torsdag, augusti 15, 2019

Tråkigheter


* * *
Varannan vecka kör vi till
grannstaden och djursjukhuset.

Förra gången var lite kaosig, på grund av att tre sköterskor
  stack henne och för att vi hade en veterinär som
 kommunicerade dåligt på de språk vi hade gemensamma.

I dag gick provtagningen hur bra som helst.

Men resultatet var sämre.

Leslie har nu under gränsvärdet på sina trombocyter
(blodplättar) och är nära den gräns där hon kan börja blöda inuti.

Det var nästan som att jag kände det på mig.
Den där känslan av att sådan-tur-ska-vi-inte-ha.

Efter senaste medicinsänkningen blev hon sig
nämligen lik. Istället för att ligga i hallen, så sökte
hon kontakt. Klättrade upp i knät, ville ligga nära.
Busade till och med någon gång.

Men nu är vi lite tillbaka på ruta ett, med nästan lika
 hög dos kortison som i början. Veterinären pratar om
alternativ medicin och andra undersökningar och det
är klart att vi inte ger upp. Men det känns tröstlöst.

Och jag känner mig som en skurk när jag höjer
medicinen. Ger henne tabletten som förmodligen räddar
hennes liv, men som gör henne till en ledsen och trött tjej
som mest ligger på hallgolvet och sover

~ flera rum bort från oss.


onsdag, augusti 14, 2019

Nu är hon tretton


* * *
Det känns som evigheter sedan, och nyss.

För tretton år sedan väntade och längtade vi innerligt.


Vi skulle äntligen få träffa vårt barn.

En liten kille som skulle heta Tore.


Men det var ingen Tore som vuxit i min mage,
utan världens finaste Siri

~ såklart.


Livet med henne har alltid varit magiskt.

Kanske för att hon är just det.

Magi.


Med sin inre trygghet, sitt lugn, sin empati,
sitt kvillrande skratt och sin humor sätter
hon guldkant på vårt liv. 

Varje dag.


Och även om det känns overkligt, så blir liten stor.


Nu är hon tretton och vi älskar henne
mer och mer för var dag som går.


fredag, augusti 02, 2019

Hos veterinären


* * *
I går hade vi tid på djursjukhuset. Igen.

Jag tänkte att det skulle gå rätt fort. Prata med veterinären,
ta blodprov, få instruktioner om lägre dos medicin. Åka hem.

Det blev ungefär så, men med lite hack på vägen.

Det var tre olika sköterskor som stack Leslie innan
de fick något blod. 
Ett prov hann också koagulera innan de
kunde avläsa några resultat. 
De två sista gångerna tog
de henne i ett annat rum och stack henne. Allt blir ganska
jobbigt, då vi har rätt traumatiska erfarenheter
av tidigare blodprovs-situationer.

Leslie själv försvinner nästan i medvetande.
Gömmer huvudet i min armhåla, sitter helt stilla.
När de la henne på sidan för att försöka få blod ur
ett bakben började hon andas som när hon snarkar.
~ hon är där på britsen, men ändå inte.

I ett av frambenen gick ett blodkärl sönder, och hon har mörka
blåmärken. Men den här gången slutade det i alla fall att blöda.



Mitt i allt kände jag hur svetten började pumpa
och att det började snurra i huvudet. Jag
bad 
Markus ta över och satte mig på huk.

Förra gången jag kände så var när Siri hade skurit tummen
 och skulle sy. Svimningskänslorna sköljde över utan förvarning.

Det kändes också jobbigt att vi tagit med Siri,
men själv tycker hon att det känns bra att ha sett hur
 det ser ut på djursjukhuset och att veta hur det går till.


Efter två timmar körde vi hem med fler frågor än när vi åkte dit.

Leslie hade nämligen sämre trombocyt-värde än förra
gången, men vi skulle ändå sänka medicinen. Jag hade
önskat att få prata igenom och ställa frågor. 

Men så blev det inte.

Och hjärtat går lite sönder igen. Den här sommaren blev speciell
och ibland kommer jag på mig själv att sörja henne, samtidigt
som hon sitter och tittar på mig med sina fina, trogna ögon.

I eftermiddags när jag kom hem efter en cykeltur
hälsade hon mig välkommen med glada skall och
hundsång. Jag la mig raklång på golvet och fick
fina hundkyssar som förr i tiden, när hon var frisk.

Lång länge på golvet och lät tårarna rinna, samtidigt
som hennes sträva hundtunga fångade upp dem. 

~ och även om det är hon som är sjuk
var det hennes närvaro som tröstade mig.


torsdag, juli 25, 2019

Hemmaliv


* * *
Med värmen kom ledighetskänslan till kroppen.

Bären i trädgården mognar och blir till konstverk i skålar.


Vi promenerar korta svängar med Leslie.

Hon är märkt av medicinen och orkar inte mycket.
Men ikväll busade hon med ett av sina mjukisdjur. Visserligen
bara någon sekund, men ändå. Det var första gången på evigheter.


Vi hade pratat lite om att resa iväg nästa vecka.

Men nu har vi bestämt oss för att stanna hemma.
Känns för otryggt att vara långt borta om Leslie
skulle bli sämre och det känns orättvist mot någon
annan att kanske behöva fatta jobbiga beslut.

Men vi har det bra hemma, så det känns fint i alla fall. 


Den här veckan är Siri på dansläger under dagarna.
Det känns konstigt att vara utan henne. Bara jag,
Markus och hunden. Som förr i tiden, innan hon fanns.

Så virvlar hon in på eftermiddagen och fyller
huset med dans och glädje och berättelser om
dagen. Och på lördag får vi se henne dansa igen.


fredag, juli 19, 2019

Springer för dig


* * *
En av de sista gångerna vi pratade med
varandra stod vi i ett kök och diskuterade löpning.
Du frågade om råd. Ville springa en mil.


Jag vet inte om du sprang den där milen någon gång. 

Men jag vet att du inte längre kan springa.

Därför knöt jag på mig mina skor och sprang en mil. För dig.


Jag sprang förbi huset där jag sov på en
madrass på golvet i ditt rum. Förbi en tid i mitt liv
som var galen, rolig och rätt gräslig emellanåt.

Allt det delade jag med dig.


Efter olyckan skrev någon på din Facebook-sida
att du inte ska "vila i frid" utan att du ska "vila i speed" 
~ eftersom du levde livet fullt ut.

Jag hoppas i alla fall att du svävar, för evigt
adrenalinfylld och lycklig, i din fallskärm genom
en vacker himmel. Ovanför alla som älskar dig.

Och Stina. Jag springer för dig.


onsdag, juli 17, 2019

Nästan en månad i bilder



* * *
Det var inte meningen att det skulle bli så tyst här.

Men när jag slutade skriva reportage på jobbet var det
som om alla skrivna ord tog slut för en stund.

Leslie mår i alla fall bättre. Nu har hon normalt värde på
blodplättarna. Hon äter fortfarande mycket kortison. Var tredje
vecka tar vi nya prover och sänker medicinen lite, lite. Så får
vi se om vi kan fasa ut den helt, eller hitta en hållbar nivå.

Vi håller tummarna för att vi slipper att hon börjar blöda igen.

Men visst längtar vi efter vår gamla Leslie. Det märks att hon
är låg och trött. Hon orkar inte lika mycket och drar sig undan på
ett sätt som hon inte gjort tidigare. Vår smutsiga, fina pälsboll.


Medan familjens vuxna har jobbat har de här två tjejerna
 hängt ihop. På olika stugor och hemma i varandras sällskap.


Vi firade midsommar och fick rätt härligt väder.


Det blev en fin dag och kväll med fina vänner.


Nästa år firar vi tjugo år av midsommar tillsammans.


Efter midsommar kom regnet och det var skönt att vila.


Lyssna på regndropparna mot fönsterrutan och taket.


Ligga och läsa och slumra mitt på dagen.


Det blommar i trädgården också.


Mina favoriter.


Jag har tränat i elljusspåret för att förbereda mig.


En morgon klev jag nämligen upp vid femsnåret
för att hämta upp Elin och köra till Boden.

Vi sprang tre mil uppför berg och till olika militärfort.


Genom vallgravar.
 


Och tunnlar.


Det var en häftig upplevelse.


Men inte är det särskilt varmt.


En kväll åkte vintervästen på och så tog vi bilen till Kalahatten.


Mötte upp vänner, vandrade i skogen och åt våfflor.


En kväll var vi också på konsert med Le Chat Mort.


Jag, Siri och mamma var på vår årliga resa till Storforsen.


För att se utomhusbaletten Trolltagen.


Fina mamma.


Jag har jobbat som nyhetschef några veckor.

Passade på att träna på luncherna.


En av de sista dagarna innan semestern.


Jag har såklart hängt med dessa hjärtan.


Vi cyklade till Pensionatet för att lyssna på musik en kväll.


Men så hände något ofattbart också. Stina finns inte med
oss här på jorden längre och jag åter kastats tillbaka till
minnen från när jag var ung vuxen. Hur jag fick sova på
en madrass på golvet i hennes rum när min kille gjort
 slut och jag var så oändligt ledsen. Hur hon var så
rättfram och burdus och samtidigt kärleksfull. Alla upptåg
och hyss och tusen andra minnen.

Det känns som nyss vi stod i Tereses kök och pratade
 om hennes cykelträning och hon bad om tips för att
orka springa en mil. Det känns som nyss jag tog del
av hennes strålglans och energi.

Och så nu, inte mer.