Varje gång morfar och Angela cyklar härifrån ska Siri ge dem grus från grusgången i en slags avskedsgåva. Det får mig att tänka på den polska kyrkogården vi besökte, jag tror det var i Krakow, men det kan också ha varit Warsawa.
Där fanns inga blommor planterade på gravarna. Istället la man dit en sten för att visa sin vördnad.
För mig var det magiskt. Dels för att kyrkogården låg gömd, mitt i bebyggelsen, bara avskild med en bakdörr. Och dels för att stenar ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det var en kyrkogård som överallt framträdde i olika nyanser av grått. Samtidigt var den stark. Stark och färgblek. Vissa gravar med små stentorn och vissa tyngda av stora, stora stenhögar.
Siri och Markus och Hemi har haft en fin ledigdag tillsammans. Det märks att dagen varit bra på min fina trissvinst, en trio som trivs tillsammans. Jag blir också gladpåverkad och känner mig halvers ledig jag med.
I morgon jobbar jag mig vidare mot semester. Brudklänningsprovning nr 1 står på programmet (shit, jag är nervös!). Jag fortsätter att berätta om bröllopsplaneringen, trots en nylig kommentar om att "har inte ni gift er än, jag tycker man hört talas om det där bröllopet hur länge som helst nu".
Så med risk för att tråka ut er: Ringarna är hos guldsmeden för storleksjustering och gravering. Och så klänningen då. Ett avgörande steg. Känslan när man bär något är avgörande, för även om plagget ser fint ut i spegeln spelar just känslan stor roll.
2 kommentarer:
Jag längtar till bröllopet, massor!
Hoppas att klänningen känns rätt.
Kram
Hej Ingela. Vad kul! Jag längtar efter att ses. Kanske vi kan lösa det nu när jag (och du?) snart är lediga.
Stor kram.
Skicka en kommentar