måndag, september 25, 2017

Med vingar på löparskorna


* * *
Jag är uppvuxen med rörelse och träning. 
Både mamma och pappa har alltid rört på dig.

Först var det sökandefasen. Vad vill jag?

Inte spela fotboll, det visste jag direkt. 
Testade simning via en klasskompis, höll på ett tag
men kände mig dålig och fastnade aldrig riktigt. 

Genom pappa hittade jag landsvägscyklingen och älskade.
Tränade, tävlade, åkte på läger. Hann nosa lite på MTB innan
mitt knä satte stopp för idrotten ett tag framöver.

Efter tonårsperioden på annat än träning lockade
kom 
träna-på-anläggning-perioden.

Aerobic, step up, styrkepass med hantlar.

Spinning.

Body pump.

Kombinationspass.

Sedan började jag springa lite på löpband.
Träna i gymmet med tyngre vikter.

Och sedan dess har jag blivit min egen.

Utan lag, utan klubb, utan anläggning, utan tider att passa.

Jag går helt efter vad jag är nyfiken på.

En period tränade jag nästan bara ashtanga yoga,
en period styrkesatsade jag. Inför mitt maratonlopp
gick träningen ut på att ... springa, ja.

Sedan var jag mätt på löpning och tränade korta,
hårda pass via en hemsida på nätet.

Och nu är jag mer sugen på att springa igen,
efter höstens dubbla trailäventyr.

Just nu är jag på vecka fyra i mitt bli-snabbare-på-milen program.

Bilden här ovan fotade jag efter förra veckans
mellanpass. Det när jag springer längre intervaller.

Jag hade gruvat för det passet, känt mig högst osäker
på om jag skulle fixa farterna.

Och det är precis det jag gillar för tillfället.

Att träningen bjuder lite motstånd, att jag får jobba mentalt,
att jag måste förbereda mig och utvärdera.
Att jag vet varför jag gör ett pass,
vart jag vill att det ska ta mig.

Det har varit skönt att träna bara för att röra på mig,
men nu känns det rätt med en annan typ av pass.

Och det är exakt det som gör att lusten finns kvar.

Att träningen förändras i det lilla.

Finjusteringar, fokusbyte.

Det jag älskar mest med löpningen
är hur den får mig att må efteråt.

Svidet i benen, den mentala stillheten.
Hur härligt jag mår i soffan om kvällen.

Allt som lägger sig till ro.


Jag orkade inte genomföra detta pass rakt av.

Den intensiva fasen är enbart tjugo minuter, sammanlagt fyra intervaller på
3 minuter och 30 sekunder med 1 minut och 30 sekunders springvila mellan.

I sista intervallen fick jag hoppa av löpbandet mitt i. Vila tio sekunder.
Samla ny kraft och springa färdigt. Jobba med att vara
nöjd för att jag gjorde det. Fokusera på avklarat pass, inte de där
tio sekundernas vila.

Och så har mina skor fått vingar.
Både vid höger och vänster lilltå har tyget lossnat
till små vingliknande formationer.

Kanske precis just det som behövs.

Vingar på springskorna.


Längs Kungsleden


* * *
Efter frukosten i söndags kokade Markus kaffe,
så tog vi och Markus yngsta bror stövlarna på
och gjorde en utflykt längs Kungsleden.

Vi gick upp till trädgränsen, pausade vid en raststuga 
~ drack kaffe innan nedfärd.

Några ripor, stillheten, höstens mättade färger.

Jag älskar att färdas genom detta landskap.

Det här är min vackraste tid.


fredag, september 22, 2017

Hälsa som kostar


* * *
Den här veckan har gått så fort, och den har varit
ganska kämpig. Mycket att göra, en del oro och så har jag pratat
med min läkare i Stockholm och det rör upp mina känslor.

Jag har dragit mig lite för att kontakta henne, eftersom jag vet att
jag måste sätta ord på hur kroppen mår för tillfället. Och det är ju
lite svajigt. Dessutom känner jag ärligt att min tilltro till läkare inte
är särskilt god, även om jag inser att detta är en ny läkare,
en ny person, med kunskaper som jag behöver.

Nu har jag en plan, med blodprov för sköldkörtelvärden nästa
vecka och ett salivhormonprov på drygt två veckor.

Förutom det har jag också hunnit med en sväng hos min
ryggbehandlare som åter tar emot kunder. Jag har haft ganska
ont efter den behandlingen, men efter ett till besök om
två veckor borde det lätta.

När jag summerar proverna och behandlingarna dessa fyra veckor
blir det drygt 4 000 kronor som jag betalar ur egen ficka,
utan att räkna med mediciner och annat. 

För den summan skulle jag kunna resa, köpa ett helt nytt kit 
träningskläder med två par skor, jag skulle kunna bjuda min familj 
på restaurang och hotellnätter, jag skulle ... nåja.

Det är dyrt att inte vara frisk och det är dyrt när
man måste söka sina egna vägar.

Försöker att inte tänka vad annat jag kunnat göra för den summan,
eftersom hälsa är det viktigaste i livet ~ men lite ont i mig gör det.

En sak landar jag i alla fall tryggt i.

Och det är glädjen att få känna
en grundtrygghet, en ro i själen.


Att vakna pigg i stort sett varje morgon, att njuta av en stilla
stund vid frukostbordet och att på något vis se fram emot varje
moment av dagen ända fram tills jag ligger och läser om kvällen.


tisdag, september 19, 2017

Ivars soffa


* * *
Jag målade en soffa.

{ ivars soffa }

Ivar är min morfars bror. Han lever inte längre, men när han gjorde det
bodde han i ett hus tvärs över vägen från mormor och morfar.

Så länge jag kan minnas åt de middag tillsammans.

Ivar, hans bror och hans brors fru. Alltid i mina morföräldrars kök.
En sammansvetsad trio, dag efter dag.

Ivar, som var ungkarl, traskade över vägen och in i köket.

Sedan mormor dog höll morfar och Ivar traditionen vid liv.
Maten vid furubordet, en snus efteråt.

Den här soffan stod i Ivars kök. Ofta vilade han middag
i den, stulade en stund. Raggsockorna på armstödet.


Under några år har soffan stått på vår veranda.
Med tiden har den vita färgen gulnat. Och flagnat.


Jag flyttade in soffan strax innan jul.
Det är mysigast i världen, att rymma en kökssoffa vid matbordet.

Förra sommaren skrapade jag bort de lösa färgflagorna.

Så kom målarlusten över mig. Och nu äntligen kändes det
inte som ett helgerån, att förändra Ivars soffa.


Här har jag målat ett första varv.


Färgen har en semimatt finish. Jag hade kvar rätt
mycket färg från målningen av träpanelen i trappen.
Men den Lovikkagrå kändes något ljus.

Efter lite mejlråd från färgvaruhuset där jag handlat skickade
de mig en svart högpigmenterad svart pasta. Så jag rörde
helt enkelt ihop min egen grå nyans.


Och färgen blev så vilsamt mild.


När jag ändå höll på målade jag om en bricka.

Och en ram.

Och ett väggskål.

Så pass att de här hemma började skämta om att hålla fast
allt löst, om det inte skulle bli grått.


Så här ser den ut på håll.


Trälocket buntade jag och sedan häftade jag fast en lurvig bit överblivet tyg.


Sedan en pläd över, lätt att tvätta om det spills.

För det gör det, då och då.


Äntligen fick också den vackra postern
från Tove Frank komma upp.

Jag har längtat, men hade bestämt mig
för att vänta till Ivars soffa var färdig.


Men nu är allt på plats.

Det gråa, drömska och vilsamma.

Precis som jag vill att mitt kök ska vara.


måndag, september 18, 2017

Med sax


* * *
Förra veckan tog jag fram färgade papper och sax
och väckte liv i våra bokmonster.

Klippte några storögda, fintandade.


Vi har använt dem som kalasinbjudningar.

Och till namnlappar på presenter.


Och såklart som bokmärken.


Jag klippte också några nya stjärnor-som-kan-stå.


De var årets inbjudningskort när Siri höll 11-årskalas.

De är också fina på paket. Kanske i röda nyanser till jul?


Roliga som placeringskort, eftersom de kan stå.

Så kan man också bygga en rofylld eftermiddag.

Med sax och papper och lim.


söndag, september 17, 2017

Söndagsläxa


* * *
På söndagar är det fullt upp med tvätt, promenad, 
veckohandling och läxa.

Så här trött kan man bli då.


Tidigare under dagen kämpade Siri med 
engelskaglosorna. Leslie fungerade som mentalt stöd.


Undrade lite bekymrat hur det gick.


Men kände efter ett tag att hon behövde ta sig en lur.


Och hur skönt ser det inte ut?

Gossig hund mot mjuka kuddar, nytvättade linnelakan och en lurvig filt.

Snart ska jag göra henne sällskap.

Söndagar är bra, men det är rätt fullt upp och därför 
är det extra skönt när kvällen smyger in.


fredag, september 15, 2017

När det regnar


* * *
När Lyckoslanten delades ut i början av lektionen. Högtidsstunden när
jag fick bläddra i tidningen med mina mellanstadiefingrar. Serien
"Spara och Slösa". Klart jag förstod redan då, att man borde agera som
Spara men det var ju Slösa jag identifierade mig med. Även om jag visste,
att det inte var lika fint.

Så gick livet vidare, från veckopeng, vidare till ansvar för barnbidraget
och flytta hemifrån som 17-åring. Studielån och sommarjobb.
Timlön och tillslut månadslön.

I den bästa av världar har alla minst en månadslön på banken.
I den bästa av världar har alla ett pensionssparande.
En långsiktig plan.

Och om det ändå verkligen skulle krisa ihop sig, så finns ofta
föräldrar i bakgrunden. Som stöd, som snabba (och räntefria) långivare.

I den bästa av världar skulle vi inte behöva låna pengar, men ofta är
inte allt det-bästa-av. Det är så mycket annat, så mycket mer.

Alla har inte mamma-pappa att snabblåna den där femhundringen
av tills lönen kommer. Eller förmår sig inte fråga.

Meddelandelån, som jag skriver ihop med, erbjuder
faktiskt just det. Den där femhundringen (klick), räntefritt,
om du betalar tillbaka inom fjorton dagar.

Om summan är större, eller återbetalningstiden är längre,
då kostar det att låna, såklart.


Det är inte vad man drömmer om. Men ibland finns kanske
inget annat. Ingen tecknad, förnuftig Spara, ingen reservplan.

Vi är inte perfekta, vi behöver hjälp, det är en del av livet.
Även om det kostar på olika sätt.

Ibland regnar det helt enkelt.

Tur att det finns paraply.



torsdag, september 14, 2017

Höstligheter






* * *
Dagarna går i sin takt. Jobb och läxor. Dricka te i soffan. I går hade vi 
höstupptakt med min andra bokklubb. Vi dröjde oss länge kvar vid boken 
"Ett litet liv" och pratade om vänskap i olika perspektiv. Om jag inte minns 
fel är det boken som fått högst snittbetyg av oss.

Innan vi sågs hemma hos mig handlade jag hem lite kakor, torkad mango, 
torkade äppelringar och chokladnötter. En melon fick följa med också. 
Skönt när tiden inte räcker att baka och mysigt att småplocka med godsaker.

Plockade in några rönnbärskvistar från trädet 
som självsått sig på vår gård.

Lite orangerött på borden ute och inne och höstkänslan är här.