fredag, augusti 31, 2018

Ord på olika sätt


* * *
Att samla människors ord och berättelser i text är bland det
bästa jag vet. Och att sätta egna funderingar och upplevelser
i bokstäver har varit naturligt sedan jag skrev dagbok som liten.

När man arbetar med text till vardags händer det att folk tror att man
är bra på att skriva tal också. Men för mig är det en helt annan värld.
Visst, jag har pratat om mitt skrivande några gånger och föreläst för
klasser om källkritik. Men helst låter jag det skrivna ordet tala för mig.

Däremot tycker jag mycket om att gå på föreläsningar.
Senast lyssnade jag till Lovisa Sandström när hon
pratade om hälsa och hållbar livsstil. Det ger så mycket
att höra röstläge och se kroppsspråk. Känna energin.

En period lyssnade jag till alla författare som besökte den
lokala kulturföreningen för att prata om sina författarskap.
Mycket var intressant, men där märks tydligt att talang för
att skriva och talang för att prata inte behöver höra samman. 

En person som jag följt länge på olika sätt, både i blogg,
böcker och i sociala medier är favorit inom både yoga och
yogaböcker. Om någon skulle boka Malin Berghagen
som föreläsare
här i närheten skulle jag gärna gå.

För att göra just det. Känna energin och se vad hon
förmedlar när ord och kroppsspråk vävs samman.


Papper i låda, eller skattgömma





* * *
Jag har en skattgömma, som är helt ohemlig och finns i köksbyrån.

Där sparar jag bra tips och inspiration i alla kategorier.

Visst har jag inspirationsmappar i telefonen.
Jag har listor på Pinterest och sparade inlägg
på Instagram samt skärmdumpar i bildmappen.

Men det är något visst med tips som finns på riktigt papper.

Därför vårdar jag min skattlåda ömt.

Ser kanske lite blek och inte särskilt intressant ut.

Men skenet bedrar.

Tar man sig tid och skrapar under ytan, så kan
man resa ut i världen på en massa olika sätt.

Vips finns det intressant musik att lyssna på.
Filmer att se, tv-serier att ta del av. Recept
att laga och bakverk och röra ihop.

Skattlådan. I love you.


onsdag, augusti 29, 2018

Skakyoga


* * *
Under sommaren hade Siri träningsläxa från skolan. Ofta
gjorde vi den tillsammans efter hundpromenaden på förmiddagarna.

Grundstyrka och stretch i ett rätt snabbt avklarat program.

En dag såg vi Margaux Dietz vlogg om när hon var på
yogaläger i Frankrike. Där gjorde de något som hon kallar
skakyoga. Man sätter alltså på den här låten och ställer en timer
samt tar på sig en ögonbindel och skakar kroppen till musiken.

Ja, det finns säkerligen fler sätt och fler låten,
men det här är min ingång till företeelsen.

Vi bestämde oss för att testa, som ett första steg i den där
sommarträningen. Och som vi gillade det, både jag och Siri.
Känns så naturligt och härligt för kroppen att skaka loss
och släppa på kroppsliga och mentala blockeringar.

Och jag älskar hur min 12-åring utan att tveka
tar på sig ögonmasken och skakar loss.

Så mycket älsk på det.


Att rensa ut det sista


* * *
Tidigt i våras letade jag efter något i garaget. Kanske var det
några av mina barndomsböcker jag ville ta in till Siri. När jag tänker efter
fyndade jag nog "Momo eller kampen om tiden" som jag bar med in.

- - - -

Det var också då jag insåg att vi hade fyra
kartonger med barnsaker och kläder kvar.

Jag ställde ner dem på garagegolvet, med
ambition att titta igenom ... någon gång.


Punkten "Titta igenom kartongerna" följde mig genom
sommaren och blev en sak att bocka av under semestern.


Den här förklädesklänningen sydde jag till
Siri en jul och den fanns i en av lådorna.


Den sista semesterveckan hjälpte Siri mig att gå igenom allt.

Vi gjorde en hög för släng, en för ge till second hand,
en för ge till kompis och en för sådant vi verkligen vill spara.


Julklänningen har jag kvar. Likaså kläderna Siri åkte
hem från BB i. Och Pippi-bodyn som Markus köpte till henne
och som hon åkte till sin första fest i. En morgonrock som min
mamma sytt och några fler plagg finns också kvar.

Annars är det rensat nu. Fyra kartonger har blivit en halv. Med kläderna,
någon leksak och barnböcker. Det känns skönt och lätt om hjärtat.

Och ge bort till kompis-högen är noga tvättat och hopvikt
i papperskassar. Känns fint att ge vidare. Har så mycket minnen
kring alla mysiga plyschplagg. Känner i hela mig hur det var att
krama förskoleflicka med rosiga kinder och mjuk plyschtunika.

En svag doft av grillrök och blöta barnpussar.

Bästa!


tisdag, augusti 28, 2018

Ryggkväll


* * *
Det kanske blir tjatigt, att förmedla vad löpningen betyder för mig. 
Bland sportdrycker och dämpade skor och solskensrundor ger 
träningen mig en känsla av att kunna lita på min kropp. Att den bär 
mig, att den är stark, att den orkar. Att allt som finns är positivt, 
i motsats till all värk i vardagen. 

På jobbet har jag en kollega med problem som liknar mina. 
Jag tänker på henne som min ryggsyster och när hon beskriver 
en detalj i värken eller andningen så vet jag exakt vad hon menar, 
och vice versa. Vi håller koll på varandras behandlingar och 
skriver ofta till varandra om kvällen, för att höra oss för hur det 
gick. Och även om grunden är tråkig, känns det fint att dela 
med någon som fullt ut förstår. Hur man mår. Hur det känns.

Tillbaka till löpningen. I dag har den alltså hjälpt mig på ytterligare 
ett sätt. Jag har varit på behandling hos min fina massage- och 
muskulerare. En ond fot som påminner lite svagt om droppfot var 
dagens nya utmaning, men annars var det som vanligt med kroppen.

Men. För mig. En stor skillnad. För jag kunde sammankoppla allt 
med löpningen. Ja, jag har ont i magen/höftböjarna, men det beror 
på alla mil jag sprungit. Bröstryggen gör ont, men det beror 
på att jag tränat hållningen för att kunna springa bättre.

Ja. Ni förstår. Istället för att jag (o)medvetet lägger fokus på att jag 
har ont, att jag är dålig och funderar över vad jag gör fel som får så 
här ont kunde jag leka elitmotionär och hitta naturliga förklaringar.

Ingen skillnad i behandlingen och ingen skillnad på kroppen 
efteråt. Men känslan känns mycket lättare att acceptera.

Och nu är det kväll. Jag har (såklart) tagit av mig bh:n för att 
varken axelband eller bandet runt kroppen ska trigga och förvärra. 
Myskläderna är på, håret är flätat. Alla deciliter med vatten efter 
behandlingen börjar vara i magen och nu är kvällen min att vila på.


I mitt flöde


* * *
Jag har lagt mig till med en ovana att använda två tepåsar
i min mugg om kvällarna. En påse klassiskt Yogite och en påse
Pukka Three cinnamon. En skvätt osötad cashewmjölk
och själen liksom smälter ner av ro och mjukhet.

Te i soffan framför tv:n är en fin stund i vardagen. På sistone
har vi sett en hel del svenskt. Dokumentären om företagsledaren,
författaren och debattören Harry Schein var riktigt intressant.
Har också tittat igenom alla säsonger av "Jills veranda".
Gillade även Mia Skäringers budgetproduktion "Holy Mary",
inspelad på Holy Smoke BBQ utanför Höganäs.
Blir sugen på att åka dit. Kanske nästa sommar?

I vintras såg vi "Kalles sex liv" och nu släpps ett avsnitt
i veckan av "Kalle och Britas sex liv". Serien handlar om
Brita Zackari och Kalle Zackari Wahlström som längtar efter
ett liv med mindre stress, mindre arbete och mer tid för
varandra och barnen. De träffar sex människor som
brutit sig loss från ekorrhjulet och börjat om.

Förra sommarens stora läsprojekt var "Ett litet liv" och i ungefär
samma omfång klassar "En halv gul sol" in. Ett epos om
inbördeskriget i Nigeria, även kallat Biafrakriget. Starkt,
smärtsamt och bra på alla sätt och vis.

Jag och Siri högläser Maria Gripes "Skuggan över stenbänken"
och jag är så glad att få återupptäcka en gammal barndomsfavorit.
I ena bokklubben läser vi Hans Roslings "Hur jag lärde mig förstå
världen
". Har inte fått boken på bibblan än (gissar att det är lång kö),
så jag får tyvärr läsa digitalt. Inte min favorit. Men boken är bra.

Och nyss läste jag och Siri ut boken "Comedy queen",
en roman som balanserar mellan djupaste sorg (huvudpersonens
mamma har begått självmord) och bubblande glädje. Länge sedan
jag läste något som fick mig att skratta okontrollerat.

Läslistan är lång, men jag är på jakt efter något nytt att se.

Vad har jag ingen aning om!



måndag, augusti 27, 2018

Uppdaterar maratonprogrammet


* * *
När jag stämde av mitt maratonprogram med datumet för själva
loppet visade det sig att jag är ett gäng veckor fel i upplägget. Har ingen
aning om hur det blev så (fast det beror ju på att jag räknat fel ...)!

Jag har helt enkelt fått backa ett antal träningsveckor.
Min tanke är att jag börjar om på rätt vecka, en träningsvecka
som jag alltså genomförde för en tid sedan.

Inspirerad av senaste avsnittet av löparpodden
Ewerlöf & Månström kände jag att jag ville ta tillfället
i akt och springa mer på känsla, nu när tiden liksom finns.

Känner extra sug på att springa terräng, gärna med
sällskap. Långa, lugna pass. Utan klocka, men med
vackra höstlöv och svalkande vindar och skog.

Efter att ha halkat in på det här blogginlägget om Kia
fjällmaraton blev jag oväntat sugen på att genomföra just
ett sådant. Springa långt på fjället. En ödessymfoni som svävar
över löparna vid starten. Den utmaningen skulle jag
gärna göra tillsammans med någon eller några andra.

Många resor jag drömmer om är sammankopplade med
något jag verkligen vill göra på platsen. Springa, vandra, yoga ...

~ så mycket kvar att drömma om!


Hennes öga


* * *
Redan när Leslie var liten upptäckte vi att det
var något knas med hennes ena nosborre. Den var
ständigt torr och hon nyste ut stora, svarta snorkusar.

Efter ett gäng veterinärbesök konstaterades att problemet
härrör från hennes vänstra öga. Man kan tycka att Basset
hounds har hängiga och tårfyllda ögon. Och det har även Leslie.
På ena ögat. Det andra är torrt som fnöske. Därmed får inte
nosen fukt och ögat samlar på sig smuts och blir inflammerat.

När jag skrev sist pratade veterinären om att operera bort
problemögat. Hittills har vi klarat oss utan ingrepp,
tack vare en mångstegs-rutin varje dag.

Varje morgon tvättar jag ut ögat med destillerat vatten.
Sedan väntan tio minuter och en kortisondroppe. Så väntar
jag tio minuter till och droppar en tårstimulerande medicin.
Efter ytterligare tio minuter sätter vi en skyddande droppe
som ska hålla fukten inne.

Så tar vi nosen. Tvättar bort torkat "snor". Sprejar mjukgörande
olja i nosen, smörjer mjukgörande annan olja i nosmynningen
och kapslar in med en fet tass-salva.

På kvällen är det dags igen, men då är det enbart
ögontvätt och nosproceduren som upprepas.

Varje dag, månad in och månad ut och jag är såklart beredd
att kämpa hur länge som helst om det håller problemen i shack.

Leslie själv är inte överförtjust, men hon kommer när jag tar
fram sakerna och försöker aldrig vrida sig undan eller smita.
Hon liksom gillar läget, som med allt annat.

Rutinen har gjort att tecken på ögoninflammation kommer mer
sällan.Och när tecknen kommer, har jag medicin även för det.


Dessa handlingsplaner är trygga för mig,
som där ett tag nästan blev besatt på att utvärdera
hur hennes öga såg ut och om det var något på gång. 


Men när man säger godmorgon åt sin hund och
ena ögat bara är svullna, sprängröda hinnor och man inte
ens ser själva ögat så är det inte lätt att sluta oroa sig.

Men som sagt. En mångstegs-rutin håller
ögat och nosen, om inte bra, så okej.

Det lägger jag gärna min tid, och mina pengar, på.


lördag, augusti 25, 2018

Berättelse som berör


* * *
Så har första jobbveckan gått och allt är som det brukar, 
förutom att min närmasta jobbvän försvinner från jobbet för studier ett 
bra tag framöver. Glad för hennes skull, men det kommer att bli tomt.

Sedan i våras har jag haft kontakt med en fantastisk kvinna 
som heter Ida Boström. I dag har jag samlat ihop hennes ord till 
ett reportage, som jag känner mig stolt och ödmjuk över att få 
göra. Ida är en inspirerande person i uttryckets sanna bemärkelse. 

Här hittar du reportaget "Jag tänker bli en häftig skyddsängel". 
Med en inloggning ska du kunna läsa det utan att vara prenumerant.

Jag bär med mig hennes visdom och livsglädje in i 
helgen. På djupet berörd. Och glad, vilket kanske är 
märkligt med tanke på ämnet, men allt är Idas förtjänst.


torsdag, augusti 23, 2018

Nu börjar hösten


* * *
Även om Siri startade skolan några dagar tidigare med dansklasser,
så är den 23 augusti 2018 höstens officiella startdatum i familjen.

Jag och Markus jobbar. Siri går skola och Leslie tillbringar
dagarna med farmor och farfar.

Jag känner mig redo för hösten, med en massa värme inbyggd 
i kroppen från sommarens temperatur. Nattsömnen blir mer stilla
i svalkan. Jag sover djupare och jag tycker om att tända levande
ljus till middagen, att tänka på att göra must från våra äpplen
och att dra på mig en stickad tröja om morgonen.

Hej hösten.

~ du är mer än välkommen!


onsdag, augusti 22, 2018

Det var en helg


* * *
Den här sommaren känns det som om jag gått runt på:

1) Shorts

2) Linne

3) Bikini

4) Träningskläder

Med ständig sommar och semester skulle nog garderoben
vara betydligt mindre. Har helt pausat från sådant jag annars
gillar, som att kombinera ihop färger och olika material,
paljetter mot grovstickat, sammet mot läder, och bara dragit
på mig samma shorts varje morgon. Skönt för några veckor!

Men i lördags hade vi höstfest med en av bokklubbarna.
Jag lade omsorg på att göra frisyr och sminka mig. Mötte
en nästan ny person i spegeln. Vi träffades på Saras
fantastiska veranda och åt lika fantastisk mat (sallad
med mango, avokado och cashew samt rödbetor i ugn
med fetaost och mandlar är mina nygamla favoriter).
Sedan pratade vi sommarläsning och valde höstens första
gemensamma bok. Cyklade hem genom ett höstmörkt
och duggregnande Piteå och andades luft djupt ner i lungorna.

Om söndagen bytte jag finfrisyr och klänning mot löparkläder.
Det var dags att göra 29 kilometer i springskor. Jag sprang
i jämnt takt, njöt av att känna kroppen hålla genom alla kilometrar.
Lyssnade på poddar de första 21 kilometrarna. Pausade hemma
vid brevlådan för att fylla på sportdryck i vätskebältet och fick
sedan sällskap av bästa hejaklacken (Siri) de sista åtta.

Har en fot som krånglat lite (kanske överbelastad?)
och nacken som är opålitlig, men annars känns det häftigt
att känna löpningen utvecklas och förändras. Det är nog första
gången jag riktigt upplever att det är så. Att jag orkar trycka
på ibland, att jag orkar justera hållning och andning.

Så var min helg, med finklänning en dag
och svettiga löparkläder nästa.

Med variationen, uppskattar jag båda lika mycket.


Att {inte} putsa fönster




* * *
Den rena tvätten doftar svagt av bomull och är varm
när jag bär upp den och sorterar. En hög till mig,
en till Markus och en till Siri. I tvättstugan samlar
jag ihop allt ludd och slänger bort.

Det nya dammsugarmunstycket gör att hundhåren
lätt åker in i uppsamlingspåsen. Gruskornen på
klinkerplattorna i hallen rasslar i röret.

Medan jag stryker några tröjor lyssnar jag på podd.
Tycker om att gå in med den rena plaggen utan
torkställsveck och hänga på Siris skrivbordsstol.

Allt som har med vardagsstädning att göra, tycker
jag faktiskt om. Jag tycker om att bo lagom stort
och känna att vi hinner och orkar hålla efter själva.

Men det finns en sak jag gärna tar hjälp med.
Och det är fönsterputsningen. Den främsta
anledningen är att jag blir så dålig i kroppen.
Nackspärren är ofta på besök dagen efter.

Något år tog vi hjälp med att putsa själva fönsterglasen
rena, men i efterhand har jag upptäckt att det snarare
är allt trä runtomkring som är det smutsiga och jobbiga.
Att torka av själva rutan är som en bonus i slutet, för mig.

Därför är fönsterputsning en av de tjänster jag gärna
skulle kunna tänka mig att använda. Tur att det finns
företag som Hemmiljö, som man kan anlita. Dessutom
Svanenmärkt och självklart med kollektivavtal.

Den här våren och sommaren och hösten skymmer
en lätt grå hinna allt det gröna utanför. 

Jag tränar på att låta det kännas helt okej.

Och sedan är det dags att anlita proffs.


tisdag, augusti 21, 2018

Med potatis från gamla sandlådan


* * *
Jag tänkte skriva att varmt väder är salladstid.
Men ärligt så har vi salladstid året om i min familj.
Ofta kombinerar vi sallad med en kall sås
eller röra och kött/fisk/vegetariskt alternativ 

~ eller som här med ost som tillbehör.

  
En suddig, men lycklig bild på en favoritskål med
godsaker som persika, pistagenötter och smultron från
pallkragen på gården. Citronolivolja eller balsamico-
reduktion som topping med en lös nypa flingsalt.


Den här favoriten vill jag också visa på bild.
Markus odlade potatis i Siris gamla sandlåda och drog
upp jordiga knölar som har räckt till rätt många måltider.

Salladen med halvtjocka potatischips är inspirerad av
en måltid på en restaurang i Paris en gång i tiden.

Så gott! Sallad i mitt hjärta, alla dagar om året.


måndag, augusti 20, 2018

Fröken hängbro



* * *
Det här har inte varit en ovanlig syn i sommar.

Systrarna tätt tillsammans. Den ena halvslumrande,
den andra läsande. Olika stolar, soffor och fåtöljer,
men samma närhet ~ samma lugn.


Jag älskar hur hundmagen tar plats i luften,
som en hängbro mellan stol och fåtölj.

Har man en lång kropp, får man lösa problemen när de uppstår.
Som att ta till en extra stol för att rymmas.


Men efter en stund börjar hundrumpan glida
ner och en yrvaken hund är plötsligt på golvet.

Storasyster aktar sig, för att på nytt göra mysigt för båda.


Då passar hon på, den lilla bästa-platsen-tjuven.
Och storasyster får sitta på stolen istället. 

En liten stund senare sover långöra tungt igen.
Solljus genom alla fönster medan dagen rullar vidare.


torsdag, augusti 16, 2018

Vår dag i tio år


* * *
Det är den 16 augusti 2018 och det betyder 
att jag och Markus har varit gifta i tio år. Vi har 
funnits för varandra i arton och ett halvt år.

Vi firar tennbröllop och jag hoppas 
att det ska bli silver och guld på vägen.

På samma sätt som jag finner honom självklar 
i mitt liv, känner jag ett pirr i magen när han kliver 
innanför dörren. När han tittar på mig. Skrattrynkorna, 
hans fina leende. Hur han gör mitt liv roligare, 
tryggare och bättre. För mig är han den vackraste 
som finns, både utanpå och inuti.

Jag tänker på när vi gick hand i hand efter stranden 
i Hua Hin. Alla kvällar med te och tv-serie i soffan. Alla måltider 
vi äter tillsammans. Hans tårar när Siri kom till världen. Att han 
alltid finns där för mig. Hans hand på hundens rygg.

När vi åt middag i går pratade vi om vårt 
bröllop och vad vi minns mest.

När Siri kom, finklädd i sin lilla vita klänning med 
koppardetaljer. När vi fattade varandras händer och 
gick nedför trappan, ut till vigseln i trädgården. 
Lekarna, maten och dansen. En gyllene kväll 
som det är roligt att tänka tillbaka på.



tisdag, augusti 14, 2018

När det känns orättvist


* * *
I går kändes det orättvist. 

Jag vaknade på Siris födelsedag och kände hur 
det krampade ihop på höger sida av nacken. Jag vet inte 
om det blir extra tungt för att jag mått betydligt bättre i ryggen 
den här sommaren jämfört med förra. Kanske förväntar jag 
mig på ett annat sätt att inte ha lika ont.

Men jag vaknade så. 

Med ont som ger föraningar om nackspärr.

Efter två omgångar värktabletter och en yogarutin som kan 
hjälpa ibland gick vi ut på hundpromenad. Rörelse värmer upp 
kroppen och Siri tog kopplet för att jag skulle vara så fri som möjligt.

Det gör så ont i mig, inte bara i nacken, utan mer i själen, 
när jag måste anpassa hela dagen efter smärtnivån. 
Småkrampen som jag bara väntar ska hugga till. 

Huvudvärken, tröttheten.

Jag avslutade dagen med mer värktabletter, Voltaren gel 
och senare Capsica (som har bränt natten igenom) samt några 
stretchövningar och jag känner hur jag a-v-s-k-y-r när smärtan 
möblerar om mina dagar och styr dem in i minsta detalj.

Lägger mig med oro i magen. 

Ska jag kunna kliva upp i morgon, 
eller kommer det att vara bättre?

Det blev en fin födelsedag med ett mysigt kalas och 
en rolig presentutmaning med rebusslut på kvällen. 

Och jag vaknar med min 12-åring nära i dubbelsängen 
dagen därpå. Hon har flytt från en geting i sitt rum och 
andas regelbundet intill mig. Jag känner av nacken, snabb koll, 
alltid det första jag omedvetet gör, men den är inte värre.

Den är inte värre 

~ och jag har en jag älskar som nu är 12.










lördag, augusti 11, 2018

Snart är hon tolv


* * *
Nyss låg hon nyfödd på mitt bröst. 

Nyss skrattade hon med sin första lilla tand. 

Nyss trampade hon mot lågstadiet i rosa cykelhjälm. 

Nyss tog hon min hand i sin och höll den mjukt. 

Alla ögonblick med henne är nyss och för alltid. 
Snart är hon tolv, den finaste människa jag vet.

Här bakar hon kalaskakor medan lillasyster hund 
hoppas att någon smula ska falla från bänken 



I helgen är det dags för kompiskalas. 

Årets tema är flamingo- och brunchkalas.


Inbjudningskorten är som traditionen bjuder hemmagjorda och 
utdelade av födelsedagsflickan och hennes far via vespa.