När jag gick högstadiet och vi skulle hålla en föreläsning grottade jag ner mig i festivalen Piteå dansar och ler. Jag planerade varenda ord minutiöst, ja sekundiöst om det nu finns ett sådant uttryck. Med den påföljd att mitt anförande var otroligt stelt och tråkigt.
Dessutom redogjorde jag mest för vad som ingick i sponsorpaketen guld eller silver. Ni förstår att jag gick in för det, med tanke på att jag minns det så många år senare.
Nej att stå upp och tala är inget jag känner för.
Jag testade på lärarrollen när jag praktiserade på gymnasiet, men kände att lärare är inget jag har en naturlig fallenhet för.
Men - för ett tag sedan fick jag ett erbjudande om att besöka de nuvarande studenterna som läser samma journalistutbildning som jag gjort. Uppdraget var att prata redigering för ett grupp som läser en redigeringskurs på B-nivå.
Och det kändes alldeles för roligt och alldeles för mycket utmaning för att jag ens skulle fundera på bortförklaringar.
Jag fick några bra punkter att tala kring och jag åkte in till jobbet i söndags och sammanställde en PDF med exempel. Men sedan bestämde jag mig för att prata fritt ur hjärtat. Att våga associera, att våga riskera att jag har för mycket eller för litet att säga.
Men det gick bra. Studenterna ställde bra och intresserade frågor. Och jag fick återigen fundera igenom vad jag gör om dagarna. Hur mycket jag gör. Och hur många medvetna val jag gjort på vägen och gör hela dagarna.
Vilken gåva, egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar