onsdag, januari 17, 2018

Att sitta fast i sig själv


* * *
Så har det gått två veckor av årets första månad.
När det nya börjar lägga sig och vardagen är igång på allvar,
det är då det blir lite trist. Det är en så lång sträcka av kyla
och snöstormar, när jag bara längtar efter vårvärme
och någon ledig klämdag.

Förra veckan ringde min läkare om provsvar.
Lämnade blodprov strax innan jul för att se hur den
kompletterande medicinen för min sköldkörtel fungerar.
Fortfarande utanför referensramarna på två av tre värden,
ska långsamt höja dosen under åtta veckors tid
och sedan ta nytt prov.

Vi får se om det går, jag brukar ha problem
med övermedicineringssymptom.

Jag och min läkare pratade kring mitt mående, min ork.

Det är bättre, känner jag när jag tänker efter.
Men hur bra kan det bli? Det är svårt att veta, då jag inte
har något att jämföra med. När var mina värden bra senast?
Någon gång 2006. Kanske?

Det är mer än tio år sedan och det ger mig
rysningar i hårbotten att fånga det i skrift.

~ mer än tio år sedan.

Min läkare uttrycker stor förvåning över att jag kan jobba heltid.
Att jag dessutom tränat för, och sprungit, ett maraton,
det föranleder henne att skriva "Grattis till din
enorma prestation!" på kuvertet med provsvaren.

Samtidigt vet jag att träningen gör mig så gott.
Den lindrar min ryggvärk, gör att jag somnar
ovaggad om kvällarna. Den gör mig pigg och glad.

Men nu har jag slitit med ond rygg i veckor.
Ett tryck över bröstryggen.
Det är svårt att andas djupt och när jag springer lägger jag
bort mina prestationsmål. Det är helt enkelt inte rättvist mot
mig själv. Jag stretchar, yogar, använder värmefilt. Smörjer
med smärtstillande. Ändå finns känslan med mig hela tiden,
som ett tryck över bröstet.


Som en känsla av att sitta fast i sig själv.

Nästa vecka har jag tid hos min ryggbehandlare.

Efter det.

Hoppas jag på en långsam vändning.

Kan 2018 bli mitt år?


tisdag, januari 16, 2018

Sötnosar


* * *
Bilderna på de här sötnosarna har legat i min utkastmapp bra länge nu.

Det är Siri som knåpat ihop kaninerna, för att ge bort i julgåvor.

Jag tycker de ser så rara och liksom ... pliriga ut.


Grunden är gjord av tre garnbollar.

Sådana som jag själv gjorde som barn för att sätta en tofs på mössan.


Sedan har hon limmat ihop dem.

Svans, kropp, huvud.

Öron i filttyg och ögon och nos av pärlor.


Och så ett juligt rött band kring halsen.

Små raringar blev det, och finast av allt.
Att skapa något för att göra en annan person glad.

Jag fick faktiskt en fin gåva i helgen.

Blev väckt vid halv nio om lördagen.
I köket: Tända ljus, en ostpanerad omelett och grönsaker,
färskpressad apelsinjuice och kaffe med varmskummad mjölk.
Tidningen uppvikt på 'mina' sidor.

Min elvaåring. 

Hon är så rar, att jag bara vill äta upp henne.


måndag, januari 15, 2018

Hejdå julgranen



* * *
Julgransbilder är kanske inte vad vi är sugna
att vila våra ögon på just nu, men jag ville fånga 2017 års gran
på bild innan den fick flytta ut i en snödriva bakom garaget.

Kanske lite gles, och den nya belysningen var inte perfekt.
Snarare lyser den upp hela kvarteret. Men den fällde få barr
och hade mängder av gröna skott, som både barn och hund
har smakat på.

Så gör vi bokslut för julen. Tackar den nitiska
julgransvattnaren och siktar på en snällare
belysning till nästa advent.


söndag, januari 14, 2018

Att drömma om det här


* * *
I år fyller jag 40.

Det var så det började.

Med att jag funderade på hur jag ville fira.

Kanske med en fest?

Jag kom fram till att jag vill göra något med de jag älskar mest.

Mina två musketörer.

Och så vill jag fira genom att springa, springa så där långt igen.

Började leta maratonlopp i mitten av oktober.

Och hittade ett.

Så nu är den preliminära planen att flyga hit.

Till San Fransisco.


Hänga i staden någon dag, innan vi hyr bil och kör norrut.


Tar någon dagstur och hajkar hit, till vattenfall.



Overkligt vacker bild.

Och så tänkte vi kolla in dessa.


Red wood-träd, jag vill gärna träffa dig.


Så småningom tänkte vi parkera här.

Vid Lake Tahoe i bergen.


Och ja, här tänkte jag springa Lake Tahoe Marathon på 2000 meters höjd.


Sträckan går längs vattnet, bland annat springer man förbi Emerald Bay.


Och på vägen tillbaka till San Francisco tänkte vi köra 
efter kusten där Big Little Lies spelades in. Magiskt vackert.

Bland annat tänkte vi stanna vid detta ställe.

Post Ranch Inn.

USA, alltså.

Det är vad jag drömmer om denna söndag.
Och alla andra dagar, för den delen!



fredag, januari 12, 2018

Läs:ning



* * *
Följer nyhetsrapporteringen från Golden Globe-galan.
Om hur de flesta var klädda i svart för att protestera mot
sexuella trakasserier i filmbranschen.


”Wow, kvinnokraften!” som Nicole Kidman utbrast när hon tog emot 
pris för rollen som en misshandlade hustrun i Big little lies. (Bra serie!)

Den som fick mest absolut mest uppmärksamhet var 
Oprah Winfrey. I sitt tal protesterade hon mot sexuella
trakasserier och rasism
och pekade på att hon är den första
svarta kvinnan som får Cecil B. DeMille-priset.
Hon möttes av stående ovationer.

"Att berätta sanningen är det mest kraftfulla verktyg vi har. 
Och jag är speciellt stolt och inspirerad av alla kvinnor som känt
sig starka nog och uppmuntrade att berätta sina personliga historier.
Var och en av oss i det här rummet hyllas tack vare historierna
som vi berättar. I år blev vi historien", sa hon.


I sociala medier delas hennes tal och många hoppas att 
Oprah planerar för en politisk karriär och lyfter henne
som 
presumtiv presidentkandidat.


Katarina Wennstam skriver: "Efter kvällens fullkomligt 
förkrossande tal om pressfrihet, #metoo, förebilder och vikten
av sanning i en tid av lögner och galenskap ... ja, jag
skulle inte bli helt förvånad om detta var första steget
i en kommande valkampanj."


Själv måste jag koppla ihop det med en bok som jag och Siri 
läste ut i nyligen. Den heter "Godnattsagor för rebelltjejer -
100 berättelser om fantastiska kvinnor" och är skriven
av 
Elena Favilli och Francesca Cavallo.


Författarna, samt ett uppbåd kvinnliga illustratörer, 
lyfter fram hundra kvinnor ur historien, både nutida och dåtida.

Boken är fylld av berörande, inspirerande berättelser 
om kvinnor som står bakom fantastiska upptäckter och bedrifter.
Från drottningar för många tusen år sedan till skoleleven
Coy Mathis i USA. Hon föddes som pojke för elva år sedan,
men berättade tidigt för sina föräldrar att hon ville bli riktig flicka.


När hon började skolan fick hon inte använda flicktoaletten 
och det slutade med att hennes föräldrar gick till domstol för Coys
rätt att använda vilken toalett hon ville. De vann.


Det handlar också om en rappare i Afghanistan som vägrade 
bli bortgift. Om ballerinan Michaela Deprince som förlorade sina
föräldrar i ett krig och kallades för djävulens dotter på barnhemmet
på grund av sin sjukdom vitiligo.


När en omkringblåsande dagstidning en dag landade vid 
barnhemmets grind fastande Michaela vid bilden
på förstasidan. En kvinna i glittrande klänning dansade
på tåspetsarna.


Efter en tid adopterades Michaela och kunde utbilda sig. 
I dag jobbar hon som ballerina på nederländska nationalbaletten.

I boken finns också surfare, författare och läkare.

Och kocken Julia Child. Under andra världskriget löste hon 
problemet med att nyfikna hajar utlöste undervattensbomberna
som skulle skydda mot tyska ubåtar. Hon bakade nämligen kakor
som luktade död haj när de löstes upp i vattnet och därför
skrämde bort hajarna. Julia Child är kanske mest
känd för kokboken "Det goda franska köket".


Och till sist, den fantastiska berättelsen om Irena 
Sendlerowa. Varför har jag aldrig hört talas om henne?

När nazisterna började förfölja judar i Polen hjälpte Irena till 
att rädda många barn. Hon gav de judiska barnen kristna
namn och sökte rätt på kristna familjer där de kunde bo.
Irena 
skrev ner deras gamla och nya namn på papperslappar,
som hon grävde ner i tomma burkar i en väns trädgård.


För att lura soldaterna och dölja gråten av barnen som hon 
smugglade iväg hade hon tränat en hund att skälla på kommando.
Irena räddade runt 2 500 barn under tre månaders tid.

Efter kriget grävde hon upp burkarna, och många 
av barnen kunde återförenas med sina familjer.

Och hur ska man sammanfatta allt det här?

Vi får bära historien som en påminnelse och lärdom, 
men inte glömma att blicka framåt, kanske.

Ibland finns inga små formuleringar som räcker till.


torsdag, januari 11, 2018

Queen of hearts




* * *
Här har vi henne.

Drottningen av våra hjärtan.

Den mest mjuka, närhetsälskande, varmtassade
fyrbentingen man kan tänka sig.

Hon med en hjärtfläck ovanför svansen.
Hon med semideprimerat utseende & ett hjärta av guld.

I morgon tar vi henne till veterinären.
Hon ska sövas för att få tårkanalerna renspolade.
Sedan ska vi sätta in ny medicin.

Vi kämpar vidare.

Än är det inte dags för piratlapp.


onsdag, januari 10, 2018

18



* * *
Hur han hade en stickad halvpolo och lite skägg.
Hans leende, och de blågrå ögonen.

Det är arton år sedan.

Det kunde vara arton sekunder, jag är direkt i känslan strax bakom millennieskiftet. 

Det kunde vara arton dagar, de första telefonsamtalen, de långa
vindlande pratstunderna. Lära känna:t.

Det kunde vara arton veckor. Nyförälskelsen. De rutiga sofforna i lägenheten.
Vår utanför balkongdörren.

Det kunde vara arton månader. Vi började prata om hund. Vi var ett vi.
På riktigt.

Det är arton år sedan och alla känslor sammanfogas till något
som inte behöver förklaras. En grundkärlek, en förälskelse, en vardag.
Svårigheter och enorm lycka. Genomgående ~ en stark närhet
och en självklarhet. Det vackraste jag varit med om.

Klockan är strax innan sex på morgonen.
En mild tisdag har omvandlats till en dimmig och kyligare
onsdag morgon. Han är på väg till jobbet. Ger mig, som
varje dag samma tid, en trygg godmorgon-kram.
Hans famn, en stilla stund.

En puss, en önskan om en fin dag.

18.