onsdag, februari 22, 2017

Det är hon och jag och isen


* * *
Vi går ut i det vita strax bakom halv nio om morgonen. Jag och stortass tar skoterspåret ner till isen. Lånar en spark från sparkeringen. Min heter Forstjärnberget och jag glider ut på fruset vatten.

Leslie springer lös snett bakom mig och landskapet är blekvitt och grått, i harmoni. Som att inga färger finns och kräver uppmärksamhet.

Det är hon och jag och isen. Sprickor, små gropar. Frusna luftbubblor.

Inget mer.

Sparkens medar, ett viskande, strävt ljud. Mina andetag.

Ibland är det allt som behövs.

Stillhet i rörelse och vila i tanken.


lördag, februari 18, 2017

Ranunkel

 


* * *
"Å, mamma vad fint!"

Det säger min älskade dotter när hon kliver in i vardagsrummet och ser blombuketten.

Jag svarar henne att ranunkel är min favoritblomma.
Den är liksom lite mer återhållsam än pionen med sitt överdåd.

När jag gifte mig önskade jag ranunkel i brudbuketten. Jag planterade några knölar och fina, vita blommor växte fram. Men de hann vissna innan bröllopet. Det kändes inte sorgligt, men det hade varit fint att få bära det som vuxit i trädgården.

I augusti var säsongen för ranunkel sedan länge över. Även för blombutikerna.

Men nu, nu är det stilla februari och ranunkeln är små hårda knoppar.

Och vi, vi har helg och senare denna lördag är familjen hel igen.


Boxar


* * *
Jag vet att det hör till sakens natur, men ibland ~ när man ifrågasätter och tvivlar på sin förmåga och kreativitet ~ så känns det verkligen som om mina texter försvinner ut i tomma intet.

Som att ingen läser eller tänker. Reflekterar eller bryr sig om.


Många gånger kan jag sakna att jobba mer i team, att bygga idéer tillsammans. Som när jag var en del av tidningens ung-redaktion. När det fanns tid att sitta samman, både innan och efter.

Jag saknar flera kreativa, inspirerade personer som nu är på andra platser. De som har förmågan att lyfta, göra en bättre. Se.

Jag saknar också att vara två på jobb, vissa gånger. Att kunna höra på fotografens andetag vad den tänker. Att samspela på en tyst nivå. Att hjälpa och höja varandra.


När jag känner så ~ det har jag gjort tidigare. Då försöker jag tänka, vad vill jag själv skriva om. Vad skulle göra mig glad?

Och precis så kom texten i dagens tidningen till.

Att läsa och skriva om prenumerationsboxar som Glossybox och Bakboxen och Yamastelådan gjorde mig glad.

Hoppas känslan letade sig in hos någon fler också.


fredag, februari 17, 2017

Bubbelgumman


* * *
Jag har så många inre bilder av detta.

Hundkroppen som ligger draperad i Siris famn.

I sängen, i soffan, på golvet.


Vet inte hur många gånger om dagen jag finner dem så. Helst somnar de tillsammans om kvällarna också.



På sista tiden har fyrbentingen förärats två nya smeknamn.

Det första är Bubbelgumman, efter att hon letat upp ett paket tuggummi och jobbat sig igenom det totalt. Inte ett bubbelgum kvar. Eftersom texten på paketet vid det laget var oläslig googlades det hejvilt i det Gustafssonska hemmet efter innehållsförteckning. Xylitol är ju inte så bra för hundar.

Det var ingen fara med innehållslistan och förutom en väl urdrucken vattenskål märktes inget alls på den unga damen, som i samma veva strimlade en papperspåse och naggade hörnet av ett presentkort.

Ändå ambitiöst jobbat, det får man ge henne.


Det andra namnet är Elektrikern. Det efter att hon strögnagat på en sladd till en ganska ny och dyr locktång som låg bortlagd på en säng. Och hennes elektrikerinsats till trots, så är det nog ett smärre risktagande för den som vågar plugga i den locktången i ett vägguttag.

Ena stunden myshund, andra stunden tonårigt busfrö.

Kanske precis som det brukar vara när man är runt ett och fem.


torsdag, februari 16, 2017

Fint hemma


* * *
En ljusstake med marmorfot från Indiska, en mjölkkanna i stål som man kan använda för att värma mjölken på spisen i och ett tungt överkast i blekrosa från Odd Molly.

Det är några små ting jag roar mig med att drömma om, en ovanligt tungtrött torsdagsmorgon i februari.



Och färgerna i Ikeas pressbilder från nya Stockholms-serien. Den bleka skalan, rottingen, den knubbiga formen på fåtöljen.

Jag ser framför mig en sval sommarkväll, några fårskinn att luta ryggen mot. Tända ljuslyktor och en sval slinga jazzmusik.

Det kan räcka, ibland.

Att bara drömma sig iväg för en stund.



tisdag, februari 14, 2017

Den dagen


* * *
Tittar bara in. För att sända en liten hälsning.


Skrev lite om alla hjärtans dag i tidningen förra helgen. Om att jag har svårt för diskrepansen mellan myten om högtiden och hur den egentligen är.

Jag tänker ~ hur många målar läpparna röda, tar klänningen på och går på restaurang? Ger dyra smycken? Jag tänker att alla hjärtans dag är mer läxor och förkylning, men kanske en extra kram eller ett handgjort kort från fritids.

Och det är fint så, men glappet mellan chimären och verkligheten blir för stort i mitt huvud.


Jag har inte så många specifika minnen från alla hjärtans dag. En gång befann jag mig på universitetssjukhuset i Umeå och den fina personalen bjöd på gelehjärtan ur hjärtformad ask, dagen till ära. Det glömmer jag inte.

I dag håller vi laxtisdag med middag framför tv:n, precis som vardagsveckans andra dag brukar se ut. Och så kanske en liten gåva eller ett kort.

Min present fick jag redan i helgen. Då klev min tioåring upp med hunden. Rastade och gav mat. Gjorde eld i kaminen och väckte mig. Omelett med fina grönsaker skurna, smoothie, ett stort glas vatten och kaffe med mjölk på bordet. Tidningarna inhämtade och ljusen tända.

Faktiskt.

Bland den finaste gåvan man kan få.


I snöiga bergen


* * *
Tjuvar de här bilderna från en kompis Facebook-konto. Det finns en liten prick till människa där i all snön, i bergen i South Park, Wyoming, och det är han som jag älskar.

Vi hörs inte så mycket, tidsskillnaden och delvis knackig uppkoppling gör det lite svårpusslat. Men vi skriver små meddelanden via nätet. Siri brukar texta lite om vad hon gjort på dagen och önska godnatt. Undertecknar gör hon med frasen: "Från din dotter som är i Sverige".

Det är ändå stor skillnad i hur enkelt det är att hålla kontakt nu, jämfört med förra snowboardresan till USA för tio år sedan. Och stor skillnad att hänga med en tioåring som glatt hjälper till med hemmasysslor, jämfört med att vagga gnällig liten bebis som förra svängen. Minns även en resa mellan Umeå och Piteå. Bebis som grät konstant under färden och en hund som hade diarré i bilen. Glorious days.

- - -

De somnar tillsammans i dubbelsängen om kvällarna, våra flickor. Storasysterhand i lillasystertass. Siri har dekorerat sin sida av sängen med en ljusslinga och kurar ihop sig på pappaplatsen.

För mig känns det värdefullt att känna, att jag har energi och glädje och värme att ta hand om vardagen själv med mina tjejer. Det blir lite att sluta cirkeln efter många ensamkvällar när Markus tidigare jobbade sent och jag konstant kände mig otillräcklig. 

Jag är noga med att inte slira på sömntiden, och noga med att verkligen brygga en kopp te och sätta mig i soffan och se på en tv-serie en stund, istället för att passa-på-att-fixa och jäkta runt.

Det känns också värdefullt att få känna ~ att ja, vi fixar vardagen och vi har det bra. Att vårt partnerskap handlar om att vi väljer varandra, om och om igen, för att vi mår bra av vårt "vi". Av oss tillsammans.

En fridfull morgonreflektion på alla hjärtans-dagen.

Tacksam för det.


måndag, februari 13, 2017

De klassiska


* * *
Vi håller röda, blå och gyllengula skatter i frysen. Frysta hallon, blåbär, lingon och mango har vi till mellanmål eller frukost var dag.

Som mest ljuvligt är det när vi får plocka in får våra egna små odlingar. Kanske särdeles värdefullt, när det är en så kort stund varje sensommar.

Att äta en frukt rakt upp och ner gör jag sällan. Men vissa tider på året blir jag extra sugen på klassikerna i fruktdisken. Som att kroppen kopplar ihop att det är säsong och därmed behov för blodapelsin och citron.



Tärnar blodapelsin i salladen till middag. Färgen dansar vackert i skålen och det sötsyrliga är gott mot sockerärtor och gurka.

Eller smakbrytet mellan en klyfta och en klunk kaffe. Där finns något jag gillar.


Rivet äpple ger en helt annan känsla än tärnad över yoghurt eller gröt. Jag kan riva om kvällen och äta på morgonen, gillar när rivet liksom står till sig lite.

Ett av mina bästa är en klassisk fruktsallad. Fintärnad. Med några drag riven mandelmassa och en krossad pepparkaka smulad på toppen. Lika fint en adventsfylld onsdag i december som en ljummen sensommarkväll med ett glas bubbelvatten till.


Kiwi-klubbor till mitt lillälsk. Doppad i mörk steviachoklad med lite kokosolja i. Toppade med riven kokos, torkad frukt och bipollen.


Och den magiska kombinationen av citron, ingefära och varmt vatten.

Sådär på-gränsen-till-för-stark, så man känner vitaminerna göra kullberbytta i kroppen och liksom starta dagen med ett ka-baaam!

Klassiker från fruktdisken.

Några enkla handgrepp där knivsegg möter fruktkött och känslan blir helt annorlunda.



fredag, februari 10, 2017

Fredag-upp-och-ner


* * *
Det man tränar blir man bra på. Och ja, jag har blivit bättre på att stå på händer och jag har blivit bättre på att inte vara rädd när jag gör yogans huvudstående.

Det är lite av en upplevelse som jag ger två ord: självständig och revansch (för mig själv).

Jag har nämligen mött en känsla jag halvt omedvetet burit på i många år. Känslan av att vara klumpig. Den har följt mig som en skugga sedan gymnastiken på mellanstadet. Bara pratet om redskapsgymnastik och kullerbyttor och studsmattor fick mig att börja nervössvettas under armarna. 

Och trots att jag tränar både löpning, yoga, styrka och olika kroppsövningar där det mesta handlar om kroppskontroll finns bilden kvar i mig. Inte så att den tar överhand, jag blev själv förvånad när jag insåg att det är så. Men ändå. En slags rest av barndom och ungdom.

Därför har jag utformat en plan, jag vill utmana skuggan. Det är ingen utmaning som kräver samma disciplin och förberedelser som mitt maraton, så på det viset är det högst överkomligt.

Läskigt, känns det. Men läskigt hör ju också livet till.

Det tänker jag på, en fredag-upp-och-ner.