torsdag, februari 28, 2013

Balladen om Marie




Jag skall snart värma på mitt yogite och göra i ordning min sedvanliga kvällsmat. Hallon med keso och kesella. Vaniljpulver, kanel och lite kokosflingor. Jag vet inte hur många år jag ätit samma kvällsmat och jag tröttnar aldrig.

Jag skall svepa in mig i täcket och fortsätta njuta av de ljusvackra scenerna ur "Balladen om Marie Krøyer".

Sedan väntar flera böcker på mig. Carl-Johan Vallgren, mer Zafón, Göran Rosenberg.

Inte ikväll, men som ett löfte. 

Å, vad jag är rik, ändå.


tisdag, februari 26, 2013

Snöfall


Soliga stunder dagtid går det att trä vårjackan över axlarna. Det är rätt härligt. Fast för det mesta är jag ändå klädd i täckbyxor och dunjacka, när jag cyklar till jobbet.

I dag har jag haft en missanpassad tröttdag. Den hade dessutom ett riktigt dåligt mellanspel när jag skulle hämta Siri hos en vän, inte hade någon bil - och precis när jag skulle ta ut cykelkärran ur förrådet så rasade nästan all snö från taket. Om jag varit några sekunder snabbare så hade jag fått snön i nacken.

Det kändes inte precis som tur, när jag insåg att alla transportmedel till Siri, förutom åkmadrassen, var insnöade. Och att jag inte orkade / hade tid att skotta bort snön.

Det kändes inte heller som tur när jag tog på midjebältet till madrassen och strävsamt promenerade med Hemi för att hämta henne.

Men det var ganska skönt ute. Och det var ju tur att jag inte fick snön på mig och dog, som Siri uttryckte sig senare.

Och så fick jag min återhämtning. Mitt balsam. En vällingdrickande långflicka i famnen. Stilla vaggningar i gungstolen, min näsa i hennes hår medan hon berättade om sin dag.

I dag räckte det mer än väl för att göra mig mjuk inuti igen.


måndag, februari 25, 2013

Köttkonsumtion


Helgen som var skrev jag om kött i tidningen, positiv respons på morgonmötet i dag gjorde mig glad. Artiklarna finns i sin helhet här och här.
 
Och alltid när jag själv handlar så tycker jag att det är ganska svårt. Inte med basprodukter och grönsaker, direkt, men med köttet.
 
Det känns som om det är så lite som passerar för okej.
 
Ett paket svensk köttfärs, kyckling, lax och rödspätta åker med. Det känns mer som om jag väljer bort än väljer. Bort går nästan alla korvprodukter och gris- och nötkött.
 
Ibland känner jag mig otroligt enkelspårig, men så är det väl i de flesta familjer. Man har sina standardrätter som man alternerar kring.
 

söndag, februari 24, 2013

Instahelg








Markus har jobbat och varit bortrest i helgen. Jag och mina flickor har roat oss på egen hand. Wild kidz och Fredagskväll med Malin i fredags - och senare Mia på Grötö och tidig kväll för mig.

I lördags storhandlade vi, sedan åkte vi till min mor där vi var bjudna på middag. Vi åt gott och såg Melodifestivalen tillsammans. När sändningen från Malmö var över somnade Siri i min famn, medan vi åt ost och drack vin. Så sov vi över där, jag och damerna.

I dag har vi varit ute i vårvintersolen. Siri har lekt doktor och veterinär - och så åkte vi till Äventyrsbadet med Siris morfar. Snabba rutschkanor och varma bubbelbad och så avslut med Maxbesök borgade för en trött familj.

Nu laddar vi om för måndag. För en pappas återkomst till hemmet. Och för sportliv, för vissa av oss.

Och fotot på grönsaksgubben ovan. Siri beställde "en gubbe" till frukost. En gubbe fick hon, men en timme senare hade hon fortfarande inte ätit något. För fin för att ätas upp, tydligen. Så vi tog till det vanliga kameratricket och förevigade konstverket (som enligt mig såg lite läskigt ut) innan hon kunde inmundiga denna lördagsherre.

Så har en umgängeshelg gått. En redovisning, utan reflektioner. Varken mer eller mindre. Men ibland när man tömt ur sitt hjärta, kan det räcka gott så.


torsdag, februari 21, 2013

En bön på Ile de la Cité

Mina fina, som skriver vackra kramar, som ringer och skickar meddelanden. Jag älskar er omtänksamhet och jag är glad över mitt beslut av att inte stänga inne. I kväll har jag precis lämnat två långa jobbtexter bakom mig och sitter med huvudvärk och otvättat hår. Mest ville jag säga hej. Och tack. För alla fina ord. De värmer, skall ni veta.

Och så ger jag en liten text till.

Från Paris om hösten.


Nôtre Dames mörka, dova tystnad kringom mig.

Det färgade ljuset från rosettfönstren.

Den tunga heligheten.

Mina vänner går tillsammans, jag dröjer mig kvar, längre bak. Med ett behov av att vandra långsamma steg, att andas in historieluft, ensam.

Jag stannar vid ett kapell. Jag skummar informationsskylten, ser att det handlar om barn. Kapellet för den heliga barndomen. Sainte-Genevieve.

Men det spelar egentligen ingen roll.

För det här är platsen som jag sökt utan att veta om det.

Några nunnor stannar invid mig. Lyfter tyst på det tjocka repet som avskärmar från att gå in till kapellet. De träder in, bakom ett draperi.

Jag står kvar, och tänker att detta är deras vardag. Deras arbetsplats. De dämpade färgerna, helgedomen, linnetygerna.

Och inom mig ber jag en slags bön. Om att jag åter ska få bära ett barn i magen. Jag ber till Sainte-Genevieve, eller till nunnorna eller till skumraskljuset i dov färgpalett.

Eller kanske till mig själv.

Jag lämnar en stilla bön. I katedralen. På ön Ile de la Cité i floden Seine.

Men ingen verkar höra min önskan.


onsdag, februari 20, 2013

Jag tänker på parfym

Alltså. Jag läser den här texten ur mina opublicerade blogginlägg och tvekar. Men så tänker jag 'varför inte'. Det är svårt, jag står för vartenda ord, men samtidigt vill jag skriva något slags förbehåll. Jag mår bra. Jag är okej, vi är okej. Och allt blir mycket mer okej när tankarna kommer på pränt och kan lämnas där, istället för att bara cirkulera inuti.
 

 
 
Jag sitter i sjukhusets entré och tänker på parfym.
 
Jag tänker att jag ska gå och lukta på en parfym till lunch. En parfym som min man talat om. Som en slags belöning. Mest något konkret att fästa tankarna vid.

Mitt läkarbesök är alltså över. Och jag har stannat i entrén, i ingången men på väg ut. För att känna efter. Om jag känner.

Men jag gör inte det, känner inte så mycket. Intighet i tanken.
 
Ingentinghet.

Mosaikgolvet framför mig, grågrönt spräckligt oroande. Det svidbränner i båda armvecken, ett misslyckat blodprov och ett lyckat. Svid även bakom ögonlocken, inte av tillbakahållna tårar. Kanske från frånvaron av desamma.

Jag har proceduren klar.
 
Gången, ordergången.
 
Jag har också fått veta att det aldrig kommer att bli aktuellt med IVF för vår del.
Inte inom landstingets regi.

För jag har samma partner som då, när vår dotter föddes.

Och det betyder något. Det betyder att vi har haft en makalös tur. Att vi har ett barn.
Den ljuvliga vackerögda, hjärtformade, mjukkindande varelsen som är vår flicka.

Men det innebär också, att vi aldrig kommer att få göra IVF inom landstingets regi.
 
Sådana är reglerna.

Jag vet inte om det gör särskilt ont att veta.
 
Jag vet bara att ännu en dörr är stängd, framför oss.
 
Kanske skulle jag köpa en kaffe, i sjukhuskiosken. Titta ut i blekheten, på lokalbussarna, och låtsas att jag är på resa. I en annan stad. I någon annans känsloliv.

Han har inte bett mig om det, men jag vet att min man väntar hemma, på att höra från mig.
Jag förmår mig inte ringa, snabba knapptryck på telefonen. Och vi sms:ar oss igenom det jag varit med om. Det jag fått veta.
 
Små formuleringsfinurligheter, istället för att behöva andas för att göra rösten mjuk.

Småpratet och skämten i provtagningsrummet rinner ur mig, samma väg som blodet. Ner i personnummermärkta rör.
 
Inskruvade, bortlämnade de också.

 

tisdag, februari 19, 2013

Ett blåpärlat hårband








När jag skriver väver jag berättelser av orden.

När jag syr tråcklar jag in känslor och tankar. Mina armband och hårband kommer till i tystnad, men av andra talade ord. Nålen i min hand går till musik och dokumentärer.

Pärlorna fästs i gammal denim och bröllopslakan. Med rispiga fingertoppar skapar och lirkar jag. Tidiga morgnar, sena kvällar. Över en rykande kopp yogite, med månsken över skrivbordet.

I dag har ytterligare ett hårband funnit sin ägare. Och jag känner mig löjligt stolt.

Och redo att skapa, igen.


lördag, februari 16, 2013

Åka bort






Att ha en vän som överraskar.

Några timmar i bil till annan stad. Lunch. Dela på en flaska rosé. All tid i världen att prata till punkt. Fast den där punkten verkar liksom inte komma. Hoppas att den aldrig gör det.

En promenad till Bildmuseet. Vacker byggnad intill vattnet.

Besöka kvalitetsbutiker, prata lite mer. Middag på lokal och en drink, inspirerande liv och rörelse, en dj som spelar lp-skivor. Och så sköna hotellsängar, en frukost med västerbottenssmör och hallon och kaffe.

Ja. Så kan man också inleda en helg.

Åka-bort-magi i miniformat.

Hur bra som helst.


fredag, februari 15, 2013

Bort


Övernattningsväskan är packad.

Nu pausar jag vardagslivet och åker på äventyr med en vän.

Jag vet inte vart jag ska, och det - och ett dygn borta - är en del tjusningen med det hela.

onsdag, februari 13, 2013

Högeröra

 
 
Jag blundar och försöker finna kontakten med orden i bakhuvudet.
 
Siri har haft värk i sitt högra öra i natt.
 
En stund låg vi tillsammans i dubbelsängen, alla tre.
 
Hon i mitten, en förälder kurad vid henne, på varje sida. Och efter värkmedicin och vatten andades hennes pappa varmt och snällt i det onda. För att det var det enda som lindrade.
 
Jag tänker att det är kärlek. Både att bli ompysslad när man har ont, och att få pyssla om, den man älskar.
 
Och nu, nu sitter jag här på jobbet och skall finna en väg in i orden som behöver komma fram.

måndag, februari 11, 2013

Kladdkaka med lättvispad grädde och kolasås

 

Det var länge sedan jag bakade något som jag själv kan äta. Men i går slog jag och Siri till på en kladdkaka med få ingredienser men mycket smak: Mörk choklad, smör, sukrin, ägg, flingsalt och vaniljpulver.
 
Eftersom vi enbart gjorde halv sats och fick stjälpa ur den ur en liten kopparform istället för att skära snygga bitar från en springform så ser den inte så vacker ut, men den smakade ljuvligt.
 
Så lättvispad grädde och hallon till. Och hemkokt kolasås ringlad över.
 
Så kan en helg också smaka.
 

Hemmakafé


 
Så har det gått en helg, väl värd att summeras. En tillsammanshelg. Wild kidz och chips, dokumentären om Carolina Klüft (som för övrigt har en fin ridgebackdam - vår hund är inte lika fin i skrivande stund eftersom hon kalasat på en morotspaj som skulle vara kvällens middag).
 
Vi har lunchat med min vän Dohyo. Vi lärde känna varandra på folkhögskola.
 
Då spelade han klassisk gitarr, nu är han en av få (två?) professionella lutaspelare i Sverige. Det var många år sedan vi sågs, men i helgen var han i Piteå för att spela in musik. Det var fint att ses.
 
Så har jag njutit i fulla drag av Melodifestivalen. Inte för sändningen och musiken i sig, men för att få uppleva den genom vår sexårings ögon och kropp. Glädjen över Sean Banan.
 
Magi, på sitt sätt.
 
Siri är jätteförkyld. Igen. Och sover jättedåligt. Igen. Men min kära make har kamperat med henne och jag har fått sova själv. Tack och lov. Jag får ångest av bara tanken att ligga och lyssna på hennes kamp med andningen. Som tur är slipper jag hantera det.
 
Och utöver har vi promenerat, pysslat, ätit gott, spelat spel, sett film, umgåtts med vänner.
 
Så har en helg gått. Och en hel massa fint har rymts i den.

torsdag, februari 07, 2013

Med räkor till lunch



Det har varit en dag (och en vecka) då jobbkarusellen snurrat i ett i mitt huvud.

Ingen back up, inget säkert kort. Däremot utmaning, på flera sätt.

Och en lång, lång text.

Jag och Siri skall nu se Lilla Aktuellt och när jag har lagt henne ska jag jobba en stund för att få kontroll på läget.

Till lunch pausade jag i alla fall med en glutenfri macka med räkor. Bland de bättre jag gjort, både med tanke på konsistens och smak - men också för att det inte innehåller glutenfritt mjöl eller så mycket nötter.

Grundreceptet fann jag i denna recept-guldgruva: 56kilo-bloggen. Sedan modifierade jag det lite för att passa mig.


Kesobröd 
125 gram keso
3 ägg
Knappt 1 dl kokosnötmjöl
4 msk mandelmjöl
1 msk fiberhusk
3 tsk bakpulver
två nypor salt
Mixa ägg och keso med stavmixer.
Blanda de torra ingredienserna. Rör ihop mjölblandningen med äggsmeten. Platta ut på bakplåtspappersklädd plåt. Fukta händerna och platta till med händerna till en ca 1,5 cm tjock platta.
Grädda i 200 grader i ca 15 minuter.

måndag, februari 04, 2013

Att sluta cirkeln


När jag tog de här bilderna hade jag ingen aning om vad jag skulle ha dem till.

Det finns skarpare varianter av dem, men jag föredrar dessa. Suddiga. För det är nog lite så jag ser på mina tatueringar, när jag väl tänker på dem. Och det är inte så ofta.

Men de är en del av mig, av mitt liv, och liksom erfarenheter blir de lite suddiga och skavda i kanterna.


I dag har jag gjort en sak, som i synnerhet har med denna tatuering att göra.

För rätt många år sedan var jag tillsammans med en kille. Och det var inte så bra, på många vis. Jag har skrivit om det förr, och behöver inte skriva om det nu.

Men det slutade på ett upprivande och tråkigt sätt, minst sagt. Bland annat hade jag en tanke att skära bort tatueringen och lämna på hans köksbord.

Som tur var var jag mer dramatisk i huvudet än i agerandet.

En del av den här svarta krumeluren hade vi nämligen likadana, det var ett sätt att visa samhörighet. Och den samhörigheten ville jag, inte så konstigt vid den tidpunkten, radera från både sinne och kropp.



I alla fall, flera år senare bad han om ursäkt. Och av en anledning, som jag fortfarande förnimmer och respekterar mig själv för tydligt, så förlät jag aldrig.

Sedan dess har jag gjort det inom mig, men aldrig utanför mig.

Och i dag var det av någon meningsfull, outgrundlig anledning dags.


Så nu kanske det osagda jag-förlåter-dig kan lämna mig. Det var ett fint samtal, som jag förstod att det skulle bli.

Och nu, nu kanske jag är fri från det.

Tatueringen. Den är redan en del av en erfarenhet.

Och det är också bra.

fredag, februari 01, 2013

En som kan detta med sovmorgon




Ludentass.

Kliver gärna upp vid sexsnåret. Äter frukost, går ut på gården någon minut - för att sedan återvända till bädden och i ensam majestät ta all plats i hela världen.