"Det var mitten av februari. Det hade varit kväll dagen lång. Ett djupt lågtryck med milda vindar hade fått den frusna jorden att ånga. Dimman hängde över Stockholm, gatubelysningen verkade avlägsen, människorna sjönk som skepp i det fuktiga diset. Det lät angenämt från de droppande takrännorna, trafikens brus mildrades, hjärtats oro stillnade och övergick i vemod."
Jag är så glad att jag läser Theodor Kallifatides igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar