lördag, december 10, 2011

Om en viktig text

Jag önskar att jag kunde visa er texten redigerad på sidorna, som den ser ut så. Men eftersom jag inte har den möjligheten klistrar jag in texten rakt av. För den är viktig. Här finns den med bilder på Piteå-Tidningens hemsida.För stark för att vara ett brottsoffer? När Emelie tog sin bebis och lämnade mannen som misshandlat henne i flera år började en ny kamp.
- Istället för att få hjälp och stöd fick jag höra att "Du som ser så stark ut, var det verkligen så farligt?" Till slut började jag tvivla på att jag valt rätt. Jag vill berätta min historia för att myndigheterna inte ska kunna säga att det inte fungerar så.

Orden "Välkommen" på husväggen. Ett hem med bänkskivor i ek, smakfulla fondväggar och levande ljus.

En vacker ung kvinna och hennes man.

En barnmatstol med rutigt tyg. Julgranen, klädd invid soffan.

En trevlig pratstund vid köksbordet.

När jag i efterhand sammanfattar mitt möte med Emelie Stolt krockar bilderna.

För hemma hos henne möter jag en verbal, stark person som berättar sin historia med intensivitet, men aldrig med självömkan. Hon liksom ... bara berättar. Min själ känns inte tyngd.

Så sitter jag på jobbet med mina anteckningar.

Och en stor klump i magen.

För på dataskärmen växer Emelies historia till något som rör och berör hela mitt väsen.

Och där någonstans har ett av grundproblemen för Emelie legat hela tiden.

Hon har inte passat in i schablonbilden som brottsoffer.

Och efteråt, när hon vågat lämna sin destruktiva relation, fick hon fungera som alla myndigheter själv.

Nu delar hon med sig av sin berättelse.

- Det finns många brottsoffer som inte kan berätta, men jag har ingen hotbild riktad mot mig längre. Jag vill berätta därför att jag har varit så förbannad på samhället, det har varit en stark drivkraft. Istället för att få hjälp och stöd fick jag många gånger höra att "Du som ser så stark ut, var det verkligen så farligt?" Mitt möte med myndigheterna gjorde mig tillslut tveksam till att jag valt rätt. Nu vill jag berätta min historia, för att inte myndigheterna ska kunna säga att det inte fungerar så.

För åtta år sedan träffade Emelie sin före detta sambo. Det blev snabbt allvar och de flyttade ihop. Emelie var då 19 år och studerade till lärare.

- Rätt snart märkte jag att det inte stod rätt till, det var precis som det står i böckerna om misshandel. Svartsjukan var det första tecknet. Han var väldigt kontrollerande. När vi träffades hade jag ett brett socialt nätverk och pratade med alla, men successivt försvann det, säger Emelie.

Efter ett år blev hon gravid. Då var psykisk och fysisk misshandel en inflätad del av relationen.

- Under graviditeten blev misshandeln, framför allt den psykiska, värre. Det var bara på skolan jag hade någon social kontakt, allt annat hade han lyckats ta bort. Jag tror att utbildningen räddade mig, men det var en surrealistisk situation. Vi läste och pratade om våld men på mig var det ingen som såg något. Jag blev expert på att dölja hur jag hade det hemma, säger Emelie.

Kanske på grund av hennes utstrålning. Och för att hon med precision dolde sina blåmärken, både de fysiska och de själsliga.

- I vanliga fall tar man energi hemifrån för att orka med jobbet eller skolan, för mig var det tvärt om. Skolan gav mig energi för att orka gå hem och mitt fokus var att klara utbildningen.

Men när parets dotter föddes förändrades villkoren.

Emelie fick en annan person att bry sig om.

- När vi stod i kyrkan och döpte vår dotter och jag såg alla jag tycker om där i kyrkan så kände jag att jag ljög om allting.

Emelie bestämde sig för att gå.

Och väntade på ett bra läge.

Tre månader senare, den 17 mars 2007 lämnade hon våldet.

- Dagen innan sa jag till honom att om du rör mig igen kommer jag att anmäla dig. Det hade jag sagt många gånger tidigare, men nu menade jag verkligen det.

Han rörde. Hon ringde polisen.

- Men han kastade telefonen i väggen så den gick sönder. Någonstans tänkte jag nog att polisen skulle spåra samtalet som de gör på film och sedan komma och rädda mig. Men de kom aldrig.

Den känslan, av att bli lämnad kvar har Emelie mött tidigare.

Vid ett tillfälle larmade deras grannar polisen.

- När de ringde på dörren och kom in i lägenheten skämdes jag och tyckte att det var otroligt pinsamt att grannarna hade hört och ringt polisen. En polis pratade med min sambo och en kom och pratade med mig. Jag trodde inte att det var sant när de lämnade honom kvar och gick och stängde dörren. Jag trodde att de skulle ta honom med.

Efter det sa Emelie och hennes dåvarande sambo upp lägenheten och flyttade.

Det gick inte att bo kvar. Alla visste.

En ny lägenhet, nya bråk, fler värkande ord och slag.

- Å ena sidan satte han mig på en piedestal och gav mig otroligt mycket bekräftelse. Det gjorde att jag stannade, jag kände mig behövd. Å andra sidan var jag utsatt för ett extremt kontrollerat våld.

Men den 17 mars 2007 ringde Emelie polisen för att göra en anmälan.

Hon ringde också sin mamma, för att hon skulle komma och hämta sitt barn och barnbarn.

- Det är bland det svåraste telefonsamtal jag har ringt. Medan jag väntade på henne packade jag en väska. Då kom min dåvarande sambo hem. I efterhand tänker jag på hur mycket som hade kunnat gå fel, jag var ju själv med min åtta månader gamla dotter och vår hund, men jag var så fokuserad. När jag klev utanför dörren visste jag att jag aldrig skulle gå tillbaka. Jag lämnade hela mitt liv i den lägenheten.

Så började en annan resa. Efter tre år av hot, onda ord och misshandel tog Emelie sin dotter och den lilla livsgnista som fanns kvar, och gick.

- Just då var jag bara rädd för vad andra skulle tycka om att jag kunde råka ut för det här. När jag levde i den relationen ville jag inte berätta för någon eftersom jag skämdes, men efteråt förväntades jag berätta samma sak gång på gång. På ett sätt gjorde det mig starkare, men det gjorde också att jag fick en distans till vad som hänt och jag började ifrågasätta mig själv. Var det verkligen så farligt?

Emelie gick aldrig tillbaka till sin dåvarande sambo. Men för att hon lämnat relationen betydde det inte att hon var fri.

Emelies man Björn kommer ut i köket och gör en kopp kaffe. De byter några ord innan han sätter sig i kontoret igen. På avstånd, men ändå nära.

- Dagen efter att mamma hämtat mig satt jag hemma hos mina föräldrar och pratade med polisen i telefon. Jag tänkte att "Nu tar de över". Men så var det inte. Jag upplevde att jag skulle driva allt själv och så får det inte vara. Speciellt inte när man har levt i en relation som gjort att man är helt skadad inuti. Min överlevnadsinstinkt fick mig att ta tag i allt, att inte ge mig, men den sista jag prioriterade var mig själv.

- Jag tänkte att jag denna gång hade tillräckligt för att anmäla. Det är sjukt att man tänker i termer av "tillräckligt". Var går gränsen för vad som är bråk och vad som är misshandel?

Emelie bestämde sig för att ta sin examen.

Rättsligt drev hon frågan framåt och bokade tid med läkare, kurator, åklagare, kvinnojour och socialtjänst.

- Jag fick vara alla myndigheter själv. Det var ingen som hjälpte mig med vad som behövde göras.

En dag kom det ett brev. Förundersökningen var nerlagd i brist på bevis.

- Jag blev så arg, jag kände mig sviken av samhället. När jag ringde upp åklagaren och bad om en förklaring så frågade jag om det hade varit bättre om jag varit blodig och medvetslös. Och jag fick svaret att på ett sätt hade det varit bättre. Då tänkte jag "Varför försöker jag ens?". Det var det värsta knytnävsslaget i magen och jag kände att jag lika gärna kunde gå tillbaka. Även om domen inte hade varit fällande, så hade känslan varit en helt annan om jag under tiden hade fått myndigheternas stöd och hjälp. Då hade jag stått med en helt annan känsla.

Några månader senare flyttade Emelie till Stockholm.

- Jag köpte lägenhet och bil. Jag skolade in min dotter på förskola och började om på nytt. Visst var det jobbigt att flytta hundra mil från min familj men jag behövde det för att få yta. Jobbet blev min räddning, jag bara jobbade och sov.

Så flyttade hennes före detta sambo efter, han ville vara nära dottern.

Efter en lång process om vårdnaden tog han hand om deras dotter varannan helg. Det fungerade bra.

Mitt i allt träffade Emelie sin nyblivne man, Björn.

- Alla tyckte att det var vansinnigt, men jag kände att jag kunde vara personen jag var innan. Jag la korten på bordet på en gång. När bekräftelsen, även om den är sjuk, försvinner blir det tomt. Jag behövde lyftas upp igen men det var något jag behövde göra själv. Att gå in i ett nytt förhållande var inte lätt och jag har fortfarande många egenheter, men efter många år av arbete med mig själv har jag kommit en bra bit på vägen.

- Även om det inte syntes utanpå var jag rädd hela tiden. Min före detta hade tagit bort glädjen i livet för mig. Det tog lång tid att hitta tillbaka. Jag läste böcker av andra som blivit utsatta och började jämföra mig med andras relationer med våld och då kände jag att min historia är aldrig tillräcklig. Jag ser inte ut som ett brottsoffer, kanske var det därför jag inte fick hjälp. Det har varit till min nackdel att jag ser stark ut, men när jag själv ser på kort från den tiden ser jag tomheten i min blick, jag ler inte på en enda bild.

Den ständiga maktbalansen. Telefonsamtal, sms, mms, mejl. Att aldrig få vila. Att vrida och vända på orden. Maktlösheten.

Det är övermäktiga saker för en människa att hantera.

- Det tog lång tid innan jag vågade fantisera om ett annat liv.

Det har gått ytterligare några år. Emelie och hennes man Björn, som funnits vid hennes sida hela tiden, har flyttat tillbaka.

Det finns ingen hotbild längre.

Paret har fått en gemensam flicka, som nu är ett år.

Emelies äldre dotter är drygt fem år.

- När hon frågar om vår bakgrund svarar jag på hennes frågor så ärligt och enkelt jag kan. En dag hoppas jag att hon känner sig stolt över att jag väljer att jobba med det här.

En stark ilska har länge varit drivkraft för Emelie. Nu behöver hon inte den känslan längre, utan hyser istället en stark önskan om att samhället ska bli bättre på att ta hand om våldsutsatta personer. Att det ska finnas en samsyn, förankrad i alla led ett brottsoffer möter.

- Våldet stal flera år av mitt liv, jag var rädd hela tiden. Rädd för att någon skulle få veta, för vad andra skulle tycka. Jag var rädd för att misslyckas, att inte bli trodd. Jag var rädd för att stanna och rädd för vad som skulle kunna hända om jag gick. Nu är jag inte rädd längre. Jag behöver inte vakna med ont i magen och undra över vad som kan gå snett just den här dagen.


FAKTA

Namn: Emelie Stolt.

Ålder: 27 år.

Familj: Man, två döttrar, 5 och 1 år.

Gör: Driver eget företag som konsult, utbildar inom hudvård, kosmetik och ledarskap. Är ambassadör för kvinnors företagande. Har gjort informationsfilmen "Emelie, mitt möte med myndigheter.", producerad i projektet "Samverkan mot våld". Föreläser bland annat för myndigheter som vill bli bättre i sitt bemötande av våldsutsatta. Ska hålla kurser i självförtroende/självkänsla till våren.

Intressen: Jag älskar mitt jobb, att coacha andra kvinnor, umgås med familj, pyssla, resa - och så har jag stort behov av egentid. För mig är det viktigt med lugn och ro inuti.

2 kommentarer:

Anette sa...

Så bra skrivet, det är ett viktigt ämne, mäns våld mot kvinnor.
Och jo! det är starkt att våga bryta och att tala om det.

Ha det gott!

Mari sa...

Tack så mycket Anette. Kan bara instämma! Kram på dig.