söndag, december 08, 2019

Årets pepparkakshus blev småttingar


* * *
Det har varit en ovanlig helg. Siri är med i ett dansprojekt, där de samarbetar med en grupp dansare i ryska Kandalaksha. De är i Piteå i helgen och har haft fullt program från tidig morgon till sen kväll sedan i fredags.

I går när Siri kom hem och jag läste för henne, somnade hon i läsningen. Det tar på energin att prata engelska genom dagarna och lära känna nya människor. Men roligt har de, hon kommer hem och kvittrar och jag är så glad för hennes skull.


Förra helgen var det lite lugnare och då dekorerade vi årets pepparkakshus.


Under några år har vi bakat egna husfasader, dekorerat och ställt upp på en tavellist.

Det är roligt, blir fint och är enkelt eftersom man inte behöver limma ihop några delar.


När jag såg att Gilles nyhet med minihus som man själv limmade ihop blev jag sugen. Det fanns dessutom ätbart lim att köpa.


Så jag och Siri ägnade en lördagskväll till att limma och dekorera. Nya, fina tyllar och riktigt bra kristyr gjorde jobbet roligt och smidigt.


Nu står vår lilla by i tryggt förvar på ett skåp i köket, i säker höjd för att inte kunna nås av hunden.


Vi har en vitfrostig söndagsförmiddag. Leslie ligger bredvid mig i kökssoffan och andas tungt. Snart ska vi ta bilen och åka till mammas stuga för att hämta hem årets granar till huset och gården.

Fin andra advent, till dig som läser mina ord.

måndag, december 02, 2019

Det gick inte som vi önskat plus cellgift


* * *
I slutet av förra veckan hade vi chansen att nå en milstolpe.

Den här älskade fyrtassade, som alltid söker efter en skön plats att lägga upp huvudet på, hade veterinärtid. Hon var nere på en dos kortison hon kan leva med och om proverna skulle vara bra ~ ja då skulle vi liksom ha nått en nivå av lugn. Av framtidstro.

Nu blev det inte riktigt så.

Men det blev inte jättedåligt heller.

Leslies värden var lite sämre, inte särskilt mycket, men ändå sämre.

Och ingen milstolpe nådd.

Vi har höjt kortisonet igen, men inte lika mycket som vi sänkt det. Vi har också tillfört en annan medicin nu, som är långtidsverkande men mer skonsam. Om jag förstår det rätt är det en slags cellgift.

Det går inte obemärkt förbi. Leslie är mycket mer trött än vanligt, men vi håller kontakten med veterinären och det är en biverkning som kan gå över.

Vi hoppas att det blir bättre och känner oss glada för att vi kommit hit. Där det finns marginal att testa saker, där vi ändå tror på en framtid tillsammans.

För vad skulle vi göra utan all sand hon drar in, utan allt slem på köksluckorna, utan allt hår under fotsulorna.

Den här mjukpälsade flickan med den mest tillgivna själen i universum är ju en del av vår familj och precis så vill vi fortsätta ha det.