* * *
Vardagen rullar vidare mot ledighet. Då blir det ännu mer tid såhär.
Inte mig emot.
Har dock hunnit tappa mitt origami-självförtroende sedan sist. Jag får helt enkelt inte till det. Siri har bemästrat tekniken. Jag får helt enkelt be henne visa mig ytterligare en gång.
Den här stjärnan s-k-a jag ro i land.
Jag tränar på också. Nytt program med kombinerad styrka och kondition. Gillar.
I väntan på hämtning, på väg till veterinären tidigare i dag.
Jag vet inte varför, men i söndags på kvällen kom det över mig. Hela resan med Leslie det senaste halvåret. Jag gick in i ångestkänslor och tänkte på kvällen när det inte slutade blöda i hennes ben. Jag tänkte på när vi vaknade av att hon spydde blod över oss, i hela dubbelsängen. Jag tänker på när hon andades dåligt. När hon inte fick gå nedför ett trappsteg, på grund av risk för inre blödningar.
Det blev jobbigt och jag var inte beredd, eftersom det känns som om jag kunnat slappna av mer den sista tiden.
Dagens veterinärbesök lugnade mig. Hennes värden hade blivit lite bättre sedan sist, så vi mikrosänker kortisonet och hoppas att cellgiftet har nått full effekt till nästa besök i början av kommande år.
Med det beskedet närmar vi oss julledighet och jag tror att den är välbehövlig för alla i familjen.
Det känns skönt att gå mot det nya året med två av tre saker-som-skaver stabila. Leslies värden är okej och borde hålla julhelgen igenom och i början av nästa år börjar Markus nytt jobb. Äntligen slipper han köra norrut eller söderut, utan får jobba här hemma i Piteå. Det känns så himla bra och fint och ger mig hopp om att saker löser sig, eftersom jag inte vet hur det ser ut för mig nästa år.
Men två av tre. Det är ju himla bra.
Jag känner mig glad.
Och lite trött, och sugen på ledighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar