måndag, mars 25, 2019

Samhörighet



* * *
För en vecka sedan dansade Siri och några av hennes klasskompisar.


Kyrkan var fylld av levande ljus, levande
musik och dansarna klädda i luftigt vitt.

Utanför yrde stora snöflingor

~ det var en eterisk upplevelse.


Innan fick vi tända ett ljus.

Jag sände iväg en tanke.


Det är fint också, att den närmaste familjen samlas
när det är uppträdande. Så hinner man prata en stund
före och efter. Det är något speciellt med det.

Samhörighet. Är nog ordet jag söker.


fredag, mars 22, 2019

En artikel OM mig


* * *
För ett tag sedan fick jag testa hur det är att vara
på andra sidan blocket och kameran. Det är kul
och nyttigt och ger mig alltid tankeställare.

På Piteå kommuns hemsida berättar jag om mitt vintercyklande.
Hur jag tänker och vilka knep jag tar till för att få det att fungera.

Konstaterar också att det blir närmare en mil per dag på min älskade trehjuling.



torsdag, mars 21, 2019

Att komma hem till den här


* * *
Det är dags att möta den här skönheten.


Markus och Siri svängde ihop denna No bake snickerspaj.


Jordnötssmör, krämig kola och choklad a la konditorn Tea Malmegård.


Söt och krämig, krispig och lite salt i ett.


Rätt mäktig, men enormt gott med en smal skiva till en stor kopp kaffe.



onsdag, mars 20, 2019

Scrambled kesoplättar och havremjölk



* * *
Sedan jag började springa mer har jag varit sugen på att äta mer kolhydrater.

Vi har lagt till råris, bönpasta, kikärtor och annat till middagarna.


Att äta så ger mig fler växlar när jag springer.

Men jag kan inte äta allt, upptäcker jag.


Tyvärr går havregrynsgröten bort. 

Jag får helt enkelt för ont i magen.

Men den här lunchen är enkel och god.

Scrambled kesoplättar med rivet äpple till.



Så äpplen och banan har blivit en stapelvara.

Och eftersom jag har dragit ner på mjölkprodukter utforskar jag annat.

Den här havremjölken har jag i kaffe och det blir lent och krämigt gott.

Hoppas att min mage ger den okej efter några
dagars användning, för den är riktigt smakfull!


tisdag, mars 19, 2019

Alternativa behandlingar och varför jag sällan pratar om dem


* * *
Jag fortsätter att utforska mina kroppsliga problem.

Det jobbigaste är att ge det tid och att det kostar mycket pengar.

Förra veckan var jag på en behandling jag sett fram emot.
Hoppet har jag svårt med, samtidigt som jag vill ge det en
chans. Försöker förhålla mig neutral. Har trott och blivit besviken
så många gånger att jag inte vill öppna för den möjligheten.

Det är rätt svårt att skriva om alternativa behandlingar.

Jag pratar sällan om det heller. Ännu mindre i dag. En gång
gjorde jag nämligen just det, berättade om en upplevelse när
jag trodde jag var trygg. Inte så att andra måste tro på det jag
gör, eller hålla med mig. Det jag förväntade mig var respekt
~ och förståelse för mitt val. När jag inte fick det gjorde det ont.

Efter det blev jag tystare, verbalt.

Därför skriver jag inte heller vad jag var med om förra veckan.
Men det jag kände golvade mig, gick som en stötvåg av smärta
genom kroppen och formades till tårar i ögonen. Det kändes som
gammal sorg och gamla problem som luckrades upp och lättade.

Kanske hände något som de närmaste veckorna tar mig vidare.

Hur som helst.

Det är något jag inte skulle vilja vara utan.


måndag, mars 18, 2019

Tygblomma på paket


* * *
Det här med skrynkligt omslagspapper kring presenter.

Jag har liksom fastnat för det.

Mjuka hörn istället för knivskarpa, med exakt passning.


Sedan är det något med hur ljuset bilder skuggor och högdagrar.


Virar om ett vitt tygband och sticker fast en blomma jag köpt på loppis.

Så är en skrynklig och operfekt perfekt gåva klar.


Jag springer


* * *
Den här bilden har Siri tagit av mig. Jag gissar att det är
på första varvet av Palma maraton i oktober. Jag har filen
på datorns skrivbord och tittar på den då och då. Det är
min absoluta favoritbild av mig själv. Varför? För att den kapslar
in allt fint i en bild. Jag känner starkt för vad jag själv förmedlar.

Att jag kan ha shorts för att det är varmt, att jag gör det
jag älskar och känner livet i mig. Att min familj följer med och
hejar på mig från sina hjärtan. Hur glad jag blir när jag ser dem.

Sedan den 1 januari tränar jag för maraton igen. Min plan
är att springa Stockholm maraton den 1 juni och att springa
på under fyra timmar och trettio minuter. Men jag känner en
helt annan ödmjukhet sedan min sista långspringserfarenhet. Jag
vet hur mycket som kan hända och hur mycket som kan påverka.

Jag har alltså tränat runt tio veckor, men haft väldigt lite
behov att reflektera kring löpningen och känslan. Jag gör
mina pass och så är det bra med det. Kanske blir känslan
annorlunda när jag kan (vill) flytta ut löpningen och
börja nöta asfalt. Det kräver liksom mer mentalt. 


Nu står mina långpass på löpbandet med paddan och
Youtube som sällskap för en mysig stund på helgen.


måndag, mars 11, 2019

{ nästan } ett kvartal in



* * *
Ligger och tittar i taket och tänker att det snart gått
ett kvartal av vårt nya år. 
När jag skrev min lista för
2019 trodde jag att det skulle vara bättre nu.

Min starkaste vilja när det gäller mig själv var att ta tag i ryggen,
grotta ner mig en sväng till, för att förstå. För att bli bättre.

Det har jag gjort. Men det är inte bättre. Snarare tvärt om, faktiskt. 

Skillnaden mellan tidigare år och 2019 är att jag förstår att under-
funktionen i sköldkörteln (plus en whiplash) ställer till det i ryggen.

Jag varit på tre behandlingar där det mesta handlat om att
göra grundproblemet bättre. Än känner jag ingen skillnad
~ och det gör mig på riktigt nedslagen.

Min vanliga ryggbehandling, som jag gått på där emellan
för att hålla mig flytande, har inte heller hjälpt. När jag lägger
mig om kvällen känner jag mig orolig, för att inte veta hur
ryggen och nacken känns när jag vaknar. Om natten vaknar jag
av att det gör ont, att det inte går att hitta en skön ställning.

På morgonen känner jag hur det drar i nacken, eller
stramar över bröstryggen. Inte ens under mina springpass
får jag vara fri, istället smärtar axeln hela tiden. Andningen
påverkas också och det blir tuffare att springa.

När jag cyklar till jobbet gör det ont att lägga vikt på
vänsterarmen. Att svänga eller cykla i ett gupp gör ont hela
vägen upp i axel, som säkert är inflammerad.

Dessutom får jag ett sms från Apoteket. Mitt
grishormon är svårt att få tag på. Därför kommer det
att ta längre tid och bli några hundralappar dyrare.

Och när det blir så här för mig, i mig, hänger annat med.
Jag tycker att min hud är torr och dammig, att rynkorna blir fler.
Jag ser smutsiga fönster och intorkat hundslem på väggarna.
Det blir liksom svårt, det där med att se vardagens skönhet.


Internationella kvinnodagen i efterskott


* * *
Jag var ute i god tid. Tänkte och skrev om internationella
kvinnodagen i jobbet nästan en veckan innan den 8 mars.

Sedan var jag upptagen med att jobba och göra annat på själva dagen.

I alla fall skrev jag en text om att vi struntar i blommor
och choklad, det är inte det internationella kvinnodagen
handlar om. Den handlar om reflektion, statistik, förebilder
och reflektion. Samtal och funderingar.

Jag hann precis jobba klart i fredags innan det var dags att
åka till Skellefteå för att gå på välgörenhetskonserten Kvinna.

Det blev en fin kväll, och kändes som det
rätta sättet att tillbringa kvällen på.