torsdag, juni 20, 2019

Medalj



* * *
Att jag sprang nästan hundra mil, för att en dag
springa drygt fyra i ett svep kom lite i skymundan. Det
blev lite kaosigt med en jättesjuk hund och så.

Men också. Jag har inte haft så stort
behov av att tänka på mitt maraton. Kanske
för att allt bara funkade, precis som jag ville.

Jag vet att jag kan springa snabbare. Med
mer seriös träning, hårdare pass. Men jag vet inte
om jag vill. Om jag tycker att det är värt det.

Just nu springer jag, men inte lika planerat.

Tränar också annat, styrkepass
med hantlar och sådant.

Och så vill jag springa mer i naturen.
Spontananmälde mig till ett lopp helgen
efter midsommar. Jag och min kompis Elin ska
springa trettio kilometer i terräng. Uppför hemliga
berg, genom militärtunnlar och längs vallgravar i
ett militärområde. Älskar att jag känner mig
så grundtränad att det faktiskt är möjligt.

Hur det än är. Jag fortsätter sätta en fot
framför den andra. Fortsätter springa.

In i mig själv.

Och ut i livet.


onsdag, juni 19, 2019

Hudvård i en liten puck


* * *
Foreo är ett svenskt innovativt företag,
som sysslar med hudvårdsprodukter.

Det sägs att de säljer en ny produkt
världen över var sjunde sekund.


Jag gillar deras rengöringsborste i silikon.
Tar bort lite döda hudceller och lämnar huden ren så
att serum och hudkräm kan göra sitt jobb ordentligt.


Nu har jag testat deras ufo (uppe till vänster i bild).

 Den tar liksom ansiktsmaskerna till en ny nivå.

Man kopplar ihop ufot med Foreos app i mobilen,
scannar vilken mask man använder och guidas via
bilder och röst i telefonen hur man ska göra.

Gillar värmen och de olika färgerna på
ljuset som jobbar med olika syften.


Behandlingen är som en sheetmask på steroider.

Själva masken fästs alltså på pucken, inte på ansiktet,
och hela proceduren tar bara två minuter.


Jag brukar sätta på eget serum och
använda ufot för att jobba in det också.


Har faktiskt aldrig testat någon mask för
hemmabruk som varit i närheten. Kanske
behandlingen infuzion på salong, men nu kan
jag få den känslan hemma mest varje dag.


måndag, juni 17, 2019

Cirkusflickan


* * *
Allt mer ofta värdesätter jag böcker efter
om jag längtar efter min lässtund på kvällen.

Allt oftare vill jag ha någon form av underhållning,
men inte utan djup. Jag vill vila i texten utan att
den kräver för mycket efter en lång arbetsdag. Samtidigt
måste den ha något mer. Ungefär som att boken fyller
samma syfte som en romantisk komedi med svärta i botten.

Den senaste boken som uppfyllde
det var "Cirkusflickan" av Pam Jenoff.

Den utspelar sig under andra världskriget och handlar
om tonårstjejen Noa. Efter att ha blivit gravid med
en tysk soldat sparkas hon ut ur barndomshemmet och
får klara sig helt själv. Hon tar arbete som städare på
en tågstation och en kväll stannar ett tåg med speciell
last till. I en godsvagn finner Noa en mängd spädbarn. De flesta
är döda. Men en pojke lever och Noa räddar honom och flyr.

Efter flykten hamnar den udda duon på en cirkus.
För att få stanna kvar måste hon lära sig att
behärska trapetskonsten för att kunna uppträda. På
cirkusen möter hon Astrid, som också har en mörk
bakgrund. Noa och Astrids öden flätas samman, allt till
kulisserna av en omkringresande cirkus i krigets skugga.

Fin läsning, tycker jag.


fredag, juni 14, 2019

Dansar in i sommarlovet


* * *
Så har hon gått ut mellanstadiet och dansar
in i sommarlovet med tudelade känslor.

De här tre åren har varit så fina och det är sorgligt
att tiden med Svenska Balettskolan är över.


Men jag är säker på att hon hittar sin egen väg även i framtiden.


Och så matchar de ju, våra tjejer. Gul klänning och bandage går ton i ton.

Fint med sommarlovspuss.


Och jag tog på mig min favoritklänning och njöt av sol,
sommarsånger och kaffe med min familj innan jobbet kallade.

Men nu. Nu är det helg.


torsdag, juni 13, 2019

Sista dansen


* * *
Nu har den här älskade tjejen dansat sin sista
föreställning med Svenska Balettskolan i Piteå. Jag
såg den två gånger och den var både vacker, mäktig
och rolig. Som vanligt rörde den mig till tårar.

Det känns tråkigt och vemodigt att den vackra
mellanstadietiden är över. Siri har trivts så otroligt bra
med skolan och lärarna ~ och med dansen framförallt.

Men vi gör planer för framtiden, söker sommarkurs
i dans och danslinjen på kvällstid till hösten. Läser
om dans på gymnasienivå både i Piteå och Luleå och
studerar schemat på en dansstudio i närheten.

Det har varit mycket på sistone. Första
Stockholmssvängen med skolansökan, andra
svängen när jag sprang maraton och så en
livhotande sjuk hund och dansföreställningar,
klassfester och skolavslutning. Jag hinner inte riktigt
med, men där ligger väl också en del av skönheten.

~ livet, alltså.


tisdag, juni 11, 2019

Jag kan ge dig mina blodplättar


* * *
Varje kväll innan Siri går och lägger
sig skriver hon små lappar till oss.

En till Markus, en till mig och en till Leslie. 

När vi går och sover hittar vi dem på våra kuddar. 

Det är ofta en liten kärlekshälsning eller en
anspelning på något som hänt under dagen.

En mysig tradition som vi alla uppskattar.

Häromkvällen låg den här lappen på Leslies plats.

"Jag kan ge dig mina blodplättar. Jag älskar dig."

Hjärtat går uti lite, men som vi önskat det allihop.
Att vi hade kunnat ge henne av våra blodplättar.

Vi var hos veterinären igår igen. Vi ska vänta ytterligare
någon dag så att Leslie blir mer stabil, innan de tar
blod igen. Jag gruvar något infernaliskt, men förstår att
det behöver göras och nu finns en plan på hur de ska
gå till väga för att det ska gå så bra som möjligt.


Den här bilden tog jag för någon kväll sedan.

Mina flickor, en skål körsbär och en video på datorn.

Det är det finaste fotot jag har i min telefon just nu.


lördag, juni 08, 2019

Senaste dagarnas kaos


* * *
Jag tog den här bilden på våra tjejer häromkvällen.

Kvällen var så vacker, men den fyrtassade kämpade faktiskt för sitt liv.

Och gör än, även om vi försiktigt tycker att det är lite bättre nu.

Bodyn hon har på sig fungerar som ett extra stöd för kroppen.
Efter ett vanligt blodprov slutade det nämligen inte blöda inuti,
så hela benet blev blodfyllt. Vi har tillbringat dagar och en
ångestfylld natt hos veterinären och det vi vet är att hon inte
har några blodplättar och att hon kanske kan klara sig.

Det är därför det kommit blod från hennes tandkött och därför
hon har fått lila blåmärken på magen. Vi minutövervakar, ger
medicin och försöker göra varje stund så bra som möjligt.

En natt andades hon lite dåligt, men i natt har hon
sovit mycket bättre. Nu tigger hon lite i köket igen och
har till och med försökt sig på ett litet bus på gräsmattan.

Älskade fyrbenta familjemedlem, vad
skulle vi inte göra för att få ha dig kvar.






tisdag, juni 04, 2019

Följ mig genom 4,2195 mil


* * *
Dagen innan jag ska springa mitt tredje maraton åker jag
och min familj till mässområdet nära Stadion i Stockholm.
Det är en solig dag och jag hämtar snabbt ut min nummerlapp
och mitt chip som jag ska fästa på skon. Utanför står ledarbilen
och Siri skriver en heja-hälsning ovanför en sidoruta.

Det börjar kännas.

Att jag ska göra något speciellt.



Resten av dagen promenerar vi i ett soligt Stockholm.
På kvällen byter vi om och äter middag på Miss Voon.

Jag tar på mig långklänning och lockar håret, som
kontrast till kompressionstights och salt svett.

Siris efterrätt var magisk!

- - - -

Och så kommer dagen som jag tränat för de sista fem månaderna.

Jag vaknar med väckaren och äter frukost vid åttatiden.
Extra mycket havregrynsgröt med rivet äpple. Stekt ägg
och majskaka och ost. Dricker äppeljuice och kaffe. Fyller
på med Resorb både kvällen innan och på morgonen.

Känner mig lite nervös och peppad.

Väljer kompressionstightsen istället för shorts
och velar mellan linne och långärmad tröja.

Fäster chippet och gör vänster sko redo att mäta mina mellantider.

Packar mellanmål och kramar min familj hejdå.

Tar bussen mot startområdet och kliver av en bit ifrån.
Från alla håll strömmar löpare in. Någon sparar på krafterna och
åker el-sparkcykel. Det är rätt tyst i luften, trots alla människor.


När jag går mot området ser jag en flagga med
Marathontjejer-loggan på. Jag är med i deras Facebook-
grupp och går dit och pratar med en före detta jobbarkompis
syster som ska springa. Det blir en trevlig stund innan jag
väljer att gå vidare för att vara ensam och fokusera.


Bestämmer mig för linne. Lämnar in min fina rosa löpartröja och
skickar ett sms till Siri så de vet vilka kläder de ska spana efter.

Vid elva går jag mot min startfålla. Där är det luftigt med
människor än så länge. Jag stretchar, försöker hålla mig undan
blåsten. Besöker en bajamaja med en halvtimme kvar. Redo.

Folk strömmar till. Snart är det dags för de snabbaste
startgrupperna att dra iväg. Peppig musik i högtalarna,
funktionärer som dansar. Handklapp och hurrarop.


Tio minuter senare är det vår tur. Det är något speciellt
i luften och jag känner mig rörd innan jag stänger
ute känslorna och börjar springa.

Det tar ett tag att hitta andningen, men trots att jag delar gator
med runt 13 000 andra löpare är det aldrig trångt. Det finns
alltid en lucka att passera igenom när det känns rätt.

Försöker att inte kryssa mig fram längs banan, det blir så många
extra meter. 4 mil 2 kilometer och 195 meter räcker gott.

Vädret är småkallt och det regnar ibland och blåser,
men solen vill också komma igenom någon gång.

Jag springer på och håller min tänkta hastighet, inte genom
att pressa, utan genom att låta kroppen jobba som den vill.

Dricker sportdryck vid alla kontroller
och tar en kolhydratgel varje halvtimma.

Det är så fint att springa genom Stockholm. Jag känner
igen mig i stort sett överallt och blir så glad när Siri och
Markus står och hejar på mig. Min vän Hanna har till
och med gjort en skylt, och det känns fint i hjärtat.

Det känns också viktigt att high five:a Maratonpetra som står
och hejar. Hennes ord kring löpning har betytt så mycket för mig.

När jag kommit halvvägs belönar jag mig med ett
toabesök. Annars springer jag loppet igenom. Tidigare
gånger har jag tänkt "springa" men upptäckt att knoppen
bestämt "gå". Det har varit en kamp i hjärnan. Men den här
gången är hjärnan pigg och jag sätter en fot framför den
andra gång på gång utan att gå. Jag är liksom med hela vägen.

Innan loppet har jag bestämt mig för att samla energi.
Varje gång jag lägger märke till något speciellt hör jag samma
ljud som när Supermario får ett extraliv i spelet. Det kan vara en
rolig skylt, en festlig tröja, en speciell springstil, eller en hund vid
vägkanten. Allt jag vill ska ge mig energi, ger mig energi. Jag letar
aktivt efter roliga saker och det hjälper mig att ha kul på vägen.

Lyssnar på musik periodvis, men pausar ofta
för att höra hejarop och musik efter banan. Vid
trettio kilometer tänker jag att det är nu loppet börjar.

Jag springer i en lång biltunnel. Bilarna i andra körfältet
ligger på tutorna, det är mörkt och mullrar och det är sjukt
häftigt. Technomusik i öronen. Jag känner mig som en
tysk maskin som aldrig slutar fungera.

När jag kommer ut ur tunnel öser regnet ner och
jag tänker, jag står över detta. Jag bryr mig inte. Regnet
ger härligt syre och jag matar på. Stark. Stabil.

Ju längre loppet går desto mer känner jag hur
fingrarna sväller. Tillslut känner jag vätskan skvalpa
i handflatorna. Får knappt av mig ringen efteråt.
Men fötterna gör inte ont. Egentligen gör ingenting ont.

Det är bara stelheten som tilltar mer
och mer för varje kilometer som går.

Vid trettionio börjar det vara jobbigt. Men då dyker min
kompis Pierres fru Anna upp och hejar. Det är så oväntat och
hon gör det så helhjärtat att det tar mig ända in mot mål.

När jag läser en skylt där de står "tusen meter kvar
till mål" tänker jag att "jaha, det här klarar jag".

Och det gör jag.

Sista biten går snabbt i mitt huvud. Jag njuter
av att bara vara några steg ifrån Stadion. Att veta att
min familj ska finnas där och heja på mig.

Och där står de. Jag vinkar, segerviss. Trycker på med
mina sista krafter. Halvvägs efter banan mår jag illa, men tänker
att det är okej att må kräkilla den sista biten. Det klarar jag.



Springer i mål och låter alla känslor jag inte låtit mig själv
känna komma ikapp. Det är inte ren glädje, inte ren smärta
eller något annat. Det är en blandning av allt och jag tillåter
mig känna just det medan jag får min medalj kring halsen.

Letar mig vidare mot uppsamlingsområdet. Så kommer de.
Markus och Siri, som själva gått en kvarts mara för att heja på
mig. Som kört mig 170 mil för att jag ska få följa min dröm.

Att träffa dem betyder allt.

Jag känner mig så nöjd. Med mitt tankearbete. Med att
min plan höll. Med att jag var med mentalt hela vägen.
Och med att jag sprang under min drömgräns. Nästan tio
minuter tillgodo hade jag och det känns helt, helt fantastiskt.

Tredje gången gillt.

Och jag känner mig som en löpare.

Jag är en löpare.

~ jag är en sådan som springer maraton.


torsdag, maj 30, 2019

I skåpet




* * *
Det är tidig torsdag morgon och jag öppnar glasdörren
till det lilla vita skåpet på övervåningen. Tar ut en
parfym jag sällan använder. Doften omsluter mig med
minnen och det är precis vad jag vill. Jag vill försjunka
i en svunnen tid, mina sena tonår och tidiga vuxenår.

Jag vill tänka på henne. Min fina vän genom de åren.
Hennes glittrande ögon, hennes glädje och lättsamma
sätt. Hur jag tuperade hennes hår innan vi gick ut och
dansade. Jeans, partytopp och en tröja knuten kring
midjan så man inte skulle se hennes rumpa.
Hur vi lagade smördegsinbakad kassler och slötittade
på hennes sköldpaddor i akvariet. Hur vi delade
vardag och helg, glädje och svåra saker. 

~ hur omtyckt och fin hon var i alla lägen.

Jag minns små och stora händelser. Ju mer jag tänker, desto
fler minnen kommer fram. Dofter, skratt, ironiska kommentarer.

Men Jennie finns inte längre. Min fina vän har tagit sitt
sista andetag. Efter sig lämnar hon sin familj, släkt och
vänner. Människor som behöver henne, som älskar henne.

Jennies bästa vän Mia har skrivit så fint om
deras vänskap och att hon ska göra sitt bästa
för att sprida hennes glädje och kärlek vidare.

Det tar jag också med mig. För är det något jag
förknippar med Jennie är det glädje och kärlek.
Jag ska omsluta mig i ett lätt moln av parfymen från förr
och för alltid låta den stå för just det. Kärlek. Glädje.

Liv.


måndag, maj 27, 2019

Rabarber



* * *
Leslie mår fortfarande inte bra och vi har haft några
tråkiga stunder sedan jag skrev sist. Men i morgon har
vi ny veterinärtid och just nu är det bara att vänta
och se vad de säger då. Förhoppningsvis är det inget
jätteallvarligt. Just nu känns det som om det mesta är
på paus. Kan vi ens åka till Stockholm, så att jag
kan springa mitt maraton på lördag?

Vet inte.

Men. Till något roligare. Siri har plockat in våra
första rabarber och i dag kokade jag en liten kompott
med stevia och vatten. Samma dag för nio år sedan
var det också rabarberdags.

Då hade hon på sig sina älskade gula "stöpplar" och
sprang med rosig kjol och bar överkropp i trädgården.

Älskade, älskade unge.


torsdag, maj 23, 2019

En sjuk hund. Igen.


* * *
Så hänger vi här igen.

Hos veterinären.

Det började med att Leslie inte ville äta. När vi undersökte
hennes mun såg vi att hon var svullen i tandköttet och
blödde. Efter några turer i telefon med veterinären och en
sväng till apoteket kunde vi dagen efter konstatera att hon blivit
sämre. Det blödde kring några tänder och slutade inte.

Så vi fick en akuttid och styrde bilen mot veterinärkliniken.

Inflammation i tandköttet och två sorters medicin
senare var vi hemma. Med ytterligare en dag i bagaget 
blöder hon mindre, men vill fortfarande inte äta.

Nästa vecka ska vi träffa en tandspecialist. 

Tandlossningssjukdomen parodontit kan tydligen visa
sig över en natt. Leslie har inte haft några problem med
munnen eller tänderna och hade minimalt med tandsten.
Så vi fortsätter medicinera och utreda.

Igen.


onsdag, maj 22, 2019

Hemma igen


* * *
Nu är vi hemma efter några dagar i Stockholm.

Siri har dansat och efteråt har vi landat i att vi stannar i Piteå till hösten.

Det känns bra.


Förutom det har vi åkt rätt mycket buss.

Och ätit på Hälsocaféet.


En dag åt vi brunch på Pom & Flora innan vi
gick på Hallwylska museet och Armémuseet.

Vi promenerade genom den här parken varje dag. Tittade på
hundar, träningsgrupper och vänner som satt och åt middag i solen.


En kväll käkade vi middag på Dogfood,
en kompisrestaurang till Flippin' Burgers.

På söndagsmorgonen klev jag upp halv sju
och sprang ett långpass efter vattnet.

Det gick skitdåligt, men ett sådant pass nära inpå hör nog till.


Och så promenerade vi lite mer.


Här hittade vi en gömd oas. Grubbens park. Så mysig.


Ett kapell mitt i, stora vajande träd och fina hus som omringar.

Och nu är vi hemma igen. Jag känner mig tacksam
för att vi fått tid tillsammans att promenera, äta gott
och prata en massa. Det känns värdefullt.


torsdag, maj 16, 2019

Odling i hallen


* * *
Siri har varit sugen på mer växtlighet i vår trädgård.
Därför har vi försått bland annat majs, solrosor, några
löksorter och lite annat. Nu var det dags att ge
några plantor lite mer jord kring rötterna.

Oklart varför projektet tog plats i hallen istället
för utomhus, men nu blev det så. Och det känns
härligt med en rad krukor på fönsterbrädan i köket.
Nu väntar vi bara på lite värme för att montera
upp vårt miniväxthus i trädgården.