Skådespelaren, författaren och sångaren Rikard Wolffs dramatikmörka röst talar rakt in i mig. Han är en av årets Vinterpratare i P1. Och han talar om livet, som en scen, via hans lägenheter på Söders höjder i Stockholm.

1982 flyttade han in i sin nuvarande adress, före scenskolan, Änglagård - och före den fasansfulla sjukdomen.

Rikard Wolff berättar om rädslan för ensamheten, och om sitt lättantändliga hjärta.

"Och även jag har älskat nätterna. Med grupper av människor i sofforna. Några som hänger på balkongen, halvt urdruckna glas och stilla musik i högtalarna. Och i bästa fall, ett kvarglömt hjärta på morgonen."

Och lika närvarande som hans ord är, finns hans andetag. De får ta plats, som en självklarhet. Kanske från ett helt liv på scenen. Det är vackert.

För den som har läst eller sett Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" finns även här en del av historien. Om Stockholm på 80-talet.

Ett annat radioprogram på samma tema är en dokumentär vid namn "Krigsgenerationen". Om Örn som slutar räkna när trettio av hans vänner dött. Om sjukhusprästen Ulla-Britt som håller de unga, sjuka männens händer och antecknar hur de vill ordna sina begravningar samtidigt som hennes egen son blir allt sjukare, i Aids.

Ytterligare en radiodokumentär jag håller högt är Daniel Velascos "Den fastspända flickan" i två delar om Nora, som har varit tvångsomhändertagen för sitt självskadebeteende. 17 år gammal prostituerar hon sig, när hon är intagen på ett behandlingshem utan att personalen ingriper. En dag blir hon fastspänd och grovt våldtagen av en av sexköparna - polischefen Göran Lindberg.

Filmen Kon-Tiki rekommenderar jag varmt. Historien om norrmannen Thor Heyerdahl och hans färd med flotten Kon-Tiki är en film jag varmt rekommenderar. Heyerdahl var övertygad om att Polynesien blev befolkat från Sydamerika och för att bevisa sin teori färdades han 8 000 kilometer med en flotte av balsaträ.

Oändligt vackra havsscener.

Dessutom älskar jag när verkliga händelser blir filmatiserade eller omskrivna på så vis att man förstår mer av dåtid eller samtid, samtidigt som det också är en gripande eller vacker film. "A royal affair" är också ett bra exempel på det.

Och senast såg vi "The angels' share", Ken Loachs film om bland andra Henry, som försöker få fason på ett gäng halvbusar som dömts till samhällstjänst i Glasgow.

The angels' share, eller änglarnas andel, är benämningen på den whisky som avdunstar under fatlagringen.

 Den prisbelönta dokumentärfilmen "Searching for Sugarman", en fantastisk historia och en fantastiskt gjord dokumentär.

 Däremot har jag också, mot mina principer, gett upp en bok. "Människor det varit synd om" av Kalle Lind, som vi ska läsa till bokklubben. En typ av ironi som inte alls roar mig. Den är jag faktiskt inte intresserad av att ödsla min tid på.