måndag, september 02, 2019

Vi kämpar vidare vännen


* * *
Tung. Jag känner mig så oändligt tung. Som om det
inte finns en endaste fjäderlätt och glittrig partikel i mig.
Som att allt består av gråsten och oro.

Hela tiden bär jag med mig en känsla som sliter
och drar i mitten av mig. Oro, lätt ångest, ledsenhet.
Som att tårarna vilar precis på kanten.

Varje gång jag loggar in på försäkringsbolaget och anmäler
det senaste veterinärbesöket sneglar jag på knappen. Vet att
jag kommer att trycka på den någon gång. Istället för att
välja "Hunden mår bra, inget fler besök krävs" så
klickar jag på "Mer behandling krävs". Varje gång.

Men jag vet, att det kommer att bli "Hunden avliden".

En dag måste jag klicka där. Men för bara
någon månad sedan nuddade jag aldrig vid tanken
på att det skulle kunna bli än på flera flera år.

Varje dag undrar jag om hon lever till den nionde i nionde.
Då blir hon fyra, den fyrtassade tjejen som läkte
mitt hundhjärta och som fick mig att älska ett djur igen.

För en vecka sedan kollade vi så att hon inte har någon
tumör eller något annat skräp som orsakar problemet.
Det verkar inte som att hon har det. Och det är bra,
konstaterade veterinären. Men ett stort men seglade
in i rummet som ett mörkt moln. Det är att hon svarat dåligt
på medicinen och låg precis på gränsen till att börja blöda.

Så var det åter dags att rasa ner i underjordsgrottan
av mörker och oro. Veterinären sa att med hans samlade
erfarenhet ser det ärligt mörkt ut. Det finns inget mer att göra
än att ge medicin och hoppas att den hjälper. Tro att den hjälper.

För varje promenad vi tar känner jag mig tacksam.
Jag tänker att det här är kanske den sista vi tar tillsammans
och är det så ser vi till att göra den här promenaden så bra
som möjligt. Då vill jag minnas hur den var. Varje gång
hon kommer och myser med mig på kvällen så tänker jag
att det kanske är vår sista. Och så känner jag mig vemodig,
tacksam och i nuet på samma gång. Just här och just nu
har vi det fint tillsammans. Jag njuter av hennes hund-
andedräkt och smutsiga öron och mjuka kropp.

Med dagarna som går blir det extra svårt att förstå hur
allvarligt det är. Hon är pigg och glad och verkar
inte ha ont alls. Jag begränsar mig till att kolla så att
hon inte blöder i tandköttet. Två gånger om dagen har
jag gett mig själv tillstånd att kika efter. 

Än har det inte börjat blöda och hon är glad och pigg.

Hon har inte börjat blöda och vi har
tusen mysiga ögonblick varje dag.

Vi ska njuta av den här hunden och vi ska
kämpa för henne, tills det inte längre går.

Vi får bara hoppas att den stunden ~
mot alla odds ~ ännu är långt borta.


3 kommentarer:

Anonym sa...

Så sorgligt att läsa och jag kastas tillbaka till när vi till slut fick ta farväl av våran hund när han bara var 5 år. Men de vet inte vad det är som är orsaken? Är ni beredda att åka ner till Strömsholm? Be om en akutremiss om ni känner att det kan vara ett alternativ. De har så mkt mer kunskap där. Vi åkte ner över en natt men tyvärr var det för sent. Men de ställde korrekt diagnos som veterinärerna här inte var i närheten av på flera veckor. Hoppas verkligen att hon klarar sig!

Mari sa...

Tack för nya perspektiv. När det gäller Leslie är vi såklart beredda att göra det mesta för att hon ska klara sig. Men vi har pratat med veterinärer på tre ställen samt läst studier på nätet plus en rapport om samlad forskning på vad orsaken till trombocytopeni är. Och det finns inget som visar vad orsaken kan vara, man vet helt enkelt inte varför de får denna autoimmuna sjukdom. Det enda man kan behandla med i ett akut skede är kortison. Om hon skulle bli mer stabil finns det alternativ, men där är vi inte - än i alla fall! Men jag håller med om att man inte ska nöja sig med ett svar och att det är bra att söka alternativ. Tack för omtanken. Kram.

Elin sa...

<3