Att sluta cirkeln

När jag tog de här bilderna hade jag ingen aning om vad jag skulle ha dem till.

Det finns skarpare varianter av dem, men jag föredrar dessa. Suddiga. För det är nog lite så jag ser på mina tatueringar, när jag väl tänker på dem. Och det är inte så ofta.

Men de är en del av mig, av mitt liv, och liksom erfarenheter blir de lite suddiga och skavda i kanterna.

I dag har jag gjort en sak, som i synnerhet har med denna tatuering att göra.

För rätt många år sedan var jag tillsammans med en kille. Och det var inte så bra, på många vis. Jag har skrivit om det förr, och behöver inte skriva om det nu.

Men det slutade på ett upprivande och tråkigt sätt, minst sagt. Bland annat hade jag en tanke att skära bort tatueringen och lämna på hans köksbord.

Som tur var var jag mer dramatisk i huvudet än i agerandet.

En del av den här svarta krumeluren hade vi nämligen likadana, det var ett sätt att visa samhörighet. Och den samhörigheten ville jag, inte så konstigt vid den tidpunkten, radera från både sinne och kropp.

I alla fall, flera år senare bad han om ursäkt. Och av en anledning, som jag fortfarande förnimmer och respekterar mig själv för tydligt, så förlät jag aldrig.

Sedan dess har jag gjort det inom mig, men aldrig utanför mig.

Och i dag var det av någon meningsfull, outgrundlig anledning dags.

Så nu kanske det osagda jag-förlåter-dig kan lämna mig. Det var ett fint samtal, som jag förstod att det skulle bli.

Och nu, nu kanske jag är fri från det.

Tatueringen. Den är redan en del av en erfarenhet.

Och det är också bra.