onsdag, oktober 31, 2018

Mitt hemma


* * *
När jag kommer hem, efter en vecka borta,
känner jag något speciellt. Jag känner att jag
hör hemma här. Att det är min trygga plats.

Hur alla ting har en anledning som
praktisk sak, eller som minnesbärare.


Äpplet kommer från träden ute på gården. Nyss fanns
där två, men min fina systerson tyckte att det såg mumsigt
ut och tog sig helt enkelt en tugga. Ljusstaken som
vi gjort av en lampfot för länge sedan. Bordet
jag köpt på loppis, som vi kapat benen på.

Sofforna som vår första hund kliade hakan mot. Som fått
linnelakan som överdrag när själva sofftyget inte höll för att
tvätta mer. Skrynkligt för att slippa kämpa med strykjärn, lätta
att dra av och tvätta fria från hundhår och frukostsmulor.

Oljor på det lilla bordet, för torra nagelband
eller axlar som behöver lite massage.

Ett rum, i ett hus.

{ en plats att höra hemma på }


måndag, oktober 29, 2018

Vykort från Palma


* * *
Nu är det dags för Palmasummering.

Efter en smidig flygning kom vi fram till lägenheten vi hyrt
på eftermiddagen. Centralt och nyrenoverat = perfekt. Vi
handlade till frukost och gick ut för middagen.

Vår första morgon i Palma började med sol, lika fint gul som Siris tröja.


Vi mötte upp våra kära vänner och strosade mot vattnet.
Stannade för lunch på en beach club. Tjejerna ritade i väntan
på maten och sedan var det dags för bad i Medelhavet.


Obligatoriskt glasspaus och lunch i Santa Catalina.


Älskar känslan på bilden till vänster. När alla har frid i själen
och tycker det är superhärligt att hänga i skuggan i en park och
kolla på lekande hundar, badande fåglar och människor som tränar.

Bilden till höger ligger mig också varmt om hjärtat. Siri byter från
klackar till gympaskor efter restaurangbesöket på min 40-
årsdag. Klart pappa hjälper till att fixa. Kärlek.


Kväll utanför restaurangen där vi åt på min födelsedag och morgon med maratonstart.


Dagen efter mötte vi upp våra vänner och tog lokalbussen till ett jättefint akvarium.

Där hängde vi en stor del av dagen.


Buss tillbaka till stan och glasspaus innan det var dags att vinka hejdå.


En dag hyrde vi cyklar och trampade efter Medelhavet.

Tittade på enorma båtar.


Njöt av värme och vind.

Jag kombinerade kaffe med magisk mörk chokladglass
på ett litet kafé. Sällan har glass varit så gott!


Vi stannade på fina Puro beach club och åt lunch.


Innan vi trampade tillbaka till stan.


Förmiddagarna hängde vi mest i lägenheten. Markus
skejtade någon morgon och Siri gjorde läxor.

En dag fick hon fransk manikyr på salong.


På Badal burger åt vi goda burgare. Bäst var nog pommes
med tryffelmajjo och parmesan. Det ska jag sent glömma.

Jag tog en bild i deras toaspegel innan vi gick vidare i Palmakvällen.
Älskar att kunna gå i kort klänning i mörkret om kvällen. Älskar
att uteserveringarna är fyllda med människor. Älskar sorlet
och gränderna. Älskar Mallorca och hur jag känner mig där.


Så avslutade vi resan med en ovanlig restauranguppelvelse.
Markus hade sökt reda på en liten restaurang med fantastiskt kött.
Vi var där tidigt och snabbt var stället fyllt av hungriga människor.
Ägaren pratade med dov basröst på spanska. Ett och annat
engelskt ord slängde han in och vi förstod att här fanns ingen
meny. Vi skulle helt enkelt få kött, majskolvar och potatis.

Och det fick vi. Helt ofancy och helt fantastiskt. Dessutom
den godaste entricôte jag någonsin ätit. När vi tumlade ut
från restaurangen efteråt kändes det som att ha varit
i en bubbla i en helt annan och fantastiskt värld.

Det var verkligen ett värdigt sätt att
avsluta en helt fantastisk resa på!


onsdag, oktober 24, 2018

Sjukhund


* * *
I går gjorde jag och Loffy en visit på veterinärkliniken. Det var
dags att bränna min födelsedagspeng, tyckte vi.

 Utslag under magen och tappad päls på bröstet föranledde besöket.

Och även om den fyrbenta själv inte är överförtjust (förståeligt)
tycker jag så mycket om bemötandet. Personalen tar sig alltid tid.
I går satt en av dem på golvet och klappade Leslie och gav
henne hundgodis innan det var dags för undersökning.

Veterinären kallade mig till och med "mamma". Älsk på den.

Dubbel öroninflammation och svamp i öronen, hudinflammation
på magen och svamp i armhålorna lyder diagnosen. Vi behandlar
med ett gäng olika preparat. Så nu lägger jag till örontvätt, örondroppar,
magtvätt och två mediciner till att-göra-listan. Kortisonet är jobbigast.
I morse kunde hon inte hålla sig utan kissade i hallen, stackaren!

Men efter några dagar hoppas jag att hon mår bättre (även
om vi knappt märker något på hennes allmäntillstånd).

Älskar hur hon tar skydd under stolen för att komma undan
veterinären. Och lyssnar vid dörren när vi inväntar provsvar.


tisdag, oktober 23, 2018

När jag sprang mitt andra maraton


* * *
Vi tar oss tillbaka tio dagar i tiden, till lördagen den 13 oktober.

Jag vaknade till min 40-årsdag klockan åtta. Drog på mig
min maraton-outfit och joggade ut i Palmas morgonsol.

Rörde på kroppen i några lugna kilometer, min första träningsrunda på ett tag.

Har haft så otur med uppladdningen inför mitt livs andra maraton.

Det kom en på-riktigt-förkylning och golvade mig. Senan i foten har
gjort ont och min höft har fått mig att halta. Och magproblem har gjort
att jag inte kunnat äta kolhydrater innan loppet, som jag ville.

Nåväl, det är min födelsedag och jag njuter av
att jogga en sväng innan födelsedagsfrukost.

Stannar och fotar när jag hittar en ballerina på väggen till Siri.


Sedan hoppar vi till den på riktigt stora dagen.
Den 14 oktober. Min maratonmorgon.

Kliver upp vid sex. Tänder ljus och äter stadig frukost. Har med
havregryn hemifrån och kokar gröt som jag äter med banan och nötter.
Kompletterar med ägg och skinka och dricker två stora koppar kaffe.

Stretchar en stund och yogar innan jag flätar springfrisyr
och klär på mig mina fina vinröda shorts och spänner
fast nummerlappen med tidschippet i linnet.

Traskar ner mot Medelhavet med lätta steg.

Glad för att det äntligen är dags.

Morgonen är så vacker.

Palmerna. Ljuset.


Köar i den långa toakön och tittar på mina armar som Siri dekorerat.

Mari på ena armen. Sweden på andra.


På väg mot starten. Solen blinkar till mig genom en spegling
i det stora, vackert dekorerade runda fönstret i katedralen.


Tar en bild precis innan start. Sedan är det dags att springa. Långt.

Fyra mil, två kilometer och hundranittiofem meter närmare bestämt.

Jag har lite svårt att sammanfatta min upplevelse, känner jag.

Hade längtat så efter att springa under palmerna
vid havet, men jag borde givetvis ha förstått att vi skulle
springa på en större väg. Tio tusen människor kan liksom
inte rymmas på en smal gångväg vid vattnet.

Banan ledde ut från staden, en rätt tråkig löpning. Men jag kände
mig glad, såg många svenska linnen och hejade på mina
medlöpare. Tittade på utklädda och försökte hitta min egen takt.

Vätskekontrollerna var väldigt få, och rätt kaosartade med extremt
dåligt upplägg. Solen gassade och det fanns ingen skugga.

När vi vänt och började komma tillbaka mot staden blev det
roligare. Fler människor som hejade. Och så stod ju min familj där
och hejade. Jag drack vatten och sprang vidare med ny energi.

Genom alla smala gränder och vinkliga hörn var det roligt
att färdas. Jag lyssnade på musik ibland och pausade när det
var musikuppträdanden eller publik. På flera ställen:
Hejarop och stora leenden från Markus och Siri.

Vid arton kilometer inträffade något som liksom avgjorde mitt lopp.

Jag hörde primalskriket på långt håll. När jag kom närmare
såg jag en ung maratonlöpare ligga bredvid vägen. Det var fullt
med folk och ambulanser. Hon kräktes och hade fullt med
fradga kring munnen. Någon höll upp hennes ben, någon höll
fast hennes överkropp och hon hade dropp. Hela tiden skrek hon.
Ett sådant skrik som går genom märg och ben.

Jag sprang vidare, och trots att jag jobbade med mina tankar, sa till
mig själv att det inte fanns något jag kunde göra, att jag skulle lämna det
bakom mig och gå in i mig själv hade jag svårt att skaka av mig händelsen.

Det var då jag bestämde mig för att strunta i kilometertiden
(som hittills varit bra) och bara springa på känsla.

Både senan i foten och höften skötte sig utmärkt. Men jag
hade fruktansvärt ont under trampdynorna. Varje steg var en pina,
så pass att jag fantiserade om att ta av mig dem och springa barfota.

Vid fyra mil visste jag att jag skulle klara det.

Löpare som sprungit halvmaran stod och hejade med äkta
inlevelse och jag såg ... respekt ... i människors ögon.
De ropade mitt namn och tårarna vällde upp i mina ögon.

Ja. Och sedan sprang jag i mål och rakt in i Siris famn.
Allt forsade över mig och jag storgrät i hennes famn.
Varken glad eller ledsen. Bara överväldigad.

Så hämtade jag en medalj. Tog av mig skorna och åt chips i skuggan.


Njöt av att jag klarade det. Mitt livs andra maraton. I ett annat land.

Den här gången gick det långsammare. Jag känner en viss
besvikelse över det, men jag hade inget mer att ge och jag vet
att jag hade dåliga förutsättningar. Mest av allt är jag stolt,
för mitt driv, för att jag vågade och för att jag genomförde.

Det som är starkast för mig denna gång är kroppens
gensvar efteråt. Efter att ha luftat mina vita, uppluckrade
trampdynor och bytt skor promenerade vi hem till lägenheten.

Efter stretch, yoga och dusch promenerade vi ut
i Mallorca-kvällen och åt middag på restaurang. Dagarna
efter kändes kroppen i fint skick. Ingen träningsvärk, ingen
smärta. En aning svullenhet i benen och fötterna, men inget
annat, så vi fyllde dagarna med
promenader och cykelturer.


Kroppen alltså. Rätt häftigt vad den klarar.

Ändå.


onsdag, oktober 10, 2018

{ tro och tvivel }


* * *
Jag har en tro på mina förberedelser och min grundkapacitet.
Jag har tvivel på min fysiska förmåga för tillfället. Förutom en
rejäl förkylning har jag en del reella problem i kroppen, som
trots allehanda behandlingar inte känns speciellt bra.

Förutom det vanliga nacke-och-ryggen så har
jag problem med en sena i foten, vilket förmodligen hänger
ihop med min onda höft (det som oroar mig mest inför
löpningen) och det hela går nu upp i ländryggen.

Magen har spökat ett tag, men nu äter jag tillskott och
har striktat till kosten rejält och då blir det bättre.

Det känns ärligt talat riktigt orättvist. Att jag gör allt
by the book men ändå får så taskiga förutsättningar.
Det gör faktiskt ont, på riktigt. I mig.

Jag vill så gärna få vara smärtfri. Kunna förbereda mig
mentalt och känna glädjen istället för allt som gör ont.

Min stora dröm just nu, är att få lämna allt som gör ont fysiskt i Sverige
och landa på Mallorca och känna mig pigg och mjuk i kroppen.

Jag vet att det är en önskedröm och att verkligheten är annorlunda.

Men för att känna glädjen för att vi hur som helst ska resa, så
låtsas jag att min önskedröm blir verklighet. För en stund.


söndag, oktober 07, 2018

Bokomslag


* * *
Kolla vad fina de är, bokomslagen. Det finns
likheter i både färger, ton och teckensnitt.

En har jag precis avslutat och en ska jag börja med.

Roy Jacobsens "De osynliga" är en bok som fångar
min själ. Det slitsamma livet på en ö utanför nordnorska
kusten, naturen som tar plats med stormar och iskyla
och slagregn, den karga ordväxlingen. 

Så vacker och poetisk läsning med
en text som är långt ifrån överlastad.

Näst på tur står Malou von Sivers bok "Mitt hjärtas oro".
Om jag förstått det rätt är det en roman som baseras
på hennes egen uppväxt. Den har fått fina recensioner
och jag ser fram emot att öppna den.


lördag, oktober 06, 2018

På köksbordet


* * *
Jag tänker att det är fantastiskt, vi får ställa
god mat på vårt köksbord varje dag.

Här har jag tinat några hembakade små mackor på mandelmjöl.

Gjort en magisk tonfiskröra som jag lagt på och gratinerat med ost i ugnen.


Tänk att jag inte gillat tonfisk. Äter man den så
här är det bland det godaste vardagliga jag vet.


Också en mandelkaka med lingon har hamnat på köksbordet.


Det är så sällan jag bakar nuförtiden.

Till kalas, och bokklubbarna ungefär.


Den här blev god, påminner lite om mazarin i konsistensen.

Lingonen hade jag önskat mig i present förra året, min svärfar har plockat.


Olika gratänger står på vårt lilla träbord flera
gånger i veckan. Varmt och gott i magen och
perfekt att värma som rest dagen efter.

Vet inte ens vilken denna är, vi har några favoriter:
Blomkålslåda, kyckling med ädelost och täcke av
riven ost, moussaka och cheeseburger-gratäng.

Så ser det ut hos oss, när man fotar ett axplock
av vad som landar på köksbordet om kvällarna.


fredag, oktober 05, 2018

Vass från söndagspromenaden


* * *
På inredningsfronten intet nytt, skulle man kunna säga.

Kanske för att pengarna går till resa och tiden till träning just nu.

Men varje gång jag gör ett inredningsreportage
blir jag så inspirerad. Vill bädda in mitt hem
i dimmiga kulörer mot grått och svagt grönt.


I söndags var hela familjen på en långpromenad. Först följde vi
stigar i skogen och sedan avslutade vi med att gå efter vattnet hem.


När jag såg solen bryta genom den
här fina vassen stannade jag upp.

Tog med mig några kvistar hem.

Ställde på byrån i köket.

~ och tyckte det var härligt att ta en
del av söndagspromenaden hem.


torsdag, oktober 04, 2018

Äppelmusteri


* * *
I jobbet har jag skrivit om Norrbottens första äppelmusteri.

Hemma bar vi in kartongen med våra äpplen i söndags.

Det var dags att starta upp Ankarskatavägens lilla musterifabrik.


Det var ett perfekt jobb för tre.

Markus sköljde äpplena och skar i grova bitar.

Siri pressade dem i råsaftcentrifugen.

Och jag silade och hällde upp på flaskor.


Några liter är rå must som ligger i frysen. Och några liter har
vi pastöriserat och hällt på glasflaskor som vi värmt i ugnen.

Och det känns fint. Att starta upp ett litet musteri
och ta hand om vad trädgården bjuder oss på.


onsdag, oktober 03, 2018

Det vill jag på mitt andra maraton


* * *
Det är snart dags att springa mitt livs andra maraton.

4 mil - 2 kilometer - 195 meter

Bilderna ovan är från i lördags, när jag sprang mitt allra sista
långpass: Sportdryck i midjeflaskor, en energibar delad i fyra,
en för var femte kilometer och till sist en kolhydratgel (raketbränsle)
att ha inför sista sträckan. Gelen mest för att kolla så att magen
inte rasar. Mittenbilden är en skärmdump från stegräknare
i mobilen. Hundpromenad innan jobbade upp kilometerna.

Den här gången hade jag en helt annan känsla i kroppen.
Pigga ben, lätt sinne. Det slutade med att jag sprang två
och en halv mil på under två och en halv timme. Drömgräns!
Utan att försöka nå drömgräns. Jag känner wow för mig själv.

- - - - - - -

Allt började i alla fall med att jag funderade på hur jag
ville fira min fyrtioårs-dag. Och jag kom fram till att jag ville
springa. Att jag ville låta löpningen ta mig utomlands.

Det är dags att sätta på pränt vilka mina mål är. 

Det är så lätt att säga att man har ett visst mål, och
i viss mån tänka på det målet och lura sig själv.

Jag har tränat för att orka springa distansen.
För att kroppen ska vara så tålig att jag kan göra det
och uppleva miljön, folket som hejar, musiken.

Min osäkerhet är värmen. Det är tufft när det är riktigt varmt.
Jag packar med keps och resorb och håller tummarna
för en värme som ligger kring tjugo plus och inte mer.

Förra gången jag sprang maraton var mitt mål helhjärtat
det jag skrivit om ovan. Att orka springa banan, att kunna
höja blicken och njuta. Att kriga fram till mållinjen.

Så är det nu med. Men ärligt. I bakhuvudet finns en önskan
om att springa detta maraton lite snabbare än förra. Jag minns
inte exakt min tid, men den var strax över fyra och en halv
timme. Nu skulle jag gärna komma under fyra och en halv.

Om jag är helt ärlig med mig själv.

Jag har räknat snittfarter i mobilens kalkylator och blir
lite nervös för tiderna jag i så fall behöver hålla.

Hur blir det då om jag inte klarar det? Då får jag vända mig inåt
och se varför det inte blev som jag ville. När jag har den förklaringen
framför mig, så tror jag att jag kommer att känna mig besviken
samtidigt som jag accepterar faktum och känner mig stolt. För
att jag gjorde det. För att jag lät löpningen ta mig ut i världen.

Nybygge i köket


* * *
Vårt kök har förärats med ett nybygge.

Syns det vad det föreställer?

Det är ett läxtempel, såklart.


Givetvis finns det ordningsregler.

Inga mobiler.

Var glad.

~ just det!


Här får man krypa in, efter att läxgudinnan gett sitt tillåtelse.


Motivationen till engelskaglosorna har
inte varit stor på sistone. Vi har pratat om
det men inte hittat någon direkt lösning.

Så en dag hade Siri löst problemet själv.

Och lösningen var ... läxtemplet.


Här sitter man mysigt på fällar, filtar och kuddar.

Ibland kan man till och med lägga sig ner en stund i kojan.


Och här finns allt man kan behöva för att fixa veckans läxor.

- - - - - - - - -

Ofta.

Ofta imponeras jag stort, av lösningar som
kommer när man själv släpper kontrollen.