fredag, december 30, 2011

Ompysslad

En fin kväll. Bra besked. Jag tog ledigt i förmiddags, yogade på Underground i eftermiddags, jobbade ett tag och har spenderat fin tid med min familj.

Nu ikväll har jag blivit ompysslad av mamma. Hur skönt är det inte att först ligga i hennes mjuka säng med vetevärmare på ryggen och höra henne småprata med Siri. Och hur skönt är det inte att få fantastisk ryggmassage därefter.

Jag känner mig omhändertagen. Och redo för en nyårshelg i Kåbdalis.

Pyssel

Inför julafton köpte jag en skön bomullstunika till Siri. Sedan arbetade jag med virknål, nål, moulinegarn och små pärlor. Lagom litet pyssel och paketöppnerskan blev glad.

torsdag, december 29, 2011

Manitobahs



En varm gåva till mig själv. Manitobah Mukluks i färgen olive. Varma, gosiga, sköna, lite som rysk prinsessa möter indian. De pärlbroderade skorna är handgjorda från Kanadas urbefolkning.

Sliten

Nä, alltså. Just nu skulle jag gärna pausa. Med vad vet jag inte. Kanske ligga på soffan och läsa en lättsmält roman. Med förmåga att koppla bort tvätt- och strykhögar, frammeliggande småplock och vissna hyacinter.

Jag har haft jättemycket problem med ryggen på sista tiden, med bra hjälp är den nu mycket bättre även om inte helt bra. Hela julen har jag dragits med en riktigt stor och ond blåsa i munnen, en sådan som gör att det nästan inte går att äta. Jag har en visdomstand som krånglar och jag har ont i magen. Sådär ont i tarmarna, som gör mig på dåligt humör. Jag sjunger en klagosång, jag hör det. Det är nog mest magen som gör att jag vill pausa. Ett tag blev det bättre sedan jag valt bort både mjölk och gluten, men nu är jag dålig igen.

Det dränerar mig och jag känner mig som en sämre människa för tillfället.

Men när jag tycker som mest synd om mig själv försöker jag känna all kärlek som finns runt om. Naturligtvis från mina nära vänner och min familj. Men också kärleken i shalan, hur jag kan slås av hur fint det är att det finns människor där som hjälper mig in djupare i positioner. Jag känner kärlek i andras andetag på yogamattorna runt omkring. Jag känner kärlek när min kinesiolog hjälper mig. Och vid många andra tillfällen.

Jag är lyckligt lottad, bara lite sliten just nu.

tisdag, december 27, 2011

Rött med färgstick






Några bilder från julveckan ur min kamera. Hade rött klädtema alla dagar utom en. Odd Molly har fina röda toner i sina plagg, sådär djupt finröda som jag tycker om.

Förväntansfulla kusiner väntar ivrigt på tomten. Jag, min syster och Siripiri på julafton och så hjälper lillasyster sin storasyster hund med ett kexpaket på juldagsmorgonen.

Sedan dess har jag dansat, kommit hem sent - och varit särdeles trött.

Över kvällsteet igår enades vi om att julen varit fin, men att det hade varit skönt med några dagars vila med film och böcker och promenader istället för pang på en ny arbetsvecka. Nåja, det är världsliga problem!

lördag, december 24, 2011

Julafton

De senaste dagarna har jag yogat mig genom hela första serien två gånger. Varken graciöst eller på något sätt fullkomligt. Men jag har gjort det och det är en stor milstolpe för mig.

I går kväll jobbade jag rätt länge med teknikproblem och kom hem till hemlagad pizza och lilla julafton med goda vänner. Mysigt. Och i dag har vi som vanligt ätit frukost hos pappa och hans sambo. Vi har haft julafton hemma hos med tomtar, god mat och paket. Julafton 2011 blev en fin dag!

torsdag, december 22, 2011

Nära jul

Det är en omställning, att vara mestadels ensam vuxen om kvällarna. Inte så att det är jobbigt. Det är mer ensamt, att inte föra de vuxna samtalen jag tidigare inte reflekterat speciellt mycket över. Eller den där känslan av att vara två, i tystnad. Att veta, utan att behöva säga.

Tack vare att Markus ofta åker till jobbet mitt på dagen och tack vare mina svärföräldrar är Hemi promenerad när vi kommer hem från förskolan strax efter fem.

För det är egentligen det som annars är slitigt, att fixa middag och ta med Siri på barnvagnspromenad när hon vill mysa och göra sig klar för sängen.

Men nu slipper jag det och kan rasta Hemi en liten bit efter vägen när Siri somnat.

Och Siri är stor, hjälpa-till-ig.

Men det är lite bitterljuvt ensamt, på något sätt. Jag yogar mig för det mesta genom kvällarna. Dricker te till min bok eller något Play-program.

Ett tag nu har jag varit sliten i kroppen. Upphakningar i ryggen, mycket problem med magen. Jag har uteslutit gluten och det har blivit bättre. I kväll är jag dock sämre. Men jag har ett skönt lugn i mitt hjärta. Jag och Siri har bakat och hon har somnat i min famn. Jag har eldat och kramats med hunden. Och nu. Nu är det min stund. Jag ska tända ljus, ta ett varmt bad och sätta mig i den undergörande massagestolen en stund.

Det är mitt sätt att tillbringa denna vardagskväll nära jul.

tisdag, december 20, 2011

Klappar




En del av årets paket inslagna och dekorerade, bland annat med hjälp av tekniken quilling. Enkelt och roligt. Åter är det min vän och arbetskamrat Sanna som fotograferat.

Peace piece

Jag läste och fullkomligt älskade Linda Olssons debutbok ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”.

Den handlar om en ung författarinna som drar sig undan till en liten by i Dalarna för att kunna skriva färdigt sin roman. Hennes närmaste granne är en äldre kvinna. Dessa två personer närmar varandra, försiktigt och fåordigt.

Det kanske inte låter mycket för världen, men det är en fantastisk bok. En sådan läsupplevelse när både handling och språk är fantastiska. Samförstånd, vänskap, smärta och tysthet.


Och så tilltalet, språket, hur orden är behandlade. Varsamheten, exaktheten.

Sedan kom ”Sonat till Miriam”. En bok med vacker titel, men som inte alls berörde mig på samma sätt.

Jag och min svärmor lyssnade till Linda Olsson på en Ordmånkväll. Hon är född och uppvuxen i Sverige, men bor sedan många år tillbaka på Nya Zeeland. Hennes två första böcker är skrivna på engelska och har olika översättare. Jag minns att hon pratade mycket kring innebörden av detta, med olika översättare.

Så kom en tredje bok som jag inte uppmärksammade, alls. Men för ett tag sedan blev jag tipsad om den och har precist läst sista sidan.

Och magin är tillbaka.


Jag läser mig till att Linda Olsson denna gång skrivit parallellt på svenska och engleska.

De precisa formuleringarna. Historien om en svensk kvinna som flyttat till Nya Zeeland. Som tar hand om en pojke, uppenbarligen misshandlad av sin mormor.

Den är så fin, så fin.

I boken spelar pojken och kvinnan piano tillsammans. Jag sökte reda på ”Peace piece” och när jag lyssnar till den ser jag dem framför mig.

Och det är fint och kärleksfullt och smärtsamt. Allt på samma gång.

Jag är väldigt glad för ”Det goda inom dig”.

måndag, december 19, 2011

God jul

Min vän och kollega Sanna Eriksson fångade Siri på bild när hon var hemma hos oss och fotade till ett jobb.

Granen var nyklädd och Siri bar en klänning som min mamma sydde till mig när jag var liten.

När Siri såg den frågade hon mig om jag skulle spara bilden i mitt hjärta för evigt. Jag svarade ja.

tisdag, december 13, 2011

Om att tala

När jag gick högstadiet och vi skulle hålla en föreläsning grottade jag ner mig i festivalen Piteå dansar och ler. Jag planerade varenda ord minutiöst, ja sekundiöst om det nu finns ett sådant uttryck. Med den påföljd att mitt anförande var otroligt stelt och tråkigt.

Dessutom redogjorde jag mest för vad som ingick i sponsorpaketen guld eller silver. Ni förstår att jag gick in för det, med tanke på att jag minns det så många år senare.

Nej att stå upp och tala är inget jag känner för.

Jag testade på lärarrollen när jag praktiserade på gymnasiet, men kände att lärare är inget jag har en naturlig fallenhet för.

Men - för ett tag sedan fick jag ett erbjudande om att besöka de nuvarande studenterna som läser samma journalistutbildning som jag gjort. Uppdraget var att prata redigering för ett grupp som läser en redigeringskurs på B-nivå.

Och det kändes alldeles för roligt och alldeles för mycket utmaning för att jag ens skulle fundera på bortförklaringar.

Jag fick några bra punkter att tala kring och jag åkte in till jobbet i söndags och sammanställde en PDF med exempel. Men sedan bestämde jag mig för att prata fritt ur hjärtat. Att våga associera, att våga riskera att jag har för mycket eller för litet att säga.

Men det gick bra. Studenterna ställde bra och intresserade frågor. Och jag fick återigen fundera igenom vad jag gör om dagarna. Hur mycket jag gör. Och hur många medvetna val jag gjort på vägen och gör hela dagarna.

Vilken gåva, egentligen.

söndag, december 11, 2011

Gardiner



Lite julröda kuddar i sofforna, några luftiga gardiner i köket. Något mer ombonat, när snön faller och vi har den tredje i advent.

Tidigare hade vi en vajer som gardinstång vid altandörrarna. Men en vacker vårdag när solen sken in la Hemi sin hundkropp där för att värma sig och låg ner gardinerna och hela anordningen. Nu testar jag ett nytt arrangemang, där en grundmålad ribb som blev över vid fasadbytet utgör gardinstång.

Från Siri








Naturligtvis, Siri längtar till julafton. Till tomtebesök och paket. Men jag vet också hur roligt hon tycker det är att ge gåvor. Nu när hennes pappa varit borta en stor del av veckan har hon skapat ett vackert kort med hans favoritfärger som han fick när han kom hem. Så idag har vi ägnat en del av dagen att göra hemgjorda klappar.

Från Siri.

Glasburkar, ljusmassa med rödfärg till, vackra band och handskrivna lappar. Dessutom konstfärdigt inslagna och dekorerade med washi-tejp, snören, lappar och lacksigill. Allt enligt konstnärinnans önskemål.

lördag, december 10, 2011

Om en viktig text

Jag önskar att jag kunde visa er texten redigerad på sidorna, som den ser ut så. Men eftersom jag inte har den möjligheten klistrar jag in texten rakt av. För den är viktig. Här finns den med bilder på Piteå-Tidningens hemsida.För stark för att vara ett brottsoffer? När Emelie tog sin bebis och lämnade mannen som misshandlat henne i flera år började en ny kamp.
- Istället för att få hjälp och stöd fick jag höra att "Du som ser så stark ut, var det verkligen så farligt?" Till slut började jag tvivla på att jag valt rätt. Jag vill berätta min historia för att myndigheterna inte ska kunna säga att det inte fungerar så.

Orden "Välkommen" på husväggen. Ett hem med bänkskivor i ek, smakfulla fondväggar och levande ljus.

En vacker ung kvinna och hennes man.

En barnmatstol med rutigt tyg. Julgranen, klädd invid soffan.

En trevlig pratstund vid köksbordet.

När jag i efterhand sammanfattar mitt möte med Emelie Stolt krockar bilderna.

För hemma hos henne möter jag en verbal, stark person som berättar sin historia med intensivitet, men aldrig med självömkan. Hon liksom ... bara berättar. Min själ känns inte tyngd.

Så sitter jag på jobbet med mina anteckningar.

Och en stor klump i magen.

För på dataskärmen växer Emelies historia till något som rör och berör hela mitt väsen.

Och där någonstans har ett av grundproblemen för Emelie legat hela tiden.

Hon har inte passat in i schablonbilden som brottsoffer.

Och efteråt, när hon vågat lämna sin destruktiva relation, fick hon fungera som alla myndigheter själv.

Nu delar hon med sig av sin berättelse.

- Det finns många brottsoffer som inte kan berätta, men jag har ingen hotbild riktad mot mig längre. Jag vill berätta därför att jag har varit så förbannad på samhället, det har varit en stark drivkraft. Istället för att få hjälp och stöd fick jag många gånger höra att "Du som ser så stark ut, var det verkligen så farligt?" Mitt möte med myndigheterna gjorde mig tillslut tveksam till att jag valt rätt. Nu vill jag berätta min historia, för att inte myndigheterna ska kunna säga att det inte fungerar så.

För åtta år sedan träffade Emelie sin före detta sambo. Det blev snabbt allvar och de flyttade ihop. Emelie var då 19 år och studerade till lärare.

- Rätt snart märkte jag att det inte stod rätt till, det var precis som det står i böckerna om misshandel. Svartsjukan var det första tecknet. Han var väldigt kontrollerande. När vi träffades hade jag ett brett socialt nätverk och pratade med alla, men successivt försvann det, säger Emelie.

Efter ett år blev hon gravid. Då var psykisk och fysisk misshandel en inflätad del av relationen.

- Under graviditeten blev misshandeln, framför allt den psykiska, värre. Det var bara på skolan jag hade någon social kontakt, allt annat hade han lyckats ta bort. Jag tror att utbildningen räddade mig, men det var en surrealistisk situation. Vi läste och pratade om våld men på mig var det ingen som såg något. Jag blev expert på att dölja hur jag hade det hemma, säger Emelie.

Kanske på grund av hennes utstrålning. Och för att hon med precision dolde sina blåmärken, både de fysiska och de själsliga.

- I vanliga fall tar man energi hemifrån för att orka med jobbet eller skolan, för mig var det tvärt om. Skolan gav mig energi för att orka gå hem och mitt fokus var att klara utbildningen.

Men när parets dotter föddes förändrades villkoren.

Emelie fick en annan person att bry sig om.

- När vi stod i kyrkan och döpte vår dotter och jag såg alla jag tycker om där i kyrkan så kände jag att jag ljög om allting.

Emelie bestämde sig för att gå.

Och väntade på ett bra läge.

Tre månader senare, den 17 mars 2007 lämnade hon våldet.

- Dagen innan sa jag till honom att om du rör mig igen kommer jag att anmäla dig. Det hade jag sagt många gånger tidigare, men nu menade jag verkligen det.

Han rörde. Hon ringde polisen.

- Men han kastade telefonen i väggen så den gick sönder. Någonstans tänkte jag nog att polisen skulle spåra samtalet som de gör på film och sedan komma och rädda mig. Men de kom aldrig.

Den känslan, av att bli lämnad kvar har Emelie mött tidigare.

Vid ett tillfälle larmade deras grannar polisen.

- När de ringde på dörren och kom in i lägenheten skämdes jag och tyckte att det var otroligt pinsamt att grannarna hade hört och ringt polisen. En polis pratade med min sambo och en kom och pratade med mig. Jag trodde inte att det var sant när de lämnade honom kvar och gick och stängde dörren. Jag trodde att de skulle ta honom med.

Efter det sa Emelie och hennes dåvarande sambo upp lägenheten och flyttade.

Det gick inte att bo kvar. Alla visste.

En ny lägenhet, nya bråk, fler värkande ord och slag.

- Å ena sidan satte han mig på en piedestal och gav mig otroligt mycket bekräftelse. Det gjorde att jag stannade, jag kände mig behövd. Å andra sidan var jag utsatt för ett extremt kontrollerat våld.

Men den 17 mars 2007 ringde Emelie polisen för att göra en anmälan.

Hon ringde också sin mamma, för att hon skulle komma och hämta sitt barn och barnbarn.

- Det är bland det svåraste telefonsamtal jag har ringt. Medan jag väntade på henne packade jag en väska. Då kom min dåvarande sambo hem. I efterhand tänker jag på hur mycket som hade kunnat gå fel, jag var ju själv med min åtta månader gamla dotter och vår hund, men jag var så fokuserad. När jag klev utanför dörren visste jag att jag aldrig skulle gå tillbaka. Jag lämnade hela mitt liv i den lägenheten.

Så började en annan resa. Efter tre år av hot, onda ord och misshandel tog Emelie sin dotter och den lilla livsgnista som fanns kvar, och gick.

- Just då var jag bara rädd för vad andra skulle tycka om att jag kunde råka ut för det här. När jag levde i den relationen ville jag inte berätta för någon eftersom jag skämdes, men efteråt förväntades jag berätta samma sak gång på gång. På ett sätt gjorde det mig starkare, men det gjorde också att jag fick en distans till vad som hänt och jag började ifrågasätta mig själv. Var det verkligen så farligt?

Emelie gick aldrig tillbaka till sin dåvarande sambo. Men för att hon lämnat relationen betydde det inte att hon var fri.

Emelies man Björn kommer ut i köket och gör en kopp kaffe. De byter några ord innan han sätter sig i kontoret igen. På avstånd, men ändå nära.

- Dagen efter att mamma hämtat mig satt jag hemma hos mina föräldrar och pratade med polisen i telefon. Jag tänkte att "Nu tar de över". Men så var det inte. Jag upplevde att jag skulle driva allt själv och så får det inte vara. Speciellt inte när man har levt i en relation som gjort att man är helt skadad inuti. Min överlevnadsinstinkt fick mig att ta tag i allt, att inte ge mig, men den sista jag prioriterade var mig själv.

- Jag tänkte att jag denna gång hade tillräckligt för att anmäla. Det är sjukt att man tänker i termer av "tillräckligt". Var går gränsen för vad som är bråk och vad som är misshandel?

Emelie bestämde sig för att ta sin examen.

Rättsligt drev hon frågan framåt och bokade tid med läkare, kurator, åklagare, kvinnojour och socialtjänst.

- Jag fick vara alla myndigheter själv. Det var ingen som hjälpte mig med vad som behövde göras.

En dag kom det ett brev. Förundersökningen var nerlagd i brist på bevis.

- Jag blev så arg, jag kände mig sviken av samhället. När jag ringde upp åklagaren och bad om en förklaring så frågade jag om det hade varit bättre om jag varit blodig och medvetslös. Och jag fick svaret att på ett sätt hade det varit bättre. Då tänkte jag "Varför försöker jag ens?". Det var det värsta knytnävsslaget i magen och jag kände att jag lika gärna kunde gå tillbaka. Även om domen inte hade varit fällande, så hade känslan varit en helt annan om jag under tiden hade fått myndigheternas stöd och hjälp. Då hade jag stått med en helt annan känsla.

Några månader senare flyttade Emelie till Stockholm.

- Jag köpte lägenhet och bil. Jag skolade in min dotter på förskola och började om på nytt. Visst var det jobbigt att flytta hundra mil från min familj men jag behövde det för att få yta. Jobbet blev min räddning, jag bara jobbade och sov.

Så flyttade hennes före detta sambo efter, han ville vara nära dottern.

Efter en lång process om vårdnaden tog han hand om deras dotter varannan helg. Det fungerade bra.

Mitt i allt träffade Emelie sin nyblivne man, Björn.

- Alla tyckte att det var vansinnigt, men jag kände att jag kunde vara personen jag var innan. Jag la korten på bordet på en gång. När bekräftelsen, även om den är sjuk, försvinner blir det tomt. Jag behövde lyftas upp igen men det var något jag behövde göra själv. Att gå in i ett nytt förhållande var inte lätt och jag har fortfarande många egenheter, men efter många år av arbete med mig själv har jag kommit en bra bit på vägen.

- Även om det inte syntes utanpå var jag rädd hela tiden. Min före detta hade tagit bort glädjen i livet för mig. Det tog lång tid att hitta tillbaka. Jag läste böcker av andra som blivit utsatta och började jämföra mig med andras relationer med våld och då kände jag att min historia är aldrig tillräcklig. Jag ser inte ut som ett brottsoffer, kanske var det därför jag inte fick hjälp. Det har varit till min nackdel att jag ser stark ut, men när jag själv ser på kort från den tiden ser jag tomheten i min blick, jag ler inte på en enda bild.

Den ständiga maktbalansen. Telefonsamtal, sms, mms, mejl. Att aldrig få vila. Att vrida och vända på orden. Maktlösheten.

Det är övermäktiga saker för en människa att hantera.

- Det tog lång tid innan jag vågade fantisera om ett annat liv.

Det har gått ytterligare några år. Emelie och hennes man Björn, som funnits vid hennes sida hela tiden, har flyttat tillbaka.

Det finns ingen hotbild längre.

Paret har fått en gemensam flicka, som nu är ett år.

Emelies äldre dotter är drygt fem år.

- När hon frågar om vår bakgrund svarar jag på hennes frågor så ärligt och enkelt jag kan. En dag hoppas jag att hon känner sig stolt över att jag väljer att jobba med det här.

En stark ilska har länge varit drivkraft för Emelie. Nu behöver hon inte den känslan längre, utan hyser istället en stark önskan om att samhället ska bli bättre på att ta hand om våldsutsatta personer. Att det ska finnas en samsyn, förankrad i alla led ett brottsoffer möter.

- Våldet stal flera år av mitt liv, jag var rädd hela tiden. Rädd för att någon skulle få veta, för vad andra skulle tycka. Jag var rädd för att misslyckas, att inte bli trodd. Jag var rädd för att stanna och rädd för vad som skulle kunna hända om jag gick. Nu är jag inte rädd längre. Jag behöver inte vakna med ont i magen och undra över vad som kan gå snett just den här dagen.


FAKTA

Namn: Emelie Stolt.

Ålder: 27 år.

Familj: Man, två döttrar, 5 och 1 år.

Gör: Driver eget företag som konsult, utbildar inom hudvård, kosmetik och ledarskap. Är ambassadör för kvinnors företagande. Har gjort informationsfilmen "Emelie, mitt möte med myndigheter.", producerad i projektet "Samverkan mot våld". Föreläser bland annat för myndigheter som vill bli bättre i sitt bemötande av våldsutsatta. Ska hålla kurser i självförtroende/självkänsla till våren.

Intressen: Jag älskar mitt jobb, att coacha andra kvinnor, umgås med familj, pyssla, resa - och så har jag stort behov av egentid. För mig är det viktigt med lugn och ro inuti.

fredag, december 09, 2011

För pysslet





Det finns ingen ände. Pysslet tar över vårt hus! Istället för att kämpa emot och sortera sortera sortera så vill jag ha ett skåp. Ett stort skåp. Eller flera små ihop. Huvudsaken är att de sväljer en massa pryttlar.


Inspirerad av en väns projekt testade jag att trava byrålådor och gamla trälådor i en egen bokhyllekonstruktion i köket. Fint och personligt, men problemet med öppna hyllor kvarstår. Jag vill kunna stänga dörren och glömma whats inside.


Sent en kväll när maken kommit hem från jobbet satt vi och pratade över en kopp te. "Ett plåtskåp skulle vara fint", sa han. Och det är klart att det är ett plåtskap vi ska ha.


Inte det enklaste eller billigaste att finna, men jag skickade inspirationsbilderna ovan till min far. Det verkar som att vi kanske får napp.

onsdag, december 07, 2011

Om att ha koll på titlarna

Siri ligger nedbäddad för natten och frågar än en gång om pappa slutat jobba med tänder.

Jag frågar henne om hon vet vad han gör nu.

- Han lagar mat, då är man kock, förkunnar hon.

- Vad gör jag på dagarna då? undrar jag.

- Du gör tidning, svarar Siri.

- Jo, men vad heter det jag gör? frågar jag.

- Det heter pensionär!

Kväll hos oss



Yogakursen blev inställd igår. Jag eldade istället på i kaminen och gjorde min practice framför lågorna.


När Siri förstod vad jag skulle göra insisterade hon på att få somna till mina andetag.


Det är bland det bästa hon vet om kvällarna, att ligga och titta på mig när jag yogar och känna ögonlocken bli tyngre och tyngre.


Så vi bäddade ner henne och efter en liten stund sov hon gott, min skatt.

tisdag, december 06, 2011

När det genomarbetade får ta plats

Till och med jag måste glädjas. Det ligger äntligen snöflingor på marken. Och även om jag halkade i går morse och slog upp min sträckning i låret och gjorde illa svanskotan och bakhuvudet så är det vita välkommet.

Jag har nästan helt lämnat all träning utom yogan. Det känns rätt just nu, och jag försöker lyssna och lita till mig själv. Ikväll åker jag på yogakurs och syster min kommer och tar hand om våra tjejer medan maken gör sin första arbetsdag i Skellefteå. Det blev lite ändrade planer där, men det blir nog bra.

Just nu pausar jag och andas. Jag jobbar med 11 357 vackra och viktiga tecken som ska bli en artikel till på lördag. Och mitt i texten, som långsamt börjar andas och pulsera av liv blir jag avbruten. Min cykel, som jag ställt in långt under en trappa för att växlarna frusit, får absolut inte stå där. Den stör ordningen. Bättre att jag kör bil, släpper ut avgaser och måste lämna jobbet var tredje timme för att ställa om p-skivan. Misshandel och kränkningar i min text och en cykel under en trapp, kontraster i livet. Jag andas och försöker släppa det.

Tänker på inspirationsföreläsningen med DN Söndag-reportern Ulrika By på högskolan, som jag lyssnade till i går. När de gjorde om DN sist ökade de längden på sina personporträtt, från 10 000 till 20 000 tecken. Deras reportage är 30 000 tecken långa. När vi skriver långt närmar vi oss 5 000 tecken. Det känns fint att det långa, genomarbetade, eftertänksamma får ta plats. Att vi behöver det i våra liv.

söndag, december 04, 2011

Glad andra advent




Andra advent och söndag. Vi myser på hemma efter en intensiv och rolig vecka. I fredags åkte familjen till Skellefteå och åt tillsammans med vänner på Bistro Bryggargatan. Gott, fint, rörligt, livfullt, precis som det ska vara.
Efter övernattning åt vi brunch på samma ställe.



Att sitta vid ett bord och se ut över vattnet. Att ha en blek vintersol som lyser in över bordsskivan. Att få äggröra, lax, brie med marmelad på gröna tomater, färsk frukt och en perfekt latte. Att sitta där med fina barn och fin make, läsa i en tidning och höra människor runt omkring småprata, det gjorde mig varm och lycklig i hjärtat.



Gårkvällen tillbringade vi på julfest med jobbet och efter en lång natts sömn landar vi på andra advents söndag. Jag är nöjd i hjärta och kropp, lämnar lösa planer på yoga och adventskonsert i kyrkan därhän och bara är.

torsdag, december 01, 2011

Mingel

I går kväll åkte jag och Markus på mingelpremiären av våra vänners restauranger i Skellefteå.

Fantastiskt fint och trevligt. Det lär bli många besök i Skellefteå framöver.

Efter övernattning och frukost med varsin grande latte har vi spenderat dagen med våra tjejer framför kaminen med fina filmen "En tomtesaga". Snart väntar yoga i Öjebyn. Blir nog bra att yoga champagnen ur kroppen ; )