lördag, mars 30, 2019

Vi rensar oss igen huset


* * *
Allt började med att Siri gick igenom sitt rum grundligt.

Rensade ut plagg som var för små och leksaker hon inte längre använder.

Det inspirerade mig att också börja rensa.

Har man bott i ett hus i nästan femton år hinner det samlas en del.


Förra helgen åkte Markus och en kompis på snowboard-äventyr
med en husbil. Jag och Siri kavlade upp ärmarna och satte igång.

Nu är toaletten uppe avklarad. Liksom hallen, vardagsrummet och tvättstugan.


Tricket är att inte göra allt på en gång.

Då blir det lätt övermäktigt.

Men nu är hallen organiserad och fin.

Hittade till och med Hemi-hårstrån på en gammal sele.


Älskar fortfarande att vi valde draperitäckta garderober
i hallen. Det blir sådant lugn när man inte ser alla jackor.
Men bakom skynkena är det nu också ordning och reda. 


Dags att byta ut orden på bokstavstavlan kanske. 

Något med snödropp vore passande.


På bänken står Leslies korg med sådant vi använder mest varje dag.


Och under bänken har alla var sin egen låda för vantar,
mössor och annat hall:igt. Det här är Siris utrymme.


Hallen kan vi checka av.

I helgen fortsätter vi med pysselskåp och städskrubb.

Så skönt!


fredag, mars 29, 2019

I tidningen {igen}


* * *
Avrundar arbetsveckan med att läsa en
krönika som delvis handlar om mig själv.

Här finns den i sin helhet, men ett stycke låter så här:
"Mari Gustafsson är klok, rutinerad och har sedan vi kom
överens om uppdraget i höstas genomgått en utbildning
i utgivarskap och kommer med sin syn på tidningens roll
i samhället bidra till att vi behåller greppet som en av de
största lokaltidningarna i landet sett till sin befolkning
."

Det känns ärofyllt och lite overkligt.

Och jag tror jag är första kvinnan på posten i tidningens historia.


torsdag, mars 28, 2019

Historien om Leslies andra öga


* * *
Det här är igår och jag sitter på kökssoffan och funderar.

De senaste två veckorna har Leslie varit lite slemmig i sitt friska
öga. Inte extremt, men mer än vanligt. Jag började tvätta det
och tillförde en receptfri salva från apoteket. Hon var inte röd
i ögat eller visade några tecken på att vara irriterad.
Så jag avvaktade. Och tänkte att jag överdrev.

Och så blev det igår. Jag kom hem på lunch. Möttes av en glad
hund. Som bara kunde öppna ett öga. Det var som om tredje ögon-
locket fastnade på pupillen. Det hängde också lite konstigt.

Först tänkte jag att jag inbillade mig.
Sedan tänkte jag att det inte var så farligt.

Avvaktade att lunchen skulle vara över hos veterinären
och fick tag i dem. 
De hade ingen tid förrän dagen därpå,
men jag fick lite råd och bestämde mig för att avvakta.

Men allt blev bara sämre och det gick obehagligt fort.
Tankarna som en pingismatch i huvudet. Hur ska jag göra?
Vad blir bäst? Och igen. Överdriver jag?

Det hela slutade med att Leslie fick en akuttid hos en annan veterinär.

En snäll kollega kom med min dator, så jag kunde sitta
hemma och jobba några timmar i väntan på. Ville inte
lämna hunden, då hon försökte klia sig i ögat.


Vågade inte heller sätta in henne i bagageutrymmet i bilen. Ville
inte riskera att höra att hon kliade sig utan att kunna stoppa det.

Så för första gången fick hon åka på framsätet i bilen.

Jag var orolig att hon fått samma ögonproblem som i det dåliga ögat.

Men det visade sig att Leslie har ett sår på hornhinnan.

Medicin tio dagar och återbesök för att kolla att det läker bra.

Så kan man också tillbringa en eftermiddag mitt i veckan.
Med hjärtoro och snabba, ensamma beslut.

Jag lägger till en dotter som hostar sig genom nätterna,
svårt att sova för tankar efter dokumentären om Josefin Nilsson,
en ny ryggåkomma som plågar mig. I natt blev jag väckt halv
fyra för att gå på flugjakt i Siris sovrum.

Lite sliten kring hjärtat, även om jag v-e-t att
det finns oändligt många som har det värre.


onsdag, mars 27, 2019

Att kunna andas fritt


* * *
Den här bilden betyder mycket för mig. Som symbol för
andningen. För att lungorna både hämtar syre från luften
och att andningen rotar mig i jorden.

Att kunna andas fritt är ingen självklarhet. Och då tänker
jag inte på hur smutsiga våra ventiler var när vi bodde
nära storvägen. Jag tänker mer på hur det är att mest kunna
ta halva andetag på grund av upphakningar i ryggen.
Att andetaget nästan stannar på hälften.

Och befrielsen när jag kan andas djupt igen.

När vi bytte fönster i vårt hus valde vi nyproducerade
tvåglasfönster. Kanske kan man muttra om det
i efterhand. Att vi kanske borde valt mer förnuftigt.
För värmens skull. Samtidigt tänker jag att ett
gammalt trähus som vårt mår bra av att kunna andas,
speciellt eftersom det också är tilläggsisolerat.

Vårt sovrum är extra svalt, speciellt när det blåser kring
Djupviken. Och i Siris rum öppnar vi fönstret på glänt nästan
varje kväll. Hon älskar den svala kvällsluften när hon ska sova. Jag
vågar inte sova med öppet fönster, min nacke är för känslig för drag.

När jag tänker på att inte ha bra luft blir det delar av
skoltiden jag faller tillbaka på. När man kände hur syret
i klassrummet tog slut. Hur tankarna stillnade och kinderna
blossade röda. Jag tänker också på när de gjorde den stora
ombyggnationen på jobbet, hur dålig luften var i perioder.
Och hur självklart jag tar frisk luft, tills det blir annorlunda.

Tur att det finns sådana som Soliduct som är proffs på
ventilation. Bra luft på skolor och på arbetsplatser borde vara
en självklarhet. Och när det gäller bostadsventilation finns
det ju en hel del man kan ta tag i och göra bättre.

Tur det.


tisdag, mars 26, 2019

På sidan 2


* * *
Man kan undra, varför jag väljer att fotografera sidan två i dagens tidning.

Men det finns en anledning, och det är inte bara att visa hur det
kan se ut när min briljanta kollega Kata Nilsson skriver.

Det handlar också om en annan stor liten sak.

Vi tittar närmare.


Men se där.

I spalten där till vänster har det tillkommit ett namn.

Mitt.

Stf ansvarig utgivare. Mari Gustafsson.

Trots att vi pratat om det rätt länge nu och trots att
jag varit på utbildning i Stockholm och deltagit i publicistiska
samtal ett tag, blir det nu väldigt verkligt. På allvar, liksom.

Det är en stor liten sak, för mig.


måndag, mars 25, 2019

Samhörighet



* * *
För en vecka sedan dansade Siri och några av hennes klasskompisar.


Kyrkan var fylld av levande ljus, levande
musik och dansarna klädda i luftigt vitt.

Utanför yrde stora snöflingor

~ det var en eterisk upplevelse.


Innan fick vi tända ett ljus.

Jag sände iväg en tanke.


Det är fint också, att den närmaste familjen samlas
när det är uppträdande. Så hinner man prata en stund
före och efter. Det är något speciellt med det.

Samhörighet. Är nog ordet jag söker.


fredag, mars 22, 2019

En artikel OM mig


* * *
För ett tag sedan fick jag testa hur det är att vara
på andra sidan blocket och kameran. Det är kul
och nyttigt och ger mig alltid tankeställare.

På Piteå kommuns hemsida berättar jag om mitt vintercyklande.
Hur jag tänker och vilka knep jag tar till för att få det att fungera.

Konstaterar också att det blir närmare en mil per dag på min älskade trehjuling.



torsdag, mars 21, 2019

Att komma hem till den här


* * *
Det är dags att möta den här skönheten.


Markus och Siri svängde ihop denna No bake snickerspaj.


Jordnötssmör, krämig kola och choklad a la konditorn Tea Malmegård.


Söt och krämig, krispig och lite salt i ett.


Rätt mäktig, men enormt gott med en smal skiva till en stor kopp kaffe.



onsdag, mars 20, 2019

Scrambled kesoplättar och havremjölk



* * *
Sedan jag började springa mer har jag varit sugen på att äta mer kolhydrater.

Vi har lagt till råris, bönpasta, kikärtor och annat till middagarna.


Att äta så ger mig fler växlar när jag springer.

Men jag kan inte äta allt, upptäcker jag.


Tyvärr går havregrynsgröten bort. 

Jag får helt enkelt för ont i magen.

Men den här lunchen är enkel och god.

Scrambled kesoplättar med rivet äpple till.



Så äpplen och banan har blivit en stapelvara.

Och eftersom jag har dragit ner på mjölkprodukter utforskar jag annat.

Den här havremjölken har jag i kaffe och det blir lent och krämigt gott.

Hoppas att min mage ger den okej efter några
dagars användning, för den är riktigt smakfull!


tisdag, mars 19, 2019

Alternativa behandlingar och varför jag sällan pratar om dem


* * *
Jag fortsätter att utforska mina kroppsliga problem.

Det jobbigaste är att ge det tid och att det kostar mycket pengar.

Förra veckan var jag på en behandling jag sett fram emot.
Hoppet har jag svårt med, samtidigt som jag vill ge det en
chans. Försöker förhålla mig neutral. Har trott och blivit besviken
så många gånger att jag inte vill öppna för den möjligheten.

Det är rätt svårt att skriva om alternativa behandlingar.

Jag pratar sällan om det heller. Ännu mindre i dag. En gång
gjorde jag nämligen just det, berättade om en upplevelse när
jag trodde jag var trygg. Inte så att andra måste tro på det jag
gör, eller hålla med mig. Det jag förväntade mig var respekt
~ och förståelse för mitt val. När jag inte fick det gjorde det ont.

Efter det blev jag tystare, verbalt.

Därför skriver jag inte heller vad jag var med om förra veckan.
Men det jag kände golvade mig, gick som en stötvåg av smärta
genom kroppen och formades till tårar i ögonen. Det kändes som
gammal sorg och gamla problem som luckrades upp och lättade.

Kanske hände något som de närmaste veckorna tar mig vidare.

Hur som helst.

Det är något jag inte skulle vilja vara utan.


måndag, mars 18, 2019

Tygblomma på paket


* * *
Det här med skrynkligt omslagspapper kring presenter.

Jag har liksom fastnat för det.

Mjuka hörn istället för knivskarpa, med exakt passning.


Sedan är det något med hur ljuset bilder skuggor och högdagrar.


Virar om ett vitt tygband och sticker fast en blomma jag köpt på loppis.

Så är en skrynklig och operfekt perfekt gåva klar.


Jag springer


* * *
Den här bilden har Siri tagit av mig. Jag gissar att det är
på första varvet av Palma maraton i oktober. Jag har filen
på datorns skrivbord och tittar på den då och då. Det är
min absoluta favoritbild av mig själv. Varför? För att den kapslar
in allt fint i en bild. Jag känner starkt för vad jag själv förmedlar.

Att jag kan ha shorts för att det är varmt, att jag gör det
jag älskar och känner livet i mig. Att min familj följer med och
hejar på mig från sina hjärtan. Hur glad jag blir när jag ser dem.

Sedan den 1 januari tränar jag för maraton igen. Min plan
är att springa Stockholm maraton den 1 juni och att springa
på under fyra timmar och trettio minuter. Men jag känner en
helt annan ödmjukhet sedan min sista långspringserfarenhet. Jag
vet hur mycket som kan hända och hur mycket som kan påverka.

Jag har alltså tränat runt tio veckor, men haft väldigt lite
behov att reflektera kring löpningen och känslan. Jag gör
mina pass och så är det bra med det. Kanske blir känslan
annorlunda när jag kan (vill) flytta ut löpningen och
börja nöta asfalt. Det kräver liksom mer mentalt. 


Nu står mina långpass på löpbandet med paddan och
Youtube som sällskap för en mysig stund på helgen.


måndag, mars 11, 2019

{ nästan } ett kvartal in



* * *
Ligger och tittar i taket och tänker att det snart gått
ett kvartal av vårt nya år. 
När jag skrev min lista för
2019 trodde jag att det skulle vara bättre nu.

Min starkaste vilja när det gäller mig själv var att ta tag i ryggen,
grotta ner mig en sväng till, för att förstå. För att bli bättre.

Det har jag gjort. Men det är inte bättre. Snarare tvärt om, faktiskt. 

Skillnaden mellan tidigare år och 2019 är att jag förstår att under-
funktionen i sköldkörteln (plus en whiplash) ställer till det i ryggen.

Jag varit på tre behandlingar där det mesta handlat om att
göra grundproblemet bättre. Än känner jag ingen skillnad
~ och det gör mig på riktigt nedslagen.

Min vanliga ryggbehandling, som jag gått på där emellan
för att hålla mig flytande, har inte heller hjälpt. När jag lägger
mig om kvällen känner jag mig orolig, för att inte veta hur
ryggen och nacken känns när jag vaknar. Om natten vaknar jag
av att det gör ont, att det inte går att hitta en skön ställning.

På morgonen känner jag hur det drar i nacken, eller
stramar över bröstryggen. Inte ens under mina springpass
får jag vara fri, istället smärtar axeln hela tiden. Andningen
påverkas också och det blir tuffare att springa.

När jag cyklar till jobbet gör det ont att lägga vikt på
vänsterarmen. Att svänga eller cykla i ett gupp gör ont hela
vägen upp i axel, som säkert är inflammerad.

Dessutom får jag ett sms från Apoteket. Mitt
grishormon är svårt att få tag på. Därför kommer det
att ta längre tid och bli några hundralappar dyrare.

Och när det blir så här för mig, i mig, hänger annat med.
Jag tycker att min hud är torr och dammig, att rynkorna blir fler.
Jag ser smutsiga fönster och intorkat hundslem på väggarna.
Det blir liksom svårt, det där med att se vardagens skönhet.


Internationella kvinnodagen i efterskott


* * *
Jag var ute i god tid. Tänkte och skrev om internationella
kvinnodagen i jobbet nästan en veckan innan den 8 mars.

Sedan var jag upptagen med att jobba och göra annat på själva dagen.

I alla fall skrev jag en text om att vi struntar i blommor
och choklad, det är inte det internationella kvinnodagen
handlar om. Den handlar om reflektion, statistik, förebilder
och reflektion. Samtal och funderingar.

Jag hann precis jobba klart i fredags innan det var dags att
åka till Skellefteå för att gå på välgörenhetskonserten Kvinna.

Det blev en fin kväll, och kändes som det
rätta sättet att tillbringa kvällen på.