söndag, december 08, 2019

Årets pepparkakshus blev småttingar


* * *
Det har varit en ovanlig helg. Siri är med i ett dansprojekt, där de samarbetar med en grupp dansare i ryska Kandalaksha. De är i Piteå i helgen och har haft fullt program från tidig morgon till sen kväll sedan i fredags.

I går när Siri kom hem och jag läste för henne, somnade hon i läsningen. Det tar på energin att prata engelska genom dagarna och lära känna nya människor. Men roligt har de, hon kommer hem och kvittrar och jag är så glad för hennes skull.


Förra helgen var det lite lugnare och då dekorerade vi årets pepparkakshus.


Under några år har vi bakat egna husfasader, dekorerat och ställt upp på en tavellist.

Det är roligt, blir fint och är enkelt eftersom man inte behöver limma ihop några delar.


När jag såg att Gilles nyhet med minihus som man själv limmade ihop blev jag sugen. Det fanns dessutom ätbart lim att köpa.


Så jag och Siri ägnade en lördagskväll till att limma och dekorera. Nya, fina tyllar och riktigt bra kristyr gjorde jobbet roligt och smidigt.


Nu står vår lilla by i tryggt förvar på ett skåp i köket, i säker höjd för att inte kunna nås av hunden.


Vi har en vitfrostig söndagsförmiddag. Leslie ligger bredvid mig i kökssoffan och andas tungt. Snart ska vi ta bilen och åka till mammas stuga för att hämta hem årets granar till huset och gården.

Fin andra advent, till dig som läser mina ord.

måndag, december 02, 2019

Det gick inte som vi önskat plus cellgift


* * *
I slutet av förra veckan hade vi chansen att nå en milstolpe.

Den här älskade fyrtassade, som alltid söker efter en skön plats att lägga upp huvudet på, hade veterinärtid. Hon var nere på en dos kortison hon kan leva med och om proverna skulle vara bra ~ ja då skulle vi liksom ha nått en nivå av lugn. Av framtidstro.

Nu blev det inte riktigt så.

Men det blev inte jättedåligt heller.

Leslies värden var lite sämre, inte särskilt mycket, men ändå sämre.

Och ingen milstolpe nådd.

Vi har höjt kortisonet igen, men inte lika mycket som vi sänkt det. Vi har också tillfört en annan medicin nu, som är långtidsverkande men mer skonsam. Om jag förstår det rätt är det en slags cellgift.

Det går inte obemärkt förbi. Leslie är mycket mer trött än vanligt, men vi håller kontakten med veterinären och det är en biverkning som kan gå över.

Vi hoppas att det blir bättre och känner oss glada för att vi kommit hit. Där det finns marginal att testa saker, där vi ändå tror på en framtid tillsammans.

För vad skulle vi göra utan all sand hon drar in, utan allt slem på köksluckorna, utan allt hår under fotsulorna.

Den här mjukpälsade flickan med den mest tillgivna själen i universum är ju en del av vår familj och precis så vill vi fortsätta ha det.


söndag, november 24, 2019

Söndagstankar


* * *
Advent smyger sig på, det märks när vi familjepromenerar förbi julklädda hem. 

Det är mysigt och Siri har pyntat sitt rum, men resten av huset får vänta tills nästa helg.

Istället söker jag reda på juliga bilder i mitt fotoalbum, tittar på en film från när Siri och hennes vänner dansade i Skellefteå i fredags kväll. De har blivit så stora och har utvecklats så mycket. Jag som lever bredvid, som tvättar dansdräker, beställer hårnålar, hjälper kroppen med kinesiologitider, som klappar om blåmärken, skickar med middagar till skolan och extra mellanmål är hela tiden så stolt över den självklara drivkraften. Viljan. Hur musiken och dansen genomsyrar vår vardag sedan många år tillbaka.

Försökte ladda upp ett klipp från dansen här, men lyckades inte. Det finns en liten glimt på min instastory för den som vill se.

Mammahjärtat blir i alla fall sådär skört och varmt på samma gång.


Annars landar jag i att en fin helg snart är slut.

Jag har letat efter en spellista som är julig, men inte för julig. En som heter 'Christmas coffeehouse' på Spotify tycker jag mycket om. Klassiska jullåtar i nedtonad tappning.


Så jag lyssnar på mjuk musik och målar naglarna mörkt röda inför veckan.

Hur länge som helst har jag haft fasta dagar för småfix.

Om söndagskvällarna målar jag alltid mina och Siris naglar.

Nu har vi gått ifrån gelelack med lampa och målar med Essies gelelack som inte härdas i lampa. Men som sista steg, efter överlacket, använder vi de här dropparna. Esslie quick-e drying drops. De går att lacket torkar massor fortare, blir mångfalt glansigare och håller bättre.

Sedan gör vi en uppfräschning av naglarna på onsdagarna. Målar dit lite färg om någon flisa försvunnit och stryker ett nytt lager överlack.


Samma sak med håret. Det dubbeltvättar vi med schampo på söndagarna. Ibland tvättar jag på lördag eftermiddag efter veckans sista träningspass och sover med hårinpackning. 

Siri tvättar håret en sväng efter torsdagsdansen och jag brukar tvätta överhåret antingen onsdag eller torsdag morgon.


Det är liksom så självklart för mig. Att ha fasta dagar för sådant.

Samma sak med ansiktsmasker och hur jag tänker kring tandborstning. Eltandborste på morgonen och tandtråd och vanlig tandborste på kvällen.


Men ingen rutin som inte har undantag. Siri är och dansar folkdans och jag ska yoga en liten stund och hoppas det ger lite kärlek till min bråkande rygg.

Sedan jag var sjuk har kroppen fortsatt protestera. Magen är fortfarande svullen och jag kan inte ha vilka kläder jag vill. Allt som sitter åt kring midjan går bort. Jag har haft två tandköttsinflammationer, munsår och infekterade sår på händerna. Det är liksom lite bråkigt nu. Så ja, yoga blir fint i söndagskvällen.


onsdag, november 20, 2019

Två biografier


* * *
Det föll sig så att jag parallell-läste två biografier.

Ida Wargs "Min egen väg" som högläsningsbok med Siri och Gunhild Stordalens "Den stora bilden" för mig själv om kvällarna. Det är något med Gunhild Stordalens utstrålning.
Min blick dras hela tiden mot omslaget.

Det var i alla fall intressant att läsa de här två biografierna under kvällarna. Även om Ida Wargs absolut har sina poänger kan jag inte låta bli att känna att den står sig ganska platt i jämförelse.


Jag var på ett mysigt jobb tidigare i veckan och blev inspirerad till att plocka fram min mjölkskummaren igen.

Så nu dricker jag skummad havremjölk till kaffet och bokläsningen om lunchen.


Några saker tar jag verkligen med mig. Som Ida Wargs modiga bild av tiden på Balettakademien. Kanske särskilt intressant för mig som dansmamma. Läser med intresse om hennes syn på växtbaserad kost, något som går igen i Gunhild Stordalens bok. Där blickar hon utåt, precis som bokens titel antyder och ser den stora bilden i frågan kring kost och världsproblem.

Boken påminner mig lite om Hans Roslings författarskap. Just det med att å enda sidan rädda en människa åt gången och å andra sidan göra förändringar som påverkar stora grupper.

Jag fastnar i boken en kväll. Det är när jag kommer till delarna där Gunhild Stordalen får sin sjukdomsdiagnos och hennes beskrivning av sjukdomens framfart och behandlingarna som hon genomgår. Har inte känt sådan läsångest sedan "Ett litet liv" och bara måste läsa mig igenom det värsta innan jag kan sova.

Det blir en natt med för få timmars sömn.

Men det var värt det. Alla gånger.

Att läsa är att resa.


lördag, november 16, 2019

Ner i källaren, och upp


* * *
Är ni lessa på att höra talas om Leslie och hennes sjukdom?

Jag är det. Men har ju inte så mycket annat val än att gilla läget.

För några dagar sedan hade hon röda blåmärken i armhålorna.
Sedan fick hon ett litet blåmärke under magen.

Vi började kolla tandköttet extra noga och förberedde oss på det värsta.

Hur många gånger har vi gjort det nu? Förberett oss på det värsta.

Ner i källaren och upp igen.

Ner, upp.

Ångest och lättnad.

Vi var hos veterinären i torsdags och tog nya prover.

De ringde faktiskt oss kvällen innan för att berätta att sköterskan som alltid sticker Leslie inte skulle vara där. Vi fick flera alternativ på lösningar och jag bara måste säga hur fantastiska jag tycker att de är på Petvet. Bästa bemötandet på tusen år och att det går så bra när Leslie tar prover har lättat på en del av min ångest.

Istället för att sticka henne gång på gång tar det bara några sekunder.

Så kom veterinären med resultatet på ett papper i handen.

Och Leslie golvar oss igen. Bra värden.

Bra värden!

Så nu sänker vi kortisonet ännu mer. Ett stort steg.
Som veterinären sa: "Nu måste vi vara modiga!".

Om det här fungerar ligger hon på en dos hon kan leva med i flera, flera år. Om det här fungerar så kan vi prova att sätta in andra mediciner.

De två kommande veckorna (som redan börjat) blir onödigt spännande.


tisdag, november 12, 2019

Bilder från jobbet


* * *
Det blev en kväll utan min Siri, som är på skolan för att sova över.

Jag slår igång mjuk musik och tänker på dåtid och framtid.

Samlar bilder på en del reportage jag gjort under hösten.

Här kommer några:


Familjen som reste till Bali under föräldraledigheten.

Ps. Notera fina hunden i högra nederkanten.


Systrar genom psykisk ohälsa.


Fantastiska Lisa om sin bröstcancer och massor av andra saker.


 Hilma som älskar att spela hockey, men som kämpar med sin reumatism.


Elever som skolstrejkar för klimatet.


En till fantastisk Lisa om sin svåra graviditet.


Lyckan över att ha en egen lekstuga.


Och ölglädje när lokala bryggeriet This is how får göra
speciell öl till Nobelbankettens efterfest.

- - - - -

När jag samlar dem såhär blir jag nästan golvad.

Av all kärlek, klokskap och erfarenhet jag får ta del av.

Det är magiskt.


måndag, november 11, 2019

Tillbaka på banan


* * *
Efter en och en halv vecka på undantag jobbar jag mål-
medvetet på att komma in i rutiner med mat och träning igen.
Varje gång jag får problem med magen på grund av
maginfluensa eller liknande får jag lida länge efteråt. Det vet
jag redan och försöker mata mig med snälla saker.

Därför blev lunchen såhär. Äggröra på två ägg och två äggvitor
med kokosolja. Sallad och chia-majskaka. Två stora glas vatten.
Smoothie med färsk ingefära, en avokado, spenat, grönkål,
matcha och is. Den sista är inte särskilt god, men det finns
något i den ändå. Känns som om min kropp drar ur
varenda droppe näring i alla fall. Sedan drack jag k
affe
med laktosfri 
mjölk och tog en bit choklad till

~ inte för att jag behöver, utan bara för att jag gillar.

Det är lite tröttsamt och jobbigt just nu, men jag
försöker ha tålamod. Jag vet ju att det blir bättre och
bättre ju fler dagar som går.


torsdag, november 07, 2019

Pussar och probiotika


* * *
Den där torsdagskvällen var inte glamourös.

Kramp i magen och kramp i bröstryggen.

Någon form av försiktigt framstupa sidoläge
var det enda som lättade på det hela lite.

Sedan återvände jag försiktigt till vardagen.

Med majskakor utan smak, äggröra och blåbärs-
dryck med probiotika som bästa vänner.

Men sedan blev jag kanske övermodig
och fick bakslag så det sjöng om det.

Är fortfarande inte bra, men har köpt receptfri medicin
och hoppas att det räcker. Försöker vila så mycket
jag kan. Har dragit ner på tempo. Sover lite middag.
Badar varmt. Försöker låta hjärnspökena om att det är
något allvarligt bara passera utan att stanna vid dem.


Lite blek men rätt okej. Dricker dagens enda mugg
kaffe framför kaminen. Kan inte sluta frysa.


Och så har vi den här långörade tjejen. berättade jag att
vi var hos veterinären förra veckan? Never ending story.

Hennes provsvar var ok, så vi har sänkt kortisondosen ännu
mer och håller tummarna att hon inte blir sämre. De tog även
fler prover för att se hur påverkad hon är av den höga
medicineringen. Det är klart att det märks, men det är
inte alarmerande och det är en lättnad.

Vi firade med att köpa en pretzel med smak av anka.
Den gnagde fröken på en stor del av kvällen och
sedan drack hon tre stora skålar vatten på raken.


fredag, november 01, 2019

Torsdag upp och ner


* * *
Det började redan kvällen mot torsdag. Jag hade lite frossa och
 liksom ont i huden. Tänkte att jag skulle sova en god natt, men
hade skönt att hitta en skön ställning för nacken och vred och
vände mig natten igenom. 
Kände mig fortfarande risig när
 jag klev upp på torsdagsmorgonen, men gjorde mina vanliga
morgonrutiner. Fick mer och mer ont i magen ...

Sedan följde en mindre glamourös torsdag med väldigt
många besök på damrummet. Kämpade på med jobbet
eftersom jag hade lovat att hjälpa till med en grej. När jag
cyklade hem fick jag stanna halvvägs och besöka
toaletterna vid biblioteket. 
Å, denna mänskliga litenhet
 när kroppen bestämmer sig för att protestera.

Fram till strax efter lunch hade jag ändå hoppet uppe
att kunna följa med mina arbetskamrater på restaurang.
Vi skulle samlas för att umgås den sista kvällen tidningen
var lokalt ägd. Men jag fick ge upp och stanna hemma.


Badade badkar för kramperna i magen men fick också mer och mer
kramp i ryggen. Bäst var att halvslumra i någon sorts framstupa sidoläge.

Jag kan även utdela ett plus och ett minus för dagen:

Plus
Vi var hos veterinären och tog utökade prover.
Leslie är rätt okej och vi sänker kortisonet ytterligare
och håller tummarna jättehårt. Jättehårt.

Minus
Mina absoluta favoritjeans sprack i grenen.
Men exakt samma modell och färg finns fortfarande
att köpa så nu är ett nytt par beställt.

I dag känns det lite bättre. Har ätit en omelett med avokado.
Magen protesterar lite, men inte värst. Och jag har sovit
lunch efter en lååångsam promenad. Och jag har läst länge i min bok.
~ att kroppen tvingar ner en i vila kan vara bra ibland.


tisdag, oktober 29, 2019

20 frågor och svar


* * *
Hittade en fråga och svar-enkät. Svarar på den helt enkelt innan det
är dags för kvällsmat och högläsning den här höstlovstisdagen.


1. Vilken var den sista maten du åt?
Soppa på gröna ärtor och kokosgrädde
med sallad i och majskaka till.

2. Sover du med strumpor på?
Jo när jag är riktigt frusen. Ibland även med ulltofflorna på.

3. Värsta fysiska smärta du någonsin haft?
Hm, föda barn och blindtarmen kanske. När en del av rygg-
smärtorna blir nervsmärtor är det ibland svårt att stå ut.

4. Favoritställe du någonsin varit på?
Hemma. Min trygghet, min plats i världen. Sedan har
jag varit på underbara ställen i Thailand, Grekland,
Frankrike, Sverige ... Men mitt favoritställe är hemma.

5. Hur länge var du uppe igår kväll?
Låg i sängen innan elva, som vanligt.

6. Om du kunde flytta någon annan
stans, var skulle det vara?
Palma, tror jag.

7. Vilken är din favoritsport?
Att utföra - löpning. Att se på - ingen.

8. När grät du senast?
När jag hade övermäktigt ont i axeln för
några veckor sedan kom det någon tår.

9. Vem tog din profilbild?
Jag själv. Tog den i somras när jag precis klippt mig och
 försökte vänja mig. Satt framför diskmaskinen på köksgolvet.

10. Två av dina favoritfilmer?
Crash och Rust and bone.

11. Vilken är din favoritsäsong?
Hösten alla gånger. Allt är vackert och
naturen liksom lugnar ner sig.

12. Om du kunde ha någon karriär vad skulle det vara?
Om jag skulle byta yrke skulle jag vilja jobba med något inom hälsa.
Vet inte vad dock. 
Skriva om hälsa ligger kanske närmast just nu.

13. Vilken var den senaste boken du läste?
Silvervägen. Gillade språket.

14. Om du kunde prata med någon just nu vem skulle det vara?
Min farfar Tore som jag aldrig hann träffa. Har en bild av
honom som fin och klok efter allt jag fått berättat. 

15. Har du ett bra inflytande på andra människor?
Helt okej ändå. Tycker att det är intressant hur man framställer
saker, inspirerar och framför allt hur man lyssnar ... men i
 grund och botten står jag väl för vad jag är och vad jag gör.

Det är en bra början, tänker jag.

16. Hör ananas hemma på en pizza?
Om man vill. Äter bara hemgjord pizza och
då utan ananas men med tryffelsalami.

17. Du har fjärrkontrollen, vilken show är på?
En tv-serie. Just nu "Vår tid är nu" och "Innan vi dör".

18. En person som inspirerar dig?
Mia Skäringer. Hennes sätt att handskas med orden,
hennes budskap och på vilket sätt hon gör det.

19. Vad är den senaste konserten du gick på?
Konsert var evigheter sedan, show var Mia
Skäringers "No more fucks to give" i fredags.

20. Favoritmat?
Frukost med gröt, nötsmör, blåbär och kanel. Annars
lax, sötpotatis och avokado. Eller five spice-karré.
Eller pokébowl. Eller tusen andra maträtter.


måndag, oktober 28, 2019

Arbetskläderna


* * *
Jag och Markus har varit tillsammans i snart tjugo år. Det är enkelt
att komma ihåg eftersom millennieskiftet liksom blev starten för oss.

Under advent 1999 var vi på hemmafest hos en gemensam
kompis. Jag kommer ihåg hans skäggstubb och nyansen
på den grå stickade tröjan med halvpolo och kort dragkedja.

På samma sätt minns jag hur vi pratade mer med
varandra på jobbet. Jag jobbade extra över helgerna
som journalist och han jobbade ju i tidningens tryckeri
på den tiden. Hade lätt självfall i oklippt frisyr,
arbetskläder och de vackraste av djupblå ögon.

Sedan dess tycker jag att det är något särskilt med just
arbetskläder. Jag gillar det. Kanske inte så att jag tittar extra
efter någon som har det på stan. Men någonstans signalerar
schyssta arbetskläder pondus och kunskap. Som en garanti
för att man kan sin sak. Ett par äkta byxor med fickor för
verktyg, en snygg hoodie med tryck och budskapet går fram.



torsdag, oktober 24, 2019

Mammavardag



* * *
Just nu är livet mest familjevardag. Följa Siri
till tandläkaren. Styra upp tid så att hon får klippa
lugg och möta upp henne hos frisören. Förhöra läxor.
Titta på när hon och hennes danskompisar i Quartette balette
 uppträder. Besöka en öppet hus-lektion med koreografi-
träning. Ta med min fina tjej på kinesiologibehandling.

Fråga glosor inför prov. Det behövs visst en till bh. 

Balsamet är slut, kan vi köpa det här? Jag behöver
hårklämmor som håller borta luggen när jag dansar.

Dagarna går och mellan jobbtimmarna slingrar sig uppgifter hela
tiden in och med tusen saker i huvudet är jag helt säker på en sak.


Det här är livet.

~ och jag älskar det.


tisdag, oktober 22, 2019

Saker jag ser



* * *
Jag går sällan på teater eller bio. Dans blir det naturligt
mer av, med en dansare i familjen. Tidigare i höst såg
jag och Siri två föreställningar under dansfesten.

V/S [VERSUS] ballroom och balett där dansare från Let's
Dance och Kungliga Baletten möttes blev min favorit. 

Och även om Siri inte längre går Svenska Balettskolan
så dansar hon en hel del. I veckan är det öppet hus
på hennes dansskola där jag ska titta på en lektion
och på onsdag dansar hon modern balett på scen.

I november står ett framträdande på Dans i
Novembermörkret i Skellefteå på programmet innan
det är dags för traditionell julföreställning med danslinjen.

Men hon ska också få se andra dansa.


I början av januari åker vi till Stockholm för att se
den klassiska baletten Nötknäpparen på Operan.


Men det jag älskar mest av allt när det handlar om
dansframträdanden är alla gånger som Siri piruettar fram
över köksgolvet hemma. Jag ser henne dansa i pyjamas,
nyduschad i ansiktsmask och i dansdräkt precis hemkommen
från en jazzklass. Jag ser henne dansa i jeans på över-
våningen och i regnkläder på promenaden. 

Dansen bor i henne. Vill ständigt ut.


Själv ska jag äntligen gå och se Mia Skäringer. Det är ett
år sedan vi köpte biljetterna, men på fredag är det dags.