fredag, september 23, 2016

Badkarsväder igen


* * *
En grå-trött dag som kändes usel utan anledning slutade med en stund i badkaret.

Hett vatten, fönstret öppet mot trädgården. Kylig kvällsluft.

Innan jag klev upp smorde jag in mig med mandelolja, för att sedan torka mig som vanligt. Huden blev mjuk utan att vara kladdig. Det ska jag göra om.

Kanske redan i dag.


torsdag, september 22, 2016

Det här med kokos


* * *
Det här med kokos, det är allvarlig kärlek för mig.

Här är mina samlade vardagsfavoriter.


Först ut är en klassiker.

Det här är den bästa kokosmjölken, tycker jag. Utan tillsatser och rikt krämig. Nästan som kokosgrädde. Perfekt i smoothies eller i maten.


Sedan klassiker nummer två. Riven kokos, alternativt de större kokoschipsen. Toppen att strössla över morgonyoghurt eller en smoothie. Eller som bas för mellanmålsbollar.


Kokosolja steker jag sällan i. Däremot klickar jag i en matsked i morgonkaffet och mixar i blendern. Jag gillar Icas eco-variant nästan bäst, eftersom den smakar mest kokos. Det finns andra bra också, om man vill ha neutral smak.

För mig går det en burk i veckan.


En variant är MCT-oljan, den är utvunnen ur kokosoljan, men som en slags högoktanig supervariant. Smaklös. Också den mixar jag i varm dryck. Eller ringlar över sallad.


Och till sist. Min nyupptäckta förälskelse: Kokossmöret från Renée Voltaire. Hur gott som helst och lite torr och söt i konsistens och smak.

Jag kan ta en matsked som mellanmål, och förra helgen stekte jag plättar på mandelmjöl och klickade över lite kokossmör och pudrade med kanel. Mmmm. Tydligen ska man få kokosmjölk om man blandar ut krämen med vatten men det har jag inte testat.

Kokos, alltså.

Tillhör mina absolut mest använda basvaror i köket just nu.

PS) Om det känns nystädat här inne gjorde jag om blogg-huvudet här ovan.
Hoppas ni gillar. Själv tycker jag att det blev fint!


onsdag, september 21, 2016

Höstsovrum



* * *
Det har yrvaknat en liten ordningsmänniska i mig. Med ett behov av att rensa och städa ut.

Förra helgen var det sovrummets tur.

Sängen, som sedan en tid stått med huvudgaveln mot fönstret, flyttade jag tillbaka till ursprungsväggen i råplan. Och rummet kändes med ens mycket större.

Som hundhårsskydd på den mörkgrå huvudgaveln har jag hängt ett ljusare grått lakan, som är enkelt att damma av och tvätta.

Skrynkligt och fint är det mot linnesängkläderna inunder.


Börjar man från början av rummet ser det ut så här.

Det är liksom ... tomt. Och det är så skönt, andetagen är lätta att andas. 

Det finns rymd och vidd.


Vårt gråmålade trägolv bär spår av hundklor, både från gamla och nya.

Jag tycker om de små inristade minnena.


Stången, som utgjorde basen till sänghimmel när Siri hade sin säng inne hos oss, rymmer nu några utvalda klädesplagg. Sådant som inspirerar mig i stunden.

En dag kanske jag målar väggen bakom kläderna i en grå kalknyans som passar mot murstocken.

En dag.


Och murstocken samlar damm och lossar små bitar, men ger en stämning till hela rummet och är fin precis som den här.

Lutad mot står en loppisram och en loppisbuddah. Med ommålad kropp och en huvudtopp som har limmats några gånger om.

Och så stenar, från ön där min svärmor tillbringade sin barndoms hela somrar.



Kläderna i mullvad.

Färgen jag älskar att kombinera med vinrött, grått, svart och rosa.


En gång gjorde jag en intervju med en inredare som sa att det ska inte kännas skönt att gå att sova, det ska kännas magiskt. Jag brukar tänka på det när jag bäddar.


Några paljetter som blänker. Kanske enda flärden i rummet, men det räcker.


Och till sist. Takbjälkarna och våra garderobsdörrar på skenor, av husets gamla innerfönster.

Den tunna tygen som sitter bakom har vi haft från dag ett. Jag börjar känna mig sugen på något annat, de börjar dessutom vara lite trasiga, men jag har inga idéer om vad som skulle vara fint.

Är det någon som har tips, så lyssnar jag gärna.

Men så blev det. Vårt omflyttade sovrum med högt i tak och med rymd för djupa andetag.






tisdag, september 20, 2016

Den oändliga kärleken


* * *
Hon är mitt skogsrå. Min oändliga kärlek. Det finns inte ord som räcker för oss.

Mest av allt; Att få vara henne nära. Hennes kropp i min famn. Hennes naka hud under mina händer när jag väcker henne om vardagsmorgnarna.

Sovdoften. Avslappningen.


Hennes ord: "Mamma, kan vi läsa ett kapitel till? Snälla!".


Hennes tankar om livet och varandet.


Vi har börjat mellanstadieåldern nu. En blandning av vardag och sammetslena dofter av kanel och kärlek. Av att saker är enklare nu, när man får sova hela nätter och inte har  fritidstider att passa.


Varje dag stannar jag upp, även om det bara är en millisekund. Jag tänker på henne, att hon är min stora förälskelse och att jag har tur som får dela mina dagar med just henne.

Min mjuksjälade, stjärnögda.



måndag, september 19, 2016

Kan jag äta mig frisk?


* * *
Många gånger har jag hört att det ska gå att äta sig fri från underproduktion av sköldkörtelhormon. Jag har dammat de orden från mina axlar och tänkt att ... kanske någon gång. Någon gång ska jag fördjupa mig i ämnet.

Min resa med underproduktion av sköldkörtelhormon har varit lång. Jag fick diagnosen hypotyreos vid millennieskiftet, efter att ha sökt vård för örontjut. Senare visade det sig att jag hade en hel del diffusa symptom som stämde in på sjukdomen, om man nu ska kalla det sjukdom.

Jag åt den allrådande medicinen Levaxin i många år utan problem. Men så plötsligt fick jag en massa problem i kroppen. Jag löste ohyggligt mycket hår, blödde från tandköttet, hade inflammationer i mina knän. Jag kunde knappt gå i trappen hemma och hade svårt att cykla till jobbet. Kortisonsprutorna jag fick hjälpte ingenting.

Men jag är rätt envis och sökte mig vidare. Läste och pratade, hittade forum på nätet och förstod att jag led av biverkningar från medicinen.

Sedan ett antal år äter jag nu grishormon på licens via Apoteket, istället för Levaxin. Det är dyrare och krångligare men alla mina biverkningar försvann faktiskt på ett kick.

Processen var inte enkel och jag minns så väl när jag och min kompis gick och gick. Det var snöslask och vi var i utkanten av Järna och sökte efter en läkare som tappat sin legitimation.

Jag kan säga att den gången, var jag väldigt tacksam för att inte vara ensam. Hela upplevelsen var så surrealistisk. Men jag fick min medicin till slut och det är jag så glad för. Lite grann gav dem mig min kropp tillbaka.

Nåväl. Tillbaka till bilden ovan.

Någon gång i våras började jag läsa olika texter av en skribent vid namn Martina Johansson. Jag köpte någon lite e-bok och läste på hennes hemsida. Blev intresserad av hennes ord om kost och träning, samt tyngden bakom att hon baserar det hon skriver på forskning (med referenser) och att hon är biofysiker.

Och nu har jag läst den här boken av henne: "Hormonsmart mat och effektiv träning". Det är den bästa träningsbok jag någonsin läst. Bara det korta kapitlet om effektiv löpning har fått mig att hitta något helt annat i mitt löpsteg än jag gjort tidigare.

I boken möter jag också för första gången förklaring på hur det skulle vara möjligt att få fart på sköldkörteln igen.

Det hela handlar om ketos, alltså att man ställer om kroppen för att gå på fettdrift.

Jag tycker inte om att sätta etiketter på mitt ätande, men jag märker att jag mår bättre när jag äter mer fett och mindre kolhydrater. Framför allt har jag mindre inflammationer i kroppen och ryggen är mycket mindre bråkig.

I grunden äter jag nu för att vara i ketos. Avokado, ägg, kokosolja, smör, kött, fisk och kyckling. Spenat, olika kålsorter, kokosgrädde och kokosmjölk. Min finjustering skiljer sig inte så mycket från tidigare, förutom att jag använder kokosmjölk eller kokosgrädde istället för grädde och creme fraiche. Det är inte så att jag inte gör undantag, det gör jag gladeligen, men i grunden har jag ätit på detta sätt ett tag nu.

Och vet ni. Jag har tagit prov på hur jag ligger i min medicinering alldeles nytt. Det är nämligen nya riktlinjer för att ansöka om medicinlicensen. Och mina prover visar att jag äter på tok för mycket medicin. Alltså, på tok för mycket.

Och jag tänker, att kanske kanske, kan jag äta mig "frisk"?

I så fall skulle det vara hur häftigt som helst. Och jag som brukar slarva med blodproverna, utan brukar gå på hur jag känner mig, kommer att bli mycket noggrannare med att följa upp hur jag ligger.

Men även om ni inte har en krånglande sköldkörtel, eller upprörda binjurar, så rekommenderar jag å det varmaste Martina Johanssons bok.

Någonstans har den lärt mig och förändrat mig, och det vill jag gärna att fler ska få vara med om.


lördag, september 17, 2016

Rosa träskor och Swedish hasbeens


* * *
Mammas prydliga handstil i albumet. "Maris första skoldag".

Frillan är inte av denna värld, men jag kände mig fin och förväntansfull, jag minns det tydligt. Jag skulle få träffa min fröknar: Karin och Karin.

Tidigare i veckan bad jag mamma söka reda på bilden, eftersom jag höll på att skriva ett reportage på jobbet. Förra veckan träffade jag nämligen Emy Blixt, personen bakom succéföretaget Swedish hasbeens.

Emy Blixt berättade den intressanta, humoristiska och delvis tuffa historien om träskorna som erövrat världen under en eftermiddag i Luleå.

Tillbaka till bilden: Bilden här ovan föreställer Mari på väg mot lågstadiet. Jag hade klätt mig i det finaste jag ägde, en ljusrosa outfit.

Och rosa träskor, såklart.


fredag, september 16, 2016

Stormfällda gulsolar


* * *
Fullmånen lyser rakt in genom mitt fönster från nattsvart himmel. Solrosorna som välte i blåsten står nu i en vas inne. Min man kom in med dem från trädgården, famnen full av stormfällda gulglada solar.

Vi tar fredag och när Siri skall sova rullar jag som vanligt ut yogamattan i ett rum nära henne. Jag gör långsamma rörelser och är tacksam över att jag kan rulla över min blåfärgade tå. Lite försiktigt och med extra magstöd, men ändå. För även om den skiftar i färger mot violett och är ovanligt krokig har jag inte speciellt ont.

Och nu har vi helg. Med fullmåne, solrosor och en skog full av svamp som väntar.