måndag, maj 22, 2017

Med rörelse


* * *
I helgen publicerade jag ett reportage som ligger mig varmt om hjärtat. Det har varit fint och känslosamt att få göra och jag känner att det skrivmässigt är en av de bästa texter jag jobbat med.

Veckan som gick var fullt-upp-hela-tiden, och på torsdagskvällen ville jag rensa huvudet. Drog på mig springkläderna och joggade ut i regnet. Min tioåring föjde med på cykel och jag blir så hjärtinnerligt glad. Att vi kommer ut och rör på oss, att vi småpratar och skojar i regnet. Umgänge när det är som mest naturligt och otvunget.

En kväll att spara i hjärtat.

Även genom helgen finns rörelsen med mig. När jag kom hem från Räddningsloppet hade jag huvudvärk, från axlarna. Badade med fönstret öppet mot trädgården och rörde mig sedan i ett långt, långsamt yogapass. Huvudvärken släppte och om kvällen ville Siri testa de hinder som fanns kvar, så vi cyklade ner och klättrade åter över väggar och gick balansgång.

Så blev det söndag. Jag städade mig genom huset medan Markus räfsade gården. Sedan tog jag och hunden en varm, rask promenad innan jag rensade igenom pallkragar och blomplantering. Vi veckohandlade och tog upp alla lövhögar.

Efter det kände jag mig rätt mör. Rensa ogräs är mycket värre än hinderbanelopp för min rygg och nacke. Drog återigen på mig löparkläder och sprang en timme för att 'skaka ur'. Benen kändes pigga och det var en fin känsla av lätthet och guldig kvällssol.

Och jag tänker det än en gång, att rörelsen gör att jag mår så mycket bättre. Rörelsen får hjärnan att fungera, rörelsen ger mig idéer och hjälper mig att lösa problem.

Med rörelse, och ord, genom helgen alltså.


lördag, maj 20, 2017

Ett Räddningslopp


* * *
I dag sprang jag och ett gäng jobbarkompisar Räddningsloppet i Piteå.

Jag och min kollega Elin hade på förhand bestämt att vi två skulle hålla ihop.

Jag har reflekterat över det hela tidigare. Att jag genom loppet ville utmana min känsla av att vara klumpig. Att bli sent valt på skolgymnastiken. Jag ville hitta en känsla av att det är helt okej att halka ibland, att inte klara ibland och att man kan ha lika kul på vägen ändå.

Banan sträckte sig över sex kilometer och trettio hinder.

Blöta blev vi tre gånger om. Som ni ser på bilden tyckte jag att det var fruktansvärt kallt. Efter badet så försvann känseln i benen en liten stund och man blev mycket mer andfådd.

Vi sprang uppför Strömlidabacken, klättrade över väggar, kröp under nät och bar brandsläckare. Och vi hade kul på vägen.

Jag gjorde illa underarmen i ett av de sista hindrena när man skulle hissa sig ner från taket på en slags container. Men lite svullnad och ett blåmärke känns som ett okej pris att betala.



Och här är vi efter målgång. Med sandkorn i munnen och leriga skor. I bakgrunden syns målgångsrampen.

Och hur tänker jag då, kring min mentala utmaning? Har jag gjort upp med min rädsla från skoltiden? Jo, jag tror det. Inte så att den är bortblåst. Men jag har utmanat den och jag kände att jag ska våga lita mer på mig själv. Jag kan mer än jag tror.

Och det är inte enbart jag som snubblar och halkar, det finns massa människor runt omkring mig som också gör det. Bara det att man sällan hinner titta upp och lägga märke till det. Så jag känner mig i gott sällskap och det känns härligt ... mänskligt.

Jag känner mig själsligt berikad.

För att jag vågade och för att jag aldrig var rädd, för att jag skrattade på vägen mot mål.

fredag, maj 19, 2017

Om bilder och moln



* * *
Förra helgen satt vår dotter och hennes väninna och bläddrade i ett rosa fotoalbum från 90-talet. Så tydligt. Bild på bild i plastfodral. Annat är det nu, när allt liksom svävar i något slags moln.

För något år sedan raderade jag en konstig mapp i mobilen. Det visade sig var länken mellan många av min blogginlägg och bilderna däri. Trots gedigna undersökningar och ganska mycket panik gick det inte att återskapa.

Den raderade mappen var ... raderad.

Nu lever jag i förhoppningen om att bilderna jag tar finns back up:ade i ett slags otydligt svävande moln och jag älskar den magiska funktionen som gör att bilderna jag tankar in i datorn även finns i min mobil.

Och ofta är det väl så, att man inte tar till ordentliga åtgärder förrän det varit för sent i alla fall en gång.

Ett alternativ till en sådan ordentlig åtgärd är NetNordic som jag skriver detta inlägg med. De har allt sådant som man liksom behöver i dag. Nätverk, kommunikation, datacenter, molntjänster [länk] och allt viktigt. Perfekt när man liksom bara kan säga ~ hjälp mig och så finns det någon som styr upp.

Och det behövs sannerligen ibland.

Någon som styr upp.



torsdag, maj 18, 2017

Mellanrumsbok


* * *
Så blev det bokklubb hemma hos mig.

Vi började med te och lite salta snacks. Och melon. Melon är så gott!


Vi byggde vidare på våra chokladbrownies. Siri dekorerade så fint.

Vi serverade med vispgrädde till.

Och kaffe.

För kaffe + choklad = sant. Det är sedan gammalt.


Nu kan man tro att det var denna bok vi pratade om, men det var det inte.

För det här är min mellanrumsbok.

Har ni någon sådan?

En mellanrumsbok läser jag om det är för lite tid att hinna läsa en hel bok mellan två bokklubbsböcker. Det kan också handla om att jag väntar på en bok som strax kommer till bibblan.

Då plockar jag fram denna, för att ha någon att läsa de enstaka kvällarna. För att vara utan går icket.


Började med denna i somras, eftersom jag älskade föregångarböckerna om Vianne och Roux och choklad. Men nja, denna håller inte riktigt samma klass även om jag tycker om värmen och orden. Det är en perfekt bok att plocka upp då och då. Den är inte för komlicerad, och ganska mysig.


En mellanrumsbok, helt enkelt.


Men vi slutar med en bild på choklad.

Det kan aldrig bli fel.


onsdag, maj 17, 2017

Bilder från en fredag


* * *
Det var fredag och vi bjöd familjens farmor & farfar på middag.


Till förrätt åt vi plock, med dragning åt tapas.


Siri fixade bubbelvatten med frusna hallon. Och vi vuxna gjorde säsongspremiär med rosévin.

Är det inte vår ute, får man leka vår liksom.



Melonkuberna och fetaosten med rosépeppar är favoriter.


Och när vi plockat av det här gick vi över till en sallad på varmrökt lax, smörfräst sparris och wasabidressing. Men den fotade jag aldrig.


Så vi går raskt över till desserten. Mäktig choklad efter sallad = bra kombo. Glutenfri brownie på mandelmjöl med nutellafrosting, glass på en bädd av kaksmulor och färska jordgubbar såklart.

Fint sätt att starta helgen på, med en snabb trerätters och härligt sällskap.

Och vips, snart är det helg igen.


måndag, maj 15, 2017

Om sommaren


* * *
Någonstans känns det som om vi fastnat och samma vecka repriseras om och om igen.

Ganska kallt och lite grått, det där mellanrummet när snön (nästan) försvunnit men gruset är kvar och solen inte kickar igång gräs och grödor.

Jag lägger blommor i håret istället och tänker att examen är om en månad. Vi beställer klänning och skor till hon som går ut första året på Svenska balettskolan. Hon får också välja restaurang för att gå ut och fira kvällen efter skolavslutning.

Men samtidigt som det är nära känns det så långt borta.

Även denna sommar delar vi vuxna upp semestern. Först är Markus ledig fyra veckor efter midsommar och sedan tar jag vid och är ledig fyra. Eftersom Siri går dansläger en vecka innan skolstart är därmed sommaren nästan helt ihoppusslad.

Precis som förra året blir det inte lika längtigt efter semester, men jag minns att det var rätt skönt att verkligen känna ledigheten i fjol. Och nästa år kanske det ser annorlunda ut. Tiden går så fort.

Jag tänker små utflykter, natur, stugvisiter och löpturer i skuggan. Tid att läsa och vara. Närvara.

Det är egentligen hur lyxigt som helst.


lördag, maj 13, 2017

{ att ha en hund som är lite sjuk }


* * *
Morgontrött hundflicka i soffan.

Skönt med filt och eld i kaminen.


Kanske dags att vakna till.


Liiite större går det att gäspa.


Och så ett litet atjo prosit när man ändå håller på.


Ska vi gå ut på promenad snart?


Menar du det? Ska vi gå nu?


Många vi möter när vi är ute och promenerar frågar om Leslie. Kommenterar hennes roliga kropp, de långa öronen. Undrar om hennes personlighet. Jag svarar alltid att hon är en fantastisk hund att ha i sitt liv. Hon är genuint fin och rolig och lyhörd och mysig.

Men hon får lite mitt hjärta att brista också.

I fredags var vi på återbesök hos veterinären. Hon har sämre tårproduktion på ett öga och får därmed en väldigt torr nosborre. När vi utredde det hela förra gången trodde de att problemet skulle växa bort. Det har det inte. Tvärtom. Tårproduktionen har blivit sämre.

Vi har hämtat ut (dyr) medicin på apoteket. Förmodligen livslång behandling. Uppföljning om några veckor.

Så passade vi på att kolla upp en liten knöl på hennes läpp. Och där slog hon till med en godartad tumör. Den kommer förmodligen att läka av sig självt med tiden.

När vi gick från veterinären kände jag mig omotiverat ledsen. Visst, det är dyrt, men vår veterinär är verkligen fantastisk. Vi fick svar på våra frågor och vi har en handlingsplan. Men jag hade så önskat att allt bara fått ... flyta på. Jag tänker på Hemis alla veterinärbesök och det gör mig extra melankolisk.

Att älska de här fyrbentingarna är det bästa som finns, men när de har problem är det som om hjärtat brister lite varje gång.



torsdag, maj 11, 2017

Paprikagirlang





* * *
Mina arbetsuppgifter har finjusterats lite på sistone. Jag kanske inte har berättat det? Istället för att göra vissa kvällsveckor och helger som allmänreporter så ska jag göra tidningens barnsidor. Dubbla redaktörskap, alltså.

Helg & Barn.

Det mesta har plus och minus, och även om jag har gillat att jobba mer tillsammans och även om livet blir mer böjligt med lediga dagar mitt i veckan ibland så känns även detta bra.

Min första jobb till barnsidan handlade om att klippa en paprikagirlang.

Det här är några av bilderna.

Pysselbarn och hjälpsam hund.


onsdag, maj 10, 2017

Anne på Grönkulla i ny serie


* * *
Det började med att jag lånade LM Montgomerys klassiska "Anne på Grönkulla" på biblioteket. Min förhoppning var att Siri skulle vara redo att försjunka, på samma sätt som jag gjorde när det begav sig.

Det svindlade för henne, när vi pratade om att boken faktiskt skrevs för mer än hundra år sedan. Första kapitlet var lite kämpigt men när jag frågade hur hon kände var hon sugen på utmaningen med lite ovana ord. Och nu är hon lika engagerad som jag var.

Jag började googla klipp från tv-serien som sändes på 80-talet och som jag fullkomligt älskade. Drömde mig tillbaka ~ och fann att det nu i veckan kommer en helt ny serie om Anne. Hela säsongen släpps på Netflix den 12 maj. Trailern verkar lovande.

I samband med hundra­årsjubileet av Anne på Grönkullas utgivning i Sverige samlade Åsa Warnqvist, forskare i litteraturvetenskap, in svenska läsares upplevelser av Montgomerys verk. Ett urval av dessa personliga och gripande berättelser finns i boken som också innehåller ett par längre artiklar om LM Montgomerys liv och produktion.

Annes historia omnämns också i boken ”Mina hjältinnor” av Samantha ­Ellis – som skrivit en memoar om att växa upp och hitta sin identitet med hjälp av skönlitteraturen. Hon beskriver Anne som ett föredöme med sin fantasi och skaparlust.

Jag läste på mer och skrev om det hela i tidningen.
Frågade mig hur det kommer sig att Anne på Grönkulla fortfarande fångar läsare.

Jag tror att det handlar om hennes rättvisepatos, hennes uppfinningsrikedom och förmåga att se skönheten i det mesta.

Att som Anne stå upp för sig själv och de man tycker om, det blir aldrig omodernt.



tisdag, maj 09, 2017

Kalkmålar sidobord


* * *
Det runda sidobordet köpte jag via Blocket för en herrans massa år sedan.


Då var det omålat och gick mot mörkt brunt.


Jag kisade nog med ögonen och såg det framför mig, målat i vitt.


Och målat i vitt har det varit, fram tills nyligen när jag blev sugen på kalkfärg med dragning mot blå-turkos.


Åkte runt till färgbutiker och googlade.

Beställde till slut hem Rustins i nyansen "Savoy sage".


Tyvärr blev slutresultatet varken som på bilderna, eller som färgen på burkens utsida.

Den blev alldeles för knalligt ljus.


Så jag kröp in i färgskrubben här hemma och letade fram en svart färg som jag tänkte borde funka att blanda med.

Och nu står det där, samma bord som gjort en resa från brunt till vitt och numera går lite mot blått och åska.

I denna kalkfärg var det iblandat vax för att tåla lite väta och belastning och att man drar av det med en fuktig trasa då och då.

Gillar ytan, som inte blir lika rå som kalkfärg på vägg men  ändå har den levande känslan. Vax uppepå gör färgen mörkare och blir mer ... yta, så det här tilltalar mig mer.

Att sedan fröken fyrtass hittade en pensel och målade en del av ryamattan samt sin ena tass, ett öra, bringan och nosen är en annan historia.

Hur som helst.

Savoy sage med iblandad svärta.

Passar fint mot soffkuddarna därunder.



måndag, maj 08, 2017

Hundhelg


* * *
Jag började och slutade helgen med att springa utomhus.

Första passet i solsken och avslutande i full snöstorm.

Där emellan har jag varit på hundsammankomster.

I lördags följde jag och Siri (och Leslie såklart) med några vänner som skulle vandra en långtur i skogarna kring Karlberg. Vi gick inte med alla timmar, men det var härligt att komma ut och en njutning för hjärtat att se hundarna springa lösa.

På söndagen fick vi med i hundpromenaden genom stan till förmån för hemlösa hundar. Leslie var ju inte hemlös när vi tog henne, men kunde heller inte bo kvar i sin familj, så att stötta hundräddning på olika sätt känns extra fint. Och roligt att se alla olika raser.

Förutom att nöta olika gympaskor har vi också myst, ätit glass och pysslat.

En helg med både rörelse och stillhet är bästa veckoslutet enligt mig.

Nu väntar vi bara på lite värme också.


lördag, maj 06, 2017

Bland vikter och löpsteg




* * *
Tränar vidare mot mina utmaningar. I grunden ett gäng snabbare pass i vardagsrummet. Hopprep, hantlar, kettlebell och ringar i taket till streamade videos. Och så ett milpass och ett intervallpass i veckan.

Efter Räddningsloppet tänkte jag fasa över till mer terränglöpning.

Lyssnade på Träningspoddens avsnitt om träningstrender och mindes ungdomens aerobicpass, jazzbyxorna, de superkorta hotpantsen och annat träningsrelaterat som fallit i glömska.

Tänker på att vi ofta pratar om mammor som gympade till vhs i vardagsrummet med ett leende i mungipan och att jag egentligen gör detsamma via appar och nätet. Susanne Lanefelts gymping mot Cardio Shred #36X. Ungefär lika tacksamt att skoja om på några år. 

I går efter jobbet utmanade jag mig själv och deltog i min första löpskola. Ett gym utanför stan kör en runningtour i byarna och stan. Man behöver inte anmäla sig, utan dyker bara upp, swishar en hundring och får en timmes teori och praktik.

Att solen sken och att jag kunde träna i linne drog inte ifrån.

Ett fint sätt att dra igång helgen på, helt enkelt.