Jag tänker på parfym

Alltså. Jag läser den här texten ur mina opublicerade blogginlägg och tvekar. Men så tänker jag 'varför inte'. Det är svårt, jag står för vartenda ord, men samtidigt vill jag skriva något slags förbehåll. Jag mår bra. Jag är okej, vi är okej. Och allt blir mycket mer okej när tankarna kommer på pränt och kan lämnas där, istället för att bara cirkulera inuti.

 

 

 

Jag sitter i sjukhusets entré och tänker på parfym.

 

Jag tänker att jag ska gå och lukta på en parfym till lunch. En parfym som min man talat om. Som en slags belöning. Mest något konkret att fästa tankarna vid.

Mitt läkarbesök är alltså över. Och jag har stannat i entrén, i ingången men på väg ut. För att känna efter. Om jag känner.

Men jag gör inte det, känner inte så mycket. Intighet i tanken.

 

Ingentinghet.

Mosaikgolvet framför mig, grågrönt spräckligt oroande. Det svidbränner i båda armvecken, ett misslyckat blodprov och ett lyckat. Svid även bakom ögonlocken, inte av tillbakahållna tårar. Kanske från frånvaron av desamma.

Jag har proceduren klar.

 

Gången, ordergången.

 

Jag har också fått veta att det aldrig kommer att bli aktuellt med IVF för vår del.

Inte inom landstingets regi.

För jag har samma partner som då, när vår dotter föddes.

Och det betyder något. Det betyder att vi har haft en makalös tur. Att vi har ett barn.

Den ljuvliga vackerögda, hjärtformade, mjukkindande varelsen som är vår flicka.

Men det innebär också, att vi aldrig kommer att få göra IVF inom landstingets regi.

 

Sådana är reglerna.

Jag vet inte om det gör särskilt ont att veta.

 

Jag vet bara att ännu en dörr är stängd, framför oss.

 

Kanske skulle jag köpa en kaffe, i sjukhuskiosken. Titta ut i blekheten, på lokalbussarna, och låtsas att jag är på resa. I en annan stad. I någon annans känsloliv.

Han har inte bett mig om det, men jag vet att min man väntar hemma, på att höra från mig.

Jag förmår mig inte ringa, snabba knapptryck på telefonen. Och vi sms:ar oss igenom det jag varit med om. Det jag fått veta.

 

Små formuleringsfinurligheter, istället för att behöva andas för att göra rösten mjuk.

Småpratet och skämten i provtagningsrummet rinner ur mig, samma väg som blodet. Ner i personnummermärkta rör.

 

Inskruvade, bortlämnade de också.