Och så ger jag en liten text till.
Från Paris om hösten.
Nôtre Dames mörka, dova tystnad kringom mig.
Det färgade ljuset från rosettfönstren.
Den tunga heligheten.
Mina vänner går tillsammans, jag dröjer mig kvar, längre bak. Med ett behov av att vandra långsamma steg, att andas in historieluft, ensam.
Jag stannar vid ett kapell. Jag skummar informationsskylten, ser att det handlar om barn. Kapellet för den heliga barndomen. Sainte-Genevieve.
Men det spelar egentligen ingen roll.
För det här är platsen som jag sökt utan att veta om det.
Några nunnor stannar invid mig. Lyfter tyst på det tjocka repet som avskärmar från att gå in till kapellet. De träder in, bakom ett draperi.
Jag står kvar, och tänker att detta är deras vardag. Deras arbetsplats. De dämpade färgerna, helgedomen, linnetygerna.
Och inom mig ber jag en slags bön. Om att jag åter ska få bära ett barn i magen. Jag ber till Sainte-Genevieve, eller till nunnorna eller till skumraskljuset i dov färgpalett.
Eller kanske till mig själv.
Jag lämnar en stilla bön. I katedralen. På ön Ile de la Cité i floden Seine.
Men ingen verkar höra min önskan.
8 kommentarer:
Så fint och öppet du skriver om det jobbiga. Hoppas och önskar att det blir bra för er! Kram
Å vad du skriver vackert , man kan känna , på riktigt , du är så duktig på att klä orden i känslor oj vad jag hoppas att er önskan går i uppfyllelse , stor kram / Ingela L
Vi delar inte någon gemensam beröringspunkt du och jag, förutom att våra liv kanske inte riktigt är/blev som vi föreställt oss att det skulle bli. Vi fick ett barn, men som fick svåra hjärnskador och förmodligen aldrig kommer bli mer än ett barn. Om än kroppen växer. Så jag känner på många sätt och vis igen mig i din smärta och dina böner. För oss läkte såren och smärtan övergick i glädje över livet som blev ändå. Men det måste vara tunga perioder ni går igenom emellanåt. Tror det bästa du kan göra är just att öppna dig och skriva ut känslorna ur kroppen. Jag håller tummarna för att ni får det ni önskar. En dag.
Fint, ögonen tåras. Kram Sara
Du skriver så otroligt vackert. Så känslofyllt, sorgligt och vackert.
Så fint du skriver om din längtan. Jag känner igen det där om att önska något så innerligt och känna sorg över att det kanske inte kommer att bli så.Jag håller tummarna för att din önskan ska gå i uppfyllelse! Många varma kramar från Ankie.
Tack så väldigt, väldigt mycket alla fina för vackerord. Tack!
Och kram till alla och envar.
Rysningarna över kroppen kommer tätt av alla dina ord.
Så fint, så sorgset.
Kram!
Marajja
Skicka en kommentar