Att kunna andas fritt

* * *

Den här bilden betyder mycket för mig. Som symbol för
andningen. För att lungorna både hämtar syre från luften
och att andningen rotar mig i jorden.

Att kunna andas fritt är ingen självklarhet. Och då tänker
jag inte på hur smutsiga våra ventiler var när vi bodde
nära storvägen. Jag tänker mer på hur det är att mest kunna
ta halva andetag på grund av upphakningar i ryggen.

Att andetaget nästan stannar på hälften.

Och befrielsen när jag kan andas djupt igen.

När vi bytte fönster i vårt hus valde vi nyproducerade
tvåglasfönster. Kanske kan man muttra om det
i efterhand. Att vi kanske borde valt mer förnuftigt.
För värmens skull. Samtidigt tänker jag att ett
gammalt trähus som vårt mår bra av att kunna andas,
speciellt eftersom det också är tilläggsisolerat.

Vårt sovrum är extra svalt, speciellt när det blåser kring
Djupviken. Och i Siris rum öppnar vi fönstret på glänt nästan
varje kväll. Hon älskar den svala kvällsluften när hon ska sova. Jag
vågar inte sova med öppet fönster, min nacke är för känslig för drag.

När jag tänker på att inte ha bra luft blir det delar av
skoltiden jag faller tillbaka på. När man kände hur syret
i klassrummet tog slut. Hur tankarna stillnade och kinderna
blossade röda. Jag tänker också på när de gjorde den stora
ombyggnationen på jobbet, hur dålig luften var i perioder.
Och hur självklart jag tar frisk luft, tills det blir annorlunda.

Tur att det finns sådana som Soliduct som är proffs på
ventilation. Bra luft på skolor och på arbetsplatser borde vara
en självklarhet. Och när det gäller bostadsventilation finns
det ju en hel del man kan ta tag i och göra bättre.

Tur det.