måndag, februari 17, 2020

Ett veckoslut


* * *
I torsdags tog jag en bild i mammas bil, som vi lånat medan hon varit bortrest. Men nu har vi äntligen en egen bil igen. Det känns toppen efter ett halvår utan.


På det här fotot är det helg och jag har som vanligt sällskap vid frukosten.

När jag kliver upp för att hämta påtår lägger Leslie upp huvudet på bordsskivan. Maten rör hon inte.


Jag skrev ett långt reportage. Det blev fint och jag gillar hur jag fick till slutet, som att jag skickade fina Dante på en rutschkana in i framtiden.


Det var dåligt med mat hemma, men jag rodde i land lite mellanmål till Siri innan promenad. Varm choklad på skummad havremjölk, proteinbollar och avokadomackor.


På kvällen var det dags för fest med större delen av mina arbetskompisar.

Vi började med goda fördrinkar hos min Sanna.


Efter middagen gick vi vidare till Tages skybar och tog ett glas vin. Här sitter jag på en trappa och har precis pratat med en kille som genast tilltalade mig med förnamn.

När jag frågade hur han visste vad jag heter svarade han att han följer min pappa på sociala medier och att han brukar posta bilder på mig. Så klart han visste vem jag var ... världen är liten ibland.


Jag traskade hem vid tvåsnåret om natten. Kall som tusan om benen men varm om hjärtat. Jag och Sanna har jobbat tillsammans hur många år som helst, hela våra vuxna liv egentligen. Men det här var sista jobbfesten vi delade. Det känns overkligt, men såklart finns vänskapen kvar ändå.


Så blev det söndag med tvätt och veckohandling och promenad i snöstorm. Och kaffe med fint sällskap i soffan, såklart.

fredag, februari 14, 2020

Ett levande tyngdtäcke


* * *
Ett levande tyngdtäcke som andas hemligheter i mitt öra. En värmefilt och kärleksklump i ett. Så här firar vi alla hjärtans dag. Och alla andra dagar.

Mitt älskade pälshjärta vet hur man ger och får kärlek.

För den som orkar hänga med, mer än åtta månader efter att hon blev dödssjuk, så är hennes trombocytvärde okej nu. Vi vågar dryga ut provtagningen till nästan fyra veckor istället för varannan vecla. Nu pågår istället en allergiutredning.

Hon är bra på att hålla oss sysselsatta!


söndag, februari 09, 2020

Går igenom saker



* * *
Den här veckan känns det som om jag levt ett helt liv. Det har hänt så mycket i mig och kring mig. Först och främst har jag blivit katastrofdålig i ländryggen. Sådär så varje rörelse gör att det krampar, att det inte finns någon vila.

Det känns som om jag mest legat raklång på köksgolvet, men det har jag såklart inte.

Jag har också sorgebearbetat. Det som har kommit till mig är ledsna känslor kring att det är så många gånger jag gjort roliga saker och samtidigt haft dåligt i ryggen eller nacken. Att jag inte haft möjlighet att njuta fullt ut, även om jag kunnat vara med.

Midsommar med långbord, bänkar utan ryggstöd. Känslan av att ha ett järnspett i ryggen, problemet att inte ha något att luta ryggen mot. Och att det är lite för kallt ute, för att min kropp ska klara en hel kväll utomhus.

Den undantryckta paniken över krampnacke när vi hade det så härligt i Hua Hin. Stranden, lugnet, kärleken. Och smärtan, alltid med. Ska det bli ännu sämre? Hur ska jag orka sitta på flyget hem?

Det finns tusen och en sådana ögonblick och det gör så ont i mig att mitt liv har sett ut så, så många gånger.

Men det räcker inte med det. Jag har också en känsla av att jag fått stänga av delar av mig för att orka fortsätta gå framåt. Jag har helt enkelt inte kunnat unna mig lyxen att känna efter, så jag har stängt av. Det är som om jag krympt mina inre rum och det gör mig också ledsen, även om jag fullt ut förstår mig själv.

Ja, jag har brottats med en hel del i veckan. Förutom den fysiska smärtan. Jag tror att det här är bra, i längden. Jag tror det är en del i att läka. Men det är liksom ett jobb som behöver göras och det är jobbigt och det smärtar i mig.

Det finns annat som gör ont också.

Jag känner mig vilsen och ensam. Vart hör jag hemma? Eller, jag vet ju att jag hör hemma med Markus och Siri och Leslie i vårt fina lilla trähus på Djupviken. Men annars. Jag vet inte. Och det får också vara okej.



tisdag, februari 04, 2020

Träningen med surfplatta


* * *
Det börjar vara ett tag sedan jag avslutade mina månader med personlig tränare online

Efter det drog jag igång ett styrkeschema via Hanna Öberg. Men efter ett tag kände jag återigen, nej, det här är inte för mig.

Så nu har jag riktat om min träning och gått tillbaka till pulsbaserad styrketräning kombinerat med löpning. Just nu känns det skönt att inte ha något speciellt lopp som mål, utan att träna bara för att jag mår bra av det.

Det var länge sedan jag hittade Bodyrock och Zuzka Light och jag gillar att träningen är effektiv och kort. Det jag inte riktigt gillat (förutom att kroppsfixeringen ibland är monumental men det försöker jag att kisa inför) är att passen är så pass korta att jag inte får den där härliga efteråt-känslan.

Men nu är jag medlem i Bodyrocks app Sweatflix och har hittat pass som är mellan fyrtio och femtio minuter långa. Det är perfekt för mig just nu. Och att ha någon som leder passen i min padda och säger att jag ska kämpa och påminner mig om saker som är bra att tänka på gillar jag.

Det blir ensamträning, men ändå ihop med en coach.


I lördags invigde jag mina mina reafyndade Pumatights som såklart har vinröda inslag.

Jag började med att värma upp med löpning på löpbandet i tio minuter. Sedan körde jag ett Sweatflix-pass innan jag avrundande med att springa tio kilometer (på löpbandet, igen) samtidigt som jag såg Youtube-videos på surfplattan.

Efteråt hittade jag tillbaka till en känsla jag saknat.

Den där då själen och kroppen är i total harmoni.

Det höll i sig även dagen efter och jag lär mig ännu en sak om mig själv.

Att jag behöver de där långa träningspassen ibland för att må som allra bäst.


måndag, februari 03, 2020

Fyra år tillsammans


* * *
Det här är den första bilden jag la ut på Leslie.

Facebook påminde mig häromdagen. Det är nu fyra år sedan vi hämtade henne.

Melankoliska ögon, ett lugn i själen och en helt ljuvlig personlighet.

Tänk, vad vi hämtade hem från Sundsvall den där vinterdagen.


Har man en lång kropp och ett tungt huvud söker man ständigt efter huvudkuddar.

Ungefär såhär.


I lördags åt jag ensamlunch med boksällskap.


Eller ja, nästan ensamlunch. 

Det var visst någon som ville sällskapa.


Ungefär såhär ser det ut efter en liten stund. Mina byxor är fuktiga av blöta mungipor och kvar lämnar hon spår av tappad päls.

Men vad gör det, då jag får ha ljuvligheternas ljuvlighet i famnen för en stund.

Fyra år tillsammans och hon är i sanning guldkanten på vår vardag.

onsdag, januari 29, 2020

Vårens matutmaningar


* * *
Den här våren är en utmaning att få ihop när det gäller mat.

I vår familj har vi som vana att äta tillsammans vid köksbordet varje dag. Tända ljus, samtal om olika saker, hemlagad mat på tallriken och sallad till. En hund som ligger i sin bädd och väntar på att få smaka.

Men Siris danstider den här terminen ställer till det. Nästa alla klasser sker vid middagstid. Innan är lite för tidigt att äta och efter är för sent.

Vissa dagar får hon ta med mat och förvara i skåpet och äta i glappet mellan skolan och dans. Men att laga mat som håller att stå framme i många timmar och som är god utan att värma upp är inte superenkelt. Ibland cyklar jag förbi skolan på lunchen och levererar en matlåda.

Andra dagar gör jag klart något i basväg och så steker Markus, som är hemma före mig, upp något till.

Som på bilden här ovanför. Jag gjorde ljummen sallad med ångkokt broccoli, äpple, picklad rödlök, vegansk fetaost och cashewnötter plus en god dressing med ramslökssmak till. Markus stekte kycklingköttbullar, så var den dagens middag klar.


En annan stabil vara är Paulúns supermix med olika rissorter, quinoa och frön i. Smakar gott och har bra blandning på texturer. Kycklingkorv är en favorit till.


På torsdagar äter Siri middag på skolan. Både jag och Markus är hemma sent, så då får det bli något med ägg. Äggmuffins med bacon, bbq-sås och avokado, till exempel.

I veckan blir det tacoomelett med Anammafärs och krossade nachochips.


Det här är också en stapelvara som jag gör varje söndag. Proteinbollar på svarta bönor, havreprotein, dadlar, kakao och lite andra godsaker. De funkar fint som mellis, eller jag-orkar-inte-vänta-på-maten-räddare.

Goda till kaffet är de också.

- - - - - - - - - - -

Så rullar vardagen på, men tusen och en små fix.

Vi ansöker om visum till Ryssland. 

Jag åker med Leslie till veterinären och får halvtrist besked om sämre värden (men också en plan för hur vi går vidare).

Vi börjar med specialfoder för att se om hon är allergisk mot något, på grund av utslag, blodblåsor annat som inte hör hemma under hennes mage.

Jag funderar mycket på framtiden, på vad jag vill, vad jag kan bidra med och vart jag hör hemma. Konstigt att de tankarna kommer nu, när jag vet att jag har jobbet kvar.

Känner mig lite låg och tycker att vardagen är okej, men inte lika fin och rolig som vanligt.

~ men så får det väl också vara för ett tag, tänker jag.

onsdag, januari 22, 2020

Hittar några bilder


* * *
Tankar in nya bilder från ett minneskort och hittar några foton från examen. 

Minns att jag fotade både med digitalkameran och mobilen. De var bara de från mobilen som jag använde sedan.

Men nu ligger de där som filer i datorn och jag blir varm i hjärtat när jag tittar på dem.

Som en liten present från försommaren.

Först tänker jag hur vacker hon är, människan som är mitt barn.

Så tänker jag på grönskan. Var det verkligen så där grönt, för bara ett gäng månader sedan?

Och så tänker jag på hunden. Hon har bandage, så vi hade nog tagit blodprov. Dagen  innan, kanske?

Hur mycket hade vi inte framför oss då? Så ovisst det kändes.

Jag minns att vi skojade om att bandaget matchade Siris klänning.


Jag tänker också på att vi med de här bilderna sa hejdå till mellanstadiet.

Ett halvår in på högstadiet känns det som om Siri var redo för klivet. Hon trivs med klassen, livet. Hon lär sig och utvecklas. 

Sjunger och dansar och skrattar. Pratar om miljön och feminism och vet vem Jean-Claude Arnault är när jag pratar om boken jag läser.

Jag tittar på bilderna igen.

Kisar lite med blicken, tittar tillbaka i tiden och kommer fram till att livet är rätt fint.

~ både då och nu.