lördag, augusti 30, 2014

Fjäril på nagel


* * *
En fjäril på nageln, tusen fladdrande tankar. Några solhälsningar; breder ut armarna som vingar.

Känner ledigheten längs ryggraden.

Youtubar Toffelhjältarna - vi såg nämligen SVT-serien Retro igår kväll och jag blev påmind om hur mycket jag älskade Martyna och sången "En väv av legender" (här finns den). 

Slog nyss på den, och snart hade jag en åttaåring i knät som lyssnade stilla.

Nu hör jag henne, hon sitter på knä i sitt rum och nynnar på en väv av legender.


I SvD


* * *
Tidigare i veckan fick jag mejl om att ett inredningsreportage från vårt hem skulle publiceras i SvD i helgen.

Och här är det, på deras Bostadsmagasins förstasida och allt.

Några av faktauppgifterna är uppdaterade och andra inte. Vardagsrummet är numera hyfsat kaosigt och tomt i väntan på kalkfärg och stora skåpet har flyttat ut på verandan. Och Hemi. Det värmer i hjärtat att se fina hundfröken på bild.

Här kommer du till SvD:s sida där du kan ladda ner magasinet.


Själv har jag skrivit ett reportage om en person som tävlar i fitness. Intressanta tankar och lärdomar om kropp och psyke.

Och nu. Nu skall jag hoppa in i duschen för att senare ge mig ut på jakt efter färg - och lördagsgodis! Det ena svårare än det andra.


fredag, augusti 29, 2014

Fredagshund




* * *
För tidigt på morgonen för att hitta ord.

Så vi tar helt enkelt en fredagshund på bild för att muntra upp.

Ett vardagsrum som ska målas om och en ny säng som komma skall har öppnat upp för omflyttning och  det-här-kan-vi-göra-smartare. Så där så jag nästan blir lite trött på mig själv.

I alla fall ska en hel del av utklädningskläderna flytta ut (därav hundmask på bild när vi djupdök i den lådan) och sängkläderna få flytta in på dess plats.

Och snart kommer helgen. Med lampskärmsfix, lite symaskin, förhoppningsvis lite skog och blåbär. Men målningen får vänta ytterligare en vecka. En nackspärr i huset gör att vi pausar.



onsdag, augusti 27, 2014

På en stol


* * *
Det börjar verkligen vara vardag igen. Höstvardag. Cyklar till jobbet i blåsten. Dricker yogite med kokosmjölk om eftermiddagarna vid skrivbordet.

Byter ut sommarsandalerna inomhus mot benvärmare. Jag är petig, helst ska de inte dras hela vägen upp utan gå ner under hälen till hålfoten.

Senare uppgraderar jag till tjocksockar under och slutligen ulltofflorna därtill. Men ännu har vi inte eldat första brasan i kaminen ~ så det är nog en bit bort.

Men ikväll är det uppstart av bokklubb, och så även på lördag.

Ett hösttecken även det.

Att jag står på en stol och fotograferar.

Det är precis som vanligt.



tisdag, augusti 26, 2014

Att låta dagarna gå



* * *
Just så.

Att låta dagarna gå, göra stunderna  ~ nuet  ~ fint. Inte leva så mycket i om och men och framtiden. Inte för tillfället.

Ungefär som på bilderna. Far och dotter löser korsord. Jag hör dem spekulera och skratta.

Just nu räcker det så.

Veckan är intensiv. Extra lång dag på jobbet igår, en bokklubb på onsdag och en på lördag (den på lördag med middag och vin därtill!).

Så tänkte vi måla vardagsrummet, nu när tråkgörat börjar vara klart. Såklart räcker det inte med att måla som jag initialt tänkt.

Lamporna? Nej de ska nog inte tillbaka igen. Vad kan vi hitta på istället?

Och så är jag igång och tänker och gräver i förrådet och provar mig fram. Just nu experimenterar jag med spackel och vliselin. Och ja ni hör ju  ~ det kan bli hur bra eller hur dåligt som helst.


Sommarens sista blommor i en vas.
Och en lampa, som blev en ljusstake,
som ska bli en lampa i förgrunden.


Älsk på dubbelpennorna.

söndag, augusti 24, 2014

Att låta benen gå


Jag och Angela, pappas sambo.


* * *
I helgen har jag gjort annat än att tänka och känna så mycket. Lördagen ägnade vi åt att skruva ner allt i vardagsrummet. Tömma det stora skåpet, som nu är utburet på verandan. 

Sedan har jag skrapat innertaket, som spruckit på sina ställen. Latexfogat. Spacklat väggarna. Så nu börjar det mesta tråkgörat vara färdigt. Kvar är det roliga som att måla, och bygga nya hyllor.

I dag har jag ägnat förmiddagen åt att cykla sju mil på min gamla racerhoj, som jag inte använt sedan jag var tretton. PT-trampen bjöd på helt okej väder och nu sitter jag här. Varmduschad, mätt i magen och rätt så skönt trött i kroppen.


lördag, augusti 23, 2014

Om ni sagt mig detta från början


* * *

Den senaste veckan som ett stort tomrum. En enorm ensamhetskänsla.
Den där overkligheten.

Jag får inte längre någon hjälp av landstinget. De säger att de inte kan hjälpa mig. Eller, de kan hjälpa mig: Om jag byter från en medicin jag äter (som är naturlig och godkänd av Läkemedelsverket) till en som är syntetiskt framställd och som jag blir sjuk av.

Då kanske de kan hjälpa mig att bli gravid.

De senaste fyra årens utredningar och hormoner tas liksom tillbaka. Några sekunder tänker jag: Om ni sagt mig detta från början. Då hade jag inte behövt leva de här dagarna, månaderna, åren, med hopp och längtan, smärta och ovisshet.

Men sedan vet jag ~ innerst inne ~ att det inte finns något att ångra. Att det inte fungerar så.



Det verkar vara min livsresa. Att behöva stå på egna ben, att våga lita på det inuti. Men det finns många komplexa fysiska saker och känslor som samspelar.

Inget är definitivt ännu, inget verkar någonsin bli definitivt för min del. Jag kan bara omfamna det och lära mig leva med det.

Känslan som blir kvar, blandat med sorgen, är ödmjukhet. Ödmjukhet inför livet. För det jag har och inte har. En känsla av att allt ordnar sig, att det som sker är menat att ske.

Men den här veckan alltså, den önskar jag ingen. Och mitt i allt det; En åttaåring som fyller år. Åtta ~ bara en gång i livet. Och en sexårig bröllopsdag. Den här gången har det varit svårt att höja blicken, att verkligen uppskatta fullt ut. Jag har försökt tänka snällt mitt i, det är bara datum. Jag firar i känslan när det känns rätt att fira.

Och så har jag pratat. Två kloka kvinnor att dela ord och tankar med. Min mamma och min svärmor, efter att ha samtalat med er känns det lättare.

fredag, augusti 22, 2014

Tillbakablick


* * *
Förra tisdagen skrev jag:

Sist jag drog på den gröna ringluren på telefonen var det min man som ringde. Han var på väg till jobbet och vi förde ett sådant där vardagsfint samtal. Han hade varit med vår dotter på konditoriet, där hon valt födelsedagstårta till i morgon. Köpt kakor på matbutiken.

Han hade trillat över mat med kort datum och köpt.

Sådana fina småsaker, en tanke bakom. När man är två om livet.



Efteråt känner jag mig så glad. Tänker på filmen jag såg nyss.

Om tidsresor, där sensmoralen tillslut blir ~ lev varje dag som om du rest tillbaka i tiden för att leva om just denna dag.

Även om det kanske blir väl övertydligt tilltalas jag av tanken. Försöker leva så. Trivs med det.

Allt det där med yogan och andetagen och livets skönhet och skörhet.




Så drar jag på den gröna ringluren igen. Jag har väntat på samtalet från sjukvården, förstår när det är okänt nummer. Mitt förtroende för ~ inte hela kåren, inte så ~ men för någon slags otydlig massa av "dem" är ändå rätt ... lågt. Naggat i kanterna.



Det min läkare egentligen säger mig, efter att ha försökt hjälpa mig med möjligheten att få ett till biologiskt barn i fyra år. Jag tror det är fyra i höst.

Det hon säger mig, är att de starkt avråder mig från att bli gravid överhuvudtaget. Alla de här åren av ... allt ... var liksom helt i onödan.



Under vårt samtal {tack för att jag är hemma för lunch} tar jag fram disktrasan. Torkar fläckar på köksinredningen. Skakar mattan och torkar upp smulorna som trillar ner.



Som att orden gör för ont för att höras rakt av, det behövs en slags distraktion emellan. Så jag putsar och minns när jag putsade på samma sätt sist.



En annan tid, ett annat liv.





Så jag fläcktorkar mig igenom orden. Kvar blir moment 22. Sitter kvar på trägolvet, den hopknölade trasmattan vid ländryggen. Gråter som jag inte gjort på länge. Ohämmat. Rakt ut.



De ska ha konferens om mig. Igen. Trots att jag aldrig varit med känner jag mig sönderkonferensad och less på att vara så unik, för unik tror jag inte att jag är.



En liten människa med tunn hud, så känner jag mig nu. Med en stor tung sorg bakom ögonlocken. Den som jag vet finns, men sällan känns vid. Den jag aldrig verkar få möjlighet att läka ut.



Så går det en stund. Disktrasan rensköljd. Och jag bestämmer mig än en gång, att lita mer på mig själv.



Och så tar jag det därifrån. Ännu en gång.

Senare samma kväll gråter jag likadant igen. Blir vaggad, som ett litet ledset barn. Det är precis vad jag behöver. Och ändå känner jag mig så ensam.