Hemmastund

* * *

Kommer hem tidigare än vanligt på lunch.

Bestämmer mig för att rulla ut yogamattan framför kaminen.

Vrider huvudet och tänker, att nu vänder ljuset åter.

Onsdag är min yogadag, så jag slår igång en klass med Dagmar
Spremberg (här finns ledda klasser på Youtube) och andas i stillhet.

Får lust att fota några bilder, så jag gör det och testar sedan
att redigera dem i appen VSCO som en kompis visade för
länge sedan. Den har varit oanvänd men nu läste jag Elsa
Billgrens tips och blev sugen på att testa (bra guide här).

Så det blev en lunch med yoga, en kamera och
cykeltur i snöfall. Fint, såhär i slutet av januari.

Det nya året och hälsan

Har lämnat blodprov.

Äter sen lunch i dubbla tjocktröjor och fleecemössa efter behandling.

* * *

Innan 2019 började drog jag upp några riktlinjer för vad
jag ville fokusera på under det nya året. Som att tidsmarkören
mellan det gamla och det nya ger energi att höja blicken.

Jag jobbar konstant för min hälsa och även om jag vet att livet
inte är rättvist så känns det just orättvist för mig. Ofta. Som att
jag önskar att allt ansvar jag tar skulle ge mig välmående tillbaka.

Men så enkelt är det inte.

Förra veckan var jag på ett hälsosamtal, med anledning av
att jag fyllt fyrtio blev jag kallad. Fick fylla i en enkät och gå på
ett samtal där en fysioterapeut tog blodtryck och vägde mig.

Från min sida var det verkligen bortkastade trettio minuter.
Jag gick därifrån med ord om att jag var den person som haft
bäst resultat av alla hon träffat. Men vad hjälper det mig, när jag
ändå inte mår bra? Vad hjälper det mig när det enda jag gjorde
var att bocka i rutor och förklara mina sköldkörtelproblem.

Det är sorgligt men det känns inte som om sjukvården är för mig.

Nåja. En av de saker jag hade på min årslista var att reda
ut om jag behöver byta grishormon eller inte. Tydligen har märket
jag äter haft dålig effekt och många har bytt. Har även utrett
möjligheten att importera annat märke. Det skulle spara mig många
tusen per år, men jag har nu lagt ner det hela eftersom det inte lagligt.

Tog i alla fall blodprov i förra veckan och väntar
nu på resultat. Utifrån det får jag fatta nya beslut.

Jag har också träffat en ny (för mig) behandlare som
kombinerar olika behandlingsformer. Anledningen är att jag
vill komma djupare, hitta mer av orsaken till varför min rygg
krånglar så. Och någonstans landar det i mig, att mina
ryggproblem beror på mina sköldkörtelproblem.

När jag sökte på klinikens namn innan jag bokade tiden,
hamnade jag på min egen blogg. En kommentar flera år gammal
tipsade mig om just den. Och nu, flera år senare, var det tydligen dags.

"Jag kan inte lova något. Men jag tror att jag kan hjälpa
dig till bättre hälsa." Med de orden lämnade jag ett nytt
behandlingsrum, en ny brits. Det känns inte dåligt, det känns bra

~ men just de orden har jag för länge sedan slutat tro på.

Så nu vill jag mest kura ihop mig till en boll. Jag tar små myrsteg
framåt och allt tar tid, går inte att skynda på hur som helst.
Men det är jobbigt också, och dyrt är det. Jag har precis lagt ut
nästan fyratusen kronor på min hälsa, bara den här månaden.

Slottsdrömmar

Johannesbergs slott. 

* * *

Hemma har vi sett första säsongen av "Drömmen
om slottet" och både njutit, fascinerats och tyckt att det
varit skönt att vi inte är mitt i någon storslagen renovering.

Visst är det något särskilt med slott? Som kulturbärare
och historieberättare fyllda av snirkliga detaljer. 

Jag har besökt en del slott, både i Sverige och i Frankrike.
När jag var liten tänkte jag alltid att slott skulle vara fyllda
med vackra utsmyckningar, men med åren har jag insett
att de också kan vara ganska strikta i sitt formspråk.

Men även om jag gärna besöker slott, har jag aldrig bott 

på något. Johannesbergs slott är ett varsamt renoverat
slott i hjärtat av Roslagen och där skulle jag gärna tillbringa
en helg, eftersom det även är ett fyrstjärnigt hotell.

Dubbelrum i Karolinerhuset, eller enkelrum 

i Västra flygeln. Båda låter lika fint.

~ liksom middag i pampig matsal.

Tydligen brann huvudbyggnaden ner en gång i tiden,
men återuppfördes vid förra sekelskiftet. Under kriget hyrdes
det ut till norska staten som drev polisutbildning på slottet. 

Mellan 1967 till 1987 var slottet obebott, men senare
påbörjades en totalrenovering och de två flyglarna bygges.

Sedan 1989 har Johannesbergs slott fått nytt liv som konferensslott.

Konferensrum med kakelugn. Bara en sådan sak.

- - - - - - - - - 

Historisk miljö med modern teknik. 

Kan inte bli så mycket bättre.

Tre konton jag inspireras av

* * *

Instagram är nog min mest använda app. Och Youtube när jag
springer. Här listar jag tre konton som jag gillar och inspireras av!

@mariefeandjakesnow

Jag upptäckte nyss magiska Marie Fe och Jake Snow. De
verkar resa runt i sin husbil på Nya Zealand och ta vackra bilder,
nära naturen. Det är något unikt med deras bilder och deras kemi.
Tycker om att se deras instastories och deras kärleksbilder gör
mig varm om hjärtat. Drömliv i kubik. Känns så livsbejakande.

@maratonpetra

Mitt bästa löparkonto tillhör Petra Månström. Hon skriver
så insiktsfullt om löpning och lyfter olika aspekter. Hon har fått
mig att bemöta kommentarer om tider och prestation på ett helt
annat sätt. Att följa henne ger mig insikter och styrka.

@allieglines

Det tredje kontot jag inspireras av representerar mer
en kategori. När jag värmer upp på löpbandet älskar jag att
kolla på olika sminkvideos på Youtube. Jag följer några olika
make up-artister och de blir som digitala vänner som
dyker upp på skärmen när jag ska springa.

Ibland kan jag få lite fnysiga kommentarer när jag skriver
om hudvård i tidningen. Men faktum är att jag aldrig får så
många mejl, eller blir stoppad på stan så många gånger,
som när jag skriver om just det ämnet. Själv tycker jag inte
att det finns någon motsättning i att gilla smink och
skönhetsvård och att samtidigt vara samhällsintresserad
eller ansvarstagande mamma eller vad det nu kan handla om.

För mig är smink ett kreativt uttryckssätt, som
att teckna eller sy något på maskinen.

Allie Glines är i alla fall en Utah-baserad make up-artist.
En lågmäld varmt tjej som jag gillar att kika in till då och då.

- - - - - -

Så där har vi dem. Tre konton som jag blir glad av just nu.

Måndag med blodmåne

Dubbla tjocktröjor inne och många kläder ute.

Springer långpass inne.

Oladdad padda kräver sina sladdar för att orka passet igenom.


* * *
Klockan är kvart i sju när jag trycker ner
handtaget till dörren. Det är svalt mot min hand
och inne i Siris sovrum är det också svalt.

Jag drar upp rullgardinerna och knäpper på fönsterlampan.
I hennes sänghimmel glimrar ljusslingan med stjärnor svagt.
Jag stryker henne på kinden och ännu sovvarm kryper
hon in i morgonrocken. Så står vi en stund tillsammans
och tittar på blodmånen på himlen utanför. Den syns bra,
precis intill vår stora snöklädda gran på gården.

Så börjar vi den här veckan i minus tjugofem.

Jag längtar bort och letar inåt. Innan året började drog jag
upp riktlinjer. Mina gamla vanliga problem finns ju kvar, men
jag försöker hitta nya strategier, pusselbitar som saknas.
Tänker på ett häfte från 2011 när jag gjorde en hårmineralanalys.
Vet exakt i vilken pärm den står, så jag tar fram den och läser.

Där finns så mycket insikter om mig själv, om vad som händer
i min kropp. Min metabolism, förhållandet mellan olika mineraler,
sådant som påverkar. Jag antecknar och läser vidare på nätet.
Känner mig som en upptäcktsresande i mig själv. Tydligen krävs
det att jag nördar ner mig totalt, för att en dag hitta en bättre
grundnivå av mående i kroppen min.

Så jag blandar jobb med förberedelser inför ett årsmöte
och läsning om kalicumöverskott i kroppens vävnader. Och så
springer jag, såklart. Och längtar efter att hinna yoga, ännu lite mer.

Den här dagen bakåt i tiden

* * *

Så här ser det ut när jag väljer en bild
från den här dagen, bakåt i tiden:

- - - - - - - - - - - -

Ett. Den 18 januari 2013 fotade jag av ett
inredningsreportage från Lantliv (?) där vi var med. 

Det ser inte riktigt likadant ut i köket nu, ser jag på bilden.

Två. Den 18 januari 2015 packade vi för Thailand.  För
Siri var färgpennorna bland det viktigaste att ta med. De blå
nyanserna var prioriterade eftersom hon "skulle måla mycket hav".

Tre. Den 18 januari 2017 tränade jag tydligen en
hel del hemma. Gymmet på jobbet var under ombyggnad, så
jag hoppade rep och svingade kettlebells i vardagsrummet.

Ja, så såg det ut den här dagen med några års hopp i tiden.

Den här dagen i år har bestått av massa jobb och
snart fredagsmys hemma. Inte en bild har jag fotat.

Veckoslut, och början

* * *

Snön bäddar in vår gata i vitt. Världen har mjuka
konturer när vi vaknar och min man kliver upp halv fem
för att skotta en timme innan han åker till jobbet. När
hunden hoppar ner från bron försvinner hon i snödjupet.

Jag och Siri tar trehjuliga cykeln till skolan. Det är som att färdas
i en labyrint, men vi tar oss fram delvis genom att hon springer
bakom och skjuter på medan jag springer bredvid och styr.

Vår fina granne, som nyss var sjuk och jag och Markus
ringde ambulans, kommer över med snöslungan och skottar.

Som vanligt vill han inte prata, bara nickar
när jag tackar för hjälpen och kör vidare.

Som vanligt rundade vi av vår helg med middag,
veckans hårtvätt för barnet och fixning av naglar. Efter
många år med gelelack (älskar) har vi övergått till ett
mellanting. Så nu målar vi naglarna med gelelack som
inte härdas i led-lampa. Det håller inte lika bra, men bättre
än vanligt lack och mina nagelband tar inte lika mycket stryk.
Om jag inte målar naglarna skivas de och spricker.

Dessutom gillar jag mina mörkt röda, korta naglar.

I vår kvällsrutin om söndagarna ser vi på något lättsamt
på datorn medan jag fixar våra naglar. Det är en mysig stund
och ett fint sätt att varva ner inför högläsning. Eftersom
vi sett klart "Drömmen om slottet" och fyran tagit bort
"Hela Sverige bakar" när vi var halvvägs genom
säsongen ville vi hitta något nytt. Men vad?

Andra säsongen av "Anne with an E" väntar oss,
men det är ingen måla-naglarna-tittning. Därför landade
vi i "Mandelmanns gård" och jag märkte hur Siri blev
alldeles varm inomi av mandelträd, fina hundar, nyfödda
kalvar och sprättande höns. Det är både vackert, mysigt
och varmt. Som en mysig filt och en kopp te om själen.

Vilket fint sätt, att sluta en helg på.

Färglös dag

* * *

Den här dagen har dränerat mig på färg och gjort mig
ledsen. När jag klev upp på löpbandet för att springa innan
middagen visste jag redan innan start, att jag inte hade
den mentala kapaciteten för att springa det i hamn. 

Det hade jag inte heller.

Har också haft mejlkontakt med läkarmottagningen i
Stockholm och fått bekräftat att medicinen jag äter (mitt
grishormon) har haft dålig verkan en tid tillbaka. Vet inte
exakt vad som är fel med medicinen men det är många
som har bytt, för att de har blivit dåliga av den.

Därför måste jag kanske dra igång en process med att byta
medicin. Söka ny licens hos Läkemedelsverket, trappa ur min
nuvarande och trappa in den nya. Det kostar mycket pengar,
energi och tid och därför känner jag mig också ledsen och trött
på att det aldrig kan få flyta på. Att jag inte bara kan få må bra.

Jag tycker att jag kämpat så hårt.

Min läkare frågar mig ibland, om jag mår bra på
grishormon-dosen. Och ärligt talat har jag ingen aning.
Jag tror inte jag haft bra värden på tio år. Minst.

Så i dag är en färglös, ledsen dag.

Ibland får det vara så också.

Stina, Stina

* * *

Tycker så mycket om Stina Wollters
radioröst och hennes sätt att ställa frågor på. Hon
förgyllde också Let's dance-kvällarna med sin närvaro.

För inte så länge sedan vände jag sista bladet
i hennes debutbok "Kring denna kropp".

Alla kapitel handlar om kroppen på olika vis. Ibland
är kopplingen subtil, ibland tar kroppen stor plats.
Vissa stycken är rent magisk läsning. Jag älskar det
första kapitlet, värmen i berättelsen om hur omslagsbilden
kom till. Delarna som handlar om hennes syster som
dog i anorexi och hennes mammas demens, med smärt-
samma kopplingar till barndomen, river i hjärtat att läsa.

När jag stänger boken för sista gången, är det med känslan
av att ha umgåtts med en klok vän. Någon som ger
perspektiv, som håller en tryggt i handen och
stryker sin varma handflata över ens kind.

DN-bilagan med Stina på omslaget har jag sparat.
Dels tyckte jag om intervjun, dels påminner bilden mig
varje dag när jag ser den, om det viktiga i livet.

Hand i hand

* * *

Huset är stilla och jag gör min lunch i tysthet.

Krånglar in benen i skräddarställning och läser bok
medan jag äter gravad lax, linser och sallad.

Jag har din grå tröja på mig. Det är ingen som har
eldat sedan tidigt i morse, så köket är lite svalt.

Jag tycker om att ha din tröja på mig, som
att du ger mig en lätt kram, konstant.

Det finns så många ögonblicksbilder av dig. Dreadlocks
och skateboard, skäggstubb och stickad tröja med halvpolo.
Dina tårar när Siri föddes, ditt skratt alla tusentals vardagar.

Dina informativa sms, utan broderier.

Som jag älskar ditt väsen. Hur du förmedlar orden
om vår framtid. Den familj vi skapat tillsammans.

Det kanske låter lite högtidligt. Men ibland finns
det anledning att vara just det, högtidlig.

I dag har vi varit tillsammans i nitton år. Hela mitt vuxna
liv har jag levt vid din sida. Hand i hand. Nära, nära.

Genom uppenbart oklara frisyrer på is-
promenader, genom svåra och tårfyllda
stunder och genom oräkneligt antal ord
~ över oräkneligt antal muggar te.

Stilla hemmaliv

* * *

Långsam förmiddag hemma.

Siri skapar musik på sin julklapp, medan en hund och 

en pappa lyssnar. Snart ska vi ta en promenad under 

guldsolen innan dagen går vidare. Jag ser fram emot 

kaffe med skummad, varm mjölk och en lätt nypa kanel 

efter lunchen och en mysig kväll i soffan efter 

mitt första långpass på några månader.

Ja, och en varm dusch längtar jag också efter.

Men först, lite mer musik från Siris 

rum och en promenad i det vita.

Hoppas ni har en fin dag.

Nio från Jäckvik

* * *

Dagen innan nyårsafton packade vi bilen och körde mot Jäckvik.

Där mötte vi upp tre andra familjer för att fira nyår tillsammans.

Det blev en blandning av barnlek och vuxenprat, grillade
hamburgare till lunch och trerättersmiddag. Det blev röklukt
och lockar i håret och massa tid för att umgås tillsammans.

På nyårsaftonens förmiddag tog jag en promenad till ett litet
kapellet på en kulle och funderade lite på året som varit och året
som skulle komma. Känns som att något i mig alltid vill göra det,
summera och blicka framåt. Några ord har jag satt på papper
för mig själv och några kommer säkert här lite senare.

Nu är vi hemma i vardagen igen, glada att få
skåla in det nya året i ett vinterlandskap.

Och på morgonen den första januari, strövade en älg
i skogen alldeles nära stugan. Stillsamt och majestätiskt.
Jag tolkar det som ett fint tecken för 2019.