Det vill jag på mitt andra maraton

* * *

Det är snart dags att springa mitt livs andra maraton.

4 mil - 2 kilometer - 195 meter

Bilderna ovan är från i lördags, när jag sprang mitt allra sista
långpass: Sportdryck i midjeflaskor, en energibar delad i fyra,
en för var femte kilometer och till sist en kolhydratgel (raketbränsle)
att ha inför sista sträckan. Gelen mest för att kolla så att magen
inte rasar. Mittenbilden är en skärmdump från stegräknare
i mobilen. Hundpromenad innan jobbade upp kilometerna.

Den här gången hade jag en helt annan känsla i kroppen.
Pigga ben, lätt sinne. Det slutade med att jag sprang två
och en halv mil på under två och en halv timme. Drömgräns!
Utan att försöka nå drömgräns. Jag känner wow för mig själv.

- - - - - - -

Allt började i alla fall med att jag funderade på hur jag
ville fira min fyrtioårs-dag. Och jag kom fram till att jag ville
springa. Att jag ville låta löpningen ta mig utomlands.

Det är dags att sätta på pränt vilka mina mål är. 

Det är så lätt att säga att man har ett visst mål, och
i viss mån tänka på det målet och lura sig själv.

Jag har tränat för att orka springa distansen.

För att kroppen ska vara så tålig att jag kan göra det
och uppleva miljön, folket som hejar, musiken.

Min osäkerhet är värmen. Det är tufft när det är riktigt varmt.
Jag packar med keps och resorb och håller tummarna
för en värme som ligger kring tjugo plus och inte mer.

Förra gången jag sprang maraton var mitt mål helhjärtat
det jag skrivit om ovan. Att orka springa banan, att kunna
höja blicken och njuta. Att kriga fram till mållinjen.

Så är det nu med. Men ärligt. I bakhuvudet finns en önskan
om att springa detta maraton lite snabbare än förra. Jag minns
inte exakt min tid, men den var strax över fyra och en halv
timme. Nu skulle jag gärna komma under fyra och en halv.

Om jag är helt ärlig med mig själv.

Jag har räknat snittfarter i mobilens kalkylator och blir
lite nervös för tiderna jag i så fall behöver hålla.

Hur blir det då om jag inte klarar det? Då får jag vända mig inåt
och se varför det inte blev som jag ville. När jag har den förklaringen
framför mig, så tror jag att jag kommer att känna mig besviken
samtidigt som jag accepterar faktum och känner mig stolt. För
att jag gjorde det. För att jag lät löpningen ta mig ut i världen.