fredag, november 09, 2018

Pärlan på fyra ben


* * *
Den här pärlan börjar runda av sin kortinsonkur nu.
Sista svampmedicinen är svald och nu håller vi tummarna
för att vi slipper hälsa på veterinären ett tag.

Vädret är inte det bästa för dålig hud. Varje promenad
betyder smuts och sand i tassar och under magen.
Men Leslie trivs i duschen, och tur är väl det.

Annars gillar hon att lägga upp huvudet på
soffans armstöd. Mjukt för kroppen ska det vara.
Golvet, det passar inte för prinsessan på ärten.

Och ska man någon gång ligga på golvet behövs
det textilier. Därför fixade hon till lite i hallen när
hon var ensam hemma. Tydligen var det inte
så fint med kuddarna på bänken, så de
piffade hon till golvet med istället.

Hudinfektioner och öronsvamp är ändå
världsliga ting. Den här ömhjärtade och
vackerögda hunden är verkligen en pärla.


tisdag, november 06, 2018

Vegetarisk favorit: Morotspaj





* * *
På Siris uttryckliga önskan äter vi numera (ofta) flera
vegetariska måltider i veckan. Jag gör det gärna, men det
är lite klurigt. Jag gillar olika former av "fejkkött", som oumph,
men får ont i magen av dem. Dessutom gillar inte Siri svamp
(bra vegetarisk bas) och helst inte för äggbaserade maträtter.

Många vegbiffar innehåller mjöl ~ och maten blir lätt väldigt kolhydratrik.

Men ett gäng favoriter har vi samlat på oss. 

Tomatsoppa är en klassiker, liksom morotssoppa. En vegangryta
med tomatbas och solroskärnor räknas också till favoriterna.

Den här pajen är krämig och len, samtidigt som den
är smakrik. Den får mig att tänka på de vegetariska
luncherna som serverades på kulturkaféet Krokodil.


Morotspaj


Pajskalet

Ugn: 225 grader

2 dl havregryn

1 dl quinoamjöl

2 dl mandelmjöl

150 g smör

salt


Fyllningen

Ugn: 175 grader

800 g morötter

1 tärning grönsaksbuljong

1 ägg

2 dl crème fraiche

150 g riven Västerbottensost

salt och peppar

Ett paket fetaost

Cirka 15 kalamataoliver (urkärnade)

En liten påse pinjenötter


Gör såhär: Börja med att sätta på ugnen
och göra pajdegen: 
Mixa ihop havregryn, quinoamjöl,
mandelmjöl, smör och salt i en matberedare. 

Tryck ut pajdegen i en pajform med lite högre kanter.

Känns degen kladdig? Pudra över lite mandelmjöl
innan du fortsätter trycka ut degen.

Förgrädda i cirka tio minuter, 225 grader.

Sänk temperaturen till 175 grader.


Medan pajskalet svalnar, gör fyllningen: Riv morötterna
och fräs på ganska hög värme i smör eller olja.
Smula över en tärning grönsaksbuljong.

Rör ihop ägg, crème fraiche och Västerbottens-
ost i en skål och blanda ihop med morotsfräset.
Smaka av med salt och peppar.

Häll ner i pajskalet, bryt fetaosten i bitar och stoppa
ner i morotsröran. Peta även ner oliverna.

Rosta pinjenötterna lätt och strössla över pajen.

Grädda tills pajen fått fin färg, cirka 35 minuter.

Servera med en härlig sallad, gärna med avokado i.


torsdag, november 01, 2018

Dags att knyta ihop maratonsäcken



* * *
Så har det gått två veckor sedan jag sprang maraton. 

Kroppen känns hel och stark. Jag har påbörjat ett nytt
träningsprogram (älskar att ha en plan) med ett helt annat
upplägg. Detta ska jag ge åtta veckor. Det går ut på två
styrkepass per vecka (ett underkropps- och ett
överkroppspass), två pass som kombinerar jättekorta
intervaller på löpband med promenad, samt ett pass cirkelträning.

Mycket fokus ligger på att bli starkare kring höfter och rumpa,
vilket jag tror är bra för min löpning. Efter första brutala - alltså
brutala! - träningsvärken svarar kroppen jättefint på vikterna.

Jag har nu landat i mitt Palma-maraton också. Har tittat på
den officiella tiden som visar att jag sprang tio minuter
långsammare än förra gången. När jag tänker på hur omständig-
heterna var och hur det kändes under loppet så är jag nöjd.

När jag sprang ett intervallpass nyligen slog
jag ingång min maratonlåt och trodde att jag skulle
bli känslosam. Men det kändes inte ledsamt,
utan bara bra. Jag tackar "Flames" och har
redan hittat en ny pepplåt att träna till.

För om jag är ärlig funderar jag på nytt maraton.
Här på bordet ligger återigen "Stora löparboken
för kvinnor" och jag ska nu ta mig en allvarlig funderare
på att kliva på ett nytt maraprogram efter nyår.

Just nu är det två saker jag är sugen på:

1) Nya banan av Stockholm maraton. Det vill jag springa
för att kapa de där tio minuterna. Och för att det arrangemanget
var så otroligt bra och peppande och roligt.

2) Ett fjällmaraton med en kompis. Här handlar det enbart
om upplevelsen, om att genomföra och vara mitt i naturen.
Det sägs att man ska räkna med att dubbla sin maratontid!

Jag är kanske lite konstig. Men när jag funderar på det här,
landar i kroppen, känner efter vad jag vill. Vart jag vill.
~ då blir jag alldeles glad och bubblig inuti. 


onsdag, oktober 31, 2018

Mitt hemma


* * *
När jag kommer hem, efter en vecka borta,
känner jag något speciellt. Jag känner att jag
hör hemma här. Att det är min trygga plats.

Hur alla ting har en anledning som
praktisk sak, eller som minnesbärare.


Äpplet kommer från träden ute på gården. Nyss fanns
där två, men min fina systerson tyckte att det såg mumsigt
ut och tog sig helt enkelt en tugga. Ljusstaken som
vi gjort av en lampfot för länge sedan. Bordet
jag köpt på loppis, som vi kapat benen på.

Sofforna som vår första hund kliade hakan mot. Som fått
linnelakan som överdrag när själva sofftyget inte höll för att
tvätta mer. Skrynkligt för att slippa kämpa med strykjärn, lätta
att dra av och tvätta fria från hundhår och frukostsmulor.

Oljor på det lilla bordet, för torra nagelband
eller axlar som behöver lite massage.

Ett rum, i ett hus.

{ en plats att höra hemma på }


måndag, oktober 29, 2018

Vykort från Palma


* * *
Nu är det dags för Palmasummering.

Efter en smidig flygning kom vi fram till lägenheten vi hyrt
på eftermiddagen. Centralt och nyrenoverat = perfekt. Vi
handlade till frukost och gick ut för middagen.

Vår första morgon i Palma började med sol, lika fint gul som Siris tröja.


Vi mötte upp våra kära vänner och strosade mot vattnet.
Stannade för lunch på en beach club. Tjejerna ritade i väntan
på maten och sedan var det dags för bad i Medelhavet.


Obligatoriskt glasspaus och lunch i Santa Catalina.


Älskar känslan på bilden till vänster. När alla har frid i själen
och tycker det är superhärligt att hänga i skuggan i en park och
kolla på lekande hundar, badande fåglar och människor som tränar.

Bilden till höger ligger mig också varmt om hjärtat. Siri byter från
klackar till gympaskor efter restaurangbesöket på min 40-
årsdag. Klart pappa hjälper till att fixa. Kärlek.


Kväll utanför restaurangen där vi åt på min födelsedag och morgon med maratonstart.


Dagen efter mötte vi upp våra vänner och tog lokalbussen till ett jättefint akvarium.

Där hängde vi en stor del av dagen.


Buss tillbaka till stan och glasspaus innan det var dags att vinka hejdå.


En dag hyrde vi cyklar och trampade efter Medelhavet.

Tittade på enorma båtar.


Njöt av värme och vind.

Jag kombinerade kaffe med magisk mörk chokladglass
på ett litet kafé. Sällan har glass varit så gott!


Vi stannade på fina Puro beach club och åt lunch.


Innan vi trampade tillbaka till stan.


Förmiddagarna hängde vi mest i lägenheten. Markus
skejtade någon morgon och Siri gjorde läxor.

En dag fick hon fransk manikyr på salong.


På Badal burger åt vi goda burgare. Bäst var nog pommes
med tryffelmajjo och parmesan. Det ska jag sent glömma.

Jag tog en bild i deras toaspegel innan vi gick vidare i Palmakvällen.
Älskar att kunna gå i kort klänning i mörkret om kvällen. Älskar
att uteserveringarna är fyllda med människor. Älskar sorlet
och gränderna. Älskar Mallorca och hur jag känner mig där.


Så avslutade vi resan med en ovanlig restauranguppelvelse.
Markus hade sökt reda på en liten restaurang med fantastiskt kött.
Vi var där tidigt och snabbt var stället fyllt av hungriga människor.
Ägaren pratade med dov basröst på spanska. Ett och annat
engelskt ord slängde han in och vi förstod att här fanns ingen
meny. Vi skulle helt enkelt få kött, majskolvar och potatis.

Och det fick vi. Helt ofancy och helt fantastiskt. Dessutom
den godaste entricôte jag någonsin ätit. När vi tumlade ut
från restaurangen efteråt kändes det som att ha varit
i en bubbla i en helt annan och fantastiskt värld.

Det var verkligen ett värdigt sätt att
avsluta en helt fantastisk resa på!


onsdag, oktober 24, 2018

Sjukhund


* * *
I går gjorde jag och Loffy en visit på veterinärkliniken. Det var
dags att bränna min födelsedagspeng, tyckte vi.

 Utslag under magen och tappad päls på bröstet föranledde besöket.

Och även om den fyrbenta själv inte är överförtjust (förståeligt)
tycker jag så mycket om bemötandet. Personalen tar sig alltid tid.
I går satt en av dem på golvet och klappade Leslie och gav
henne hundgodis innan det var dags för undersökning.

Veterinären kallade mig till och med "mamma". Älsk på den.

Dubbel öroninflammation och svamp i öronen, hudinflammation
på magen och svamp i armhålorna lyder diagnosen. Vi behandlar
med ett gäng olika preparat. Så nu lägger jag till örontvätt, örondroppar,
magtvätt och två mediciner till att-göra-listan. Kortisonet är jobbigast.
I morse kunde hon inte hålla sig utan kissade i hallen, stackaren!

Men efter några dagar hoppas jag att hon mår bättre (även
om vi knappt märker något på hennes allmäntillstånd).

Älskar hur hon tar skydd under stolen för att komma undan
veterinären. Och lyssnar vid dörren när vi inväntar provsvar.


tisdag, oktober 23, 2018

När jag sprang mitt andra maraton


* * *
Vi tar oss tillbaka tio dagar i tiden, till lördagen den 13 oktober.

Jag vaknade till min 40-årsdag klockan åtta. Drog på mig
min maraton-outfit och joggade ut i Palmas morgonsol.

Rörde på kroppen i några lugna kilometer, min första träningsrunda på ett tag.

Har haft så otur med uppladdningen inför mitt livs andra maraton.

Det kom en på-riktigt-förkylning och golvade mig. Senan i foten har
gjort ont och min höft har fått mig att halta. Och magproblem har gjort
att jag inte kunnat äta kolhydrater innan loppet, som jag ville.

Nåväl, det är min födelsedag och jag njuter av
att jogga en sväng innan födelsedagsfrukost.

Stannar och fotar när jag hittar en ballerina på väggen till Siri.


Sedan hoppar vi till den på riktigt stora dagen.
Den 14 oktober. Min maratonmorgon.

Kliver upp vid sex. Tänder ljus och äter stadig frukost. Har med
havregryn hemifrån och kokar gröt som jag äter med banan och nötter.
Kompletterar med ägg och skinka och dricker två stora koppar kaffe.

Stretchar en stund och yogar innan jag flätar springfrisyr
och klär på mig mina fina vinröda shorts och spänner
fast nummerlappen med tidschippet i linnet.

Traskar ner mot Medelhavet med lätta steg.

Glad för att det äntligen är dags.

Morgonen är så vacker.

Palmerna. Ljuset.


Köar i den långa toakön och tittar på mina armar som Siri dekorerat.

Mari på ena armen. Sweden på andra.


På väg mot starten. Solen blinkar till mig genom en spegling
i det stora, vackert dekorerade runda fönstret i katedralen.


Tar en bild precis innan start. Sedan är det dags att springa. Långt.

Fyra mil, två kilometer och hundranittiofem meter närmare bestämt.

Jag har lite svårt att sammanfatta min upplevelse, känner jag.

Hade längtat så efter att springa under palmerna
vid havet, men jag borde givetvis ha förstått att vi skulle
springa på en större väg. Tio tusen människor kan liksom
inte rymmas på en smal gångväg vid vattnet.

Banan ledde ut från staden, en rätt tråkig löpning. Men jag kände
mig glad, såg många svenska linnen och hejade på mina
medlöpare. Tittade på utklädda och försökte hitta min egen takt.

Vätskekontrollerna var väldigt få, och rätt kaosartade med extremt
dåligt upplägg. Solen gassade och det fanns ingen skugga.

När vi vänt och började komma tillbaka mot staden blev det
roligare. Fler människor som hejade. Och så stod ju min familj där
och hejade. Jag drack vatten och sprang vidare med ny energi.

Genom alla smala gränder och vinkliga hörn var det roligt
att färdas. Jag lyssnade på musik ibland och pausade när det
var musikuppträdanden eller publik. På flera ställen:
Hejarop och stora leenden från Markus och Siri.

Vid arton kilometer inträffade något som liksom avgjorde mitt lopp.

Jag hörde primalskriket på långt håll. När jag kom närmare
såg jag en ung maratonlöpare ligga bredvid vägen. Det var fullt
med folk och ambulanser. Hon kräktes och hade fullt med
fradga kring munnen. Någon höll upp hennes ben, någon höll
fast hennes överkropp och hon hade dropp. Hela tiden skrek hon.
Ett sådant skrik som går genom märg och ben.

Jag sprang vidare, och trots att jag jobbade med mina tankar, sa till
mig själv att det inte fanns något jag kunde göra, att jag skulle lämna det
bakom mig och gå in i mig själv hade jag svårt att skaka av mig händelsen.

Det var då jag bestämde mig för att strunta i kilometertiden
(som hittills varit bra) och bara springa på känsla.

Både senan i foten och höften skötte sig utmärkt. Men jag
hade fruktansvärt ont under trampdynorna. Varje steg var en pina,
så pass att jag fantiserade om att ta av mig dem och springa barfota.

Vid fyra mil visste jag att jag skulle klara det.

Löpare som sprungit halvmaran stod och hejade med äkta
inlevelse och jag såg ... respekt ... i människors ögon.
De ropade mitt namn och tårarna vällde upp i mina ögon.

Ja. Och sedan sprang jag i mål och rakt in i Siris famn.
Allt forsade över mig och jag storgrät i hennes famn.
Varken glad eller ledsen. Bara överväldigad.

Så hämtade jag en medalj. Tog av mig skorna och åt chips i skuggan.


Njöt av att jag klarade det. Mitt livs andra maraton. I ett annat land.

Den här gången gick det långsammare. Jag känner en viss
besvikelse över det, men jag hade inget mer att ge och jag vet
att jag hade dåliga förutsättningar. Mest av allt är jag stolt,
för mitt driv, för att jag vågade och för att jag genomförde.

Det som är starkast för mig denna gång är kroppens
gensvar efteråt. Efter att ha luftat mina vita, uppluckrade
trampdynor och bytt skor promenerade vi hem till lägenheten.

Efter stretch, yoga och dusch promenerade vi ut
i Mallorca-kvällen och åt middag på restaurang. Dagarna
efter kändes kroppen i fint skick. Ingen träningsvärk, ingen
smärta. En aning svullenhet i benen och fötterna, men inget
annat, så vi fyllde dagarna med
promenader och cykelturer.


Kroppen alltså. Rätt häftigt vad den klarar.

Ändå.