i dag är en färglös, ledsen dag.

Ibland får det vara så också.


tisdag, januari 08, 2019

Stina, Stina


* * *
Tycker så mycket om Stina Wollters
radioröst och hennes sätt att 
ställa frågor på. Hon
förgyllde också Let's dance-kvällarna med sin närvaro.

För inte så länge sedan vände jag sista bladet
i hennes debutbok "Kring denna kropp".

Alla kapitel handlar om kroppen på olika vis. Ibland
är kopplingen subtil, ibland tar kroppen stor plats.
Vissa stycken är rent magisk läsning. Jag älskar det
första kapitlet, värmen i berättelsen om hur omslagsbilden
kom till. Delarna som handlar om hennes syster som
dog i anorexi och hennes mammas demens, med smärt-
samma kopplingar till barndomen, river i hjärtat att läsa.

När jag stänger boken för sista gången, är det med känslan
av att ha umgåtts med en klok vän. Någon som ger
perspektiv, som håller en tryggt i handen och
stryker sin varma handflata över ens kind.

DN-bilagan med Stina på omslaget har jag sparat.
Dels tyckte jag om intervjun, dels påminner bilden mig
varje dag när jag ser den, om det viktiga i livet.


måndag, januari 07, 2019

Hand i hand


* * *
Huset är stilla och jag gör min lunch i tysthet.

Krånglar in benen i skräddarställning och läser bok
medan jag äter gravad lax, linser och sallad.

Jag har din grå tröja på mig. Det är ingen som har
eldat sedan tidigt i morse, så köket är lite svalt.

Jag tycker om att ha din tröja på mig, som
att du ger mig en lätt kram, konstant.

Det finns så många ögonblicksbilder av dig. Dreadlocks
och skateboard, skäggstubb och stickad tröja med halvpolo.
Dina tårar när Siri föddes, ditt skratt alla tusentals vardagar.
Dina informativa sms, utan broderier.

Som jag älskar ditt väsen. Hur du förmedlar orden
om vår framtid. Den familj vi skapat tillsammans.

Det kanske låter lite högtidligt. Men ibland finns
det anledning att vara just det, högtidlig.



I dag har vi varit tillsammans i nitton år. Hela mitt vuxna
liv har jag levt vid din sida. Hand i hand. Nära, nära.

Genom uppenbart oklara frisyrer på is-
promenader, genom svåra och tårfyllda
stunder och genom oräkneligt antal ord
~ över oräkneligt antal muggar te.