onsdag, juli 29, 2020

Visingsö i mitt hjärta





* * *

{ dag 5 } Och vi lämnade östkusten för färd inåt landet. Först stannade vi vid Stendörrens naturreservat, tog en blåsig promenad i solen och tittade på segelbåtar och klippor innan vi styrde husbilen mot Gränna. Åkte sista färjan ut till Visingsö i regnet och nu sover vi under ekarnas lövverk.


Enheter och tillsammans







* * *
{ dag 4 } Tar en bild på väg hem till husbilen efter middag på Trosa matstudio. Tänker på hur man gör allt i närheten av andra, fast man ändå är själv. Jag tränade idag. Tog min yogamatta och gjorde ett pass vid utkanten av fotbollsplanen. Folk som passerade tittade, hejade eller bara gick förbi. Först kändes det obekvämt. Sedan okej. Till slut rätt bra, när människor sa snälla eller peppiga saker. Samma med att gå till servicehuset. Eller duscha. Man är nära andra. Men det är aldrig påfluget eller obekvämt. Bara respektfullt. Och fint, liksom. Man gör sin grej, byter kanske något ord och sedan är det inte mer än så. Det blir så tydligt, att vi är enheter men ändå tillsammans ~ på något sätt.

I Trosa




* * *
{ dag 3 } Vi åkte ut mot havet och stannade vid hamnen. Strosade i gränder och tittade på båtar. Det bästa av allt är att den där tidlösa känslan jag längtat efter infunnit sig. När det inte finns några tider att passa, när det inte spelar roll vilken dag det är. När man bara är i stunden och inte flera steg framåt i tanken.

söndag, juli 19, 2020

Med utsikt



{ dag 2 } Efter vildcamparnatt vid hästhage körde vi till Fritidsbyn vid Skulebergets fot.

Med matsäck på ryggen traskade vi upp mot toppen. Leslie kämpade på över rötter, stenar och branta stenpartier. Uppe fläktade vinden skönt.

Nu är kvällen här och vi åker vidare in i kvällen.
 


Äntligen på väg


{ dag 1 } Jag tänkte att ni skulle få hänga med på vår husbilsresa genom Sverige.

En bild per dag, så länge vi är ute. Kanske en vecka, kanske två, kanske tre. 

Vi har precis stannat i sommarnatten söder om Umeå. Ätit kvällsmat och tittat ut över ängen vid parkeringen.

~ mest bara glada över att vara på väg.

onsdag, juli 08, 2020

Här är hon



* * *
Här är hon, vår nya husbil.

Efter år av drömmar, funderingar och längtan har vi äntligen bestämt oss.

Jag hoppas att vårt nya lilla hus på hjul ska vara det vi drömmer om.

Vår nyckel till frihet.

Vår känsla att färdas fritt, att vara tillsammans.

Att inte ha tider att passa.

Ingen tvättmaskin att köra.

Att hon låter livet vara enkelt för oss, för en tid.

Att vi kan gå på känsla och upptäcka, utforska.

Det finns mycket jag vill skriva om. Reflektera kring. Men just nu finns det ingen ork efter långa arbetsdagar. Jag håller ut drygt en vecka till. Sedan rullar vi iväg och då tänker jag att ni får följa med.

~ vi ses snart igen.


torsdag, juni 25, 2020

Den tjugonde gången


* * *
Så var det dags att fira midsommar. Igen. För tjugonde året på raken bjöd jag och Markus in till fest. Jag hade klänning. Det hör liksom till.

Midsommar 2020 förtjänar att kommas ihåg för sitt ljuvliga väder. Vi satt ute i tolv timmar den dagen utan att frysa. Eller svettas bort.


Barnen spelade kort, lekte, skejtade, badade och såg film.


Vi hängde med fina vänner, till både sill-lunch ...


... och till tapasmiddag.


Mot kvällningen flyttade vi det stora matbordet till verandan för att fånga de sista varma solstrålarna.

Det stora bordet står i garaget året om och används endast en dag per år. Till midsommar. Men det är så värt att ha.


Så gick det ytterligare en midsommar, med hyacinter i glas. Med långa samtal och promenader med varma hundar. Med rabarberpaj och solglasögon och skratt.

Fint, att spara i hjärtat sitt.


onsdag, juni 17, 2020

Genom åren


* * *
Får upp examensbilder som minnen i mitt Facebook-flöde.

Små minihistorier i bildform som känns fina att dela vidare.


Det är sällan vi gått in i en klädbutik och Siri har känt att "det här är min examensklänning". 

Ofta har vi skapat något tillsammans.

Den här spetsklänningen är en omsydd loppisklänning.

Jag minns att jag fick kämpa en del för att få till den.


Den aprikosa klänningen med vacker spetsrygg köpte vi i god tid innan examen. Jag minns att Siri bar den första gången på ett restaurangbesök i Stockholm, en tid innan examen. 

Hovmästaren tyckte att hon var väldigt tjusig.

Och det är hon ju, hela vägen in, alltid.

Den vita klänningen är en del av min brudklänning som jag sydde om.

Den matchades med lockar nertill och en stor, vit rosett i håret.


Förra året när hon gick ut mellanstadiet gick klänningen i solgult med matchande gympaskor istället för finskor.

Den rosa spetsklänningen beställde vi på nätet och sålde sedan vidare.

Den hade otroligt vackra detaljer.


Olika varianter på fina skor och flätade frisyrer har det blivit genom åren.


Och sedan Leslie kom in i bilden klämmer hon sig gärna in under fotograferingen.


Klart storasyster ska ha en examenspuss.


torsdag, juni 11, 2020

Kvällen innan examen



* * *
Där ligger de så fint, Siris examenskläder med citroner på.

Borta är de rosa klänningarna med blommor.

Hon går ut sjuan nu, mitt ljuvliga hjärtebarn.

Den här våren har varit annorlunda och så blir även skolavslutningen. Siri har åkt till en vän för att sova över. De gör sig klara tillsammans och går på examen i klassrummet.

Det blir första gången jag inte lockar hennes hår, eller följer henne till examen.

Inga flätade hårdekorationer för henne, ingen långklänning för mig.

Det är annorlunda, men okej.



Hon börjar bli så stor. Både i själ och hjärta. Älskar hur vi kan resonera om saker, reflektera. Och så har vi ungefär samma skostorlek.

De här pumpsen skulle vara fina att låna någon gång.

Till lunch ska vi fira henne och sedan ska vi gå ut på lokal om kvällen och fira henne igen.

Och sommaren och livet, som vi faktiskt har.


söndag, juni 07, 2020

Ett år senare


* * *
Det är ett år sedan Leslie blev sjuk.


Det är fortfarande overkligt hur natten på djursjukhuset liksom definierade året som skulle komma.

Hur Leslie inte slutade blöda efter blodprovet.

Hur vi försökte lägga olika tryckförband för att stoppa blödningen inuti.


Hela sommaren var liksom overklig och skör.


Jag kommer ihåg hur ont det gjorde i mig att ta den här bilden.


Vi har varit så nära att förlora henne flera gånger, men oändligt många fler har vi haft mysiga stunder tillsammans.


Ett år senare har livet med henne förändrats för alltid. Det kanske gör att vi njuter ännu mer, varje dag.

Jag vet inte. Men en sak vet jag.

Just nu finns Leslie med oss. Hon mår bra. Hon är mysig och glad och trött och smutsig som vanligt. Hon är med oss och det är mer än vi någonsin hade kunnat hoppas på.