En sista dag i Paris

Dagen efter fortsätter vi att följa i Sartre och Beauvoirs fotspår 

och äter frukost på Café de Flore.

Hit kom livskamraterna under andra världskriget och åren efter för att 

skriva, läsa tidningar eller diskutera.

I dag utgörs stamgästerna av förlags-, mode- och filmfolk. Bland annat har man 

en sandwich uppkallad efter modeskaparen Sonia Rykiel eftersom hon håller sina veckomöten på övervåningen.

Detta författarkafé ligger i Saint-Germain på vänster sidan om Seine 

och hör till ett av Paris mest legendariska kaféer.

Ljusa, lätta, sockersöta Sacré Coeur.

Tänk att det går ordningsvakter däri som har till jag att hyssja på människor.

"Schhh".

Av respekt.

Fina karusellen nedanför.

Beak boots från Stoorstålka i Paris.

Pizza på ekologiska Rose Bakery.

Istället för magnifika kyrkogården Cimetière du Père, där man lätt går vilse utan karta, och där storheter som Jim Morrison och Edith Piaf ligger begravda väljer vi att promenera förbi nöjesetablissemanget Moulin Rouge till kyrkogården i Montmartre.

”Om jag dör i Paris vill jag begravas på kyrkogården i Montmartre och ingen annan stans” ska den skarpt ironiske författaren Heinrich Heine ha skrivit i sitt testamente.

Men här var han inte ironisk. För hans sista vila är just här, på kyrkogården i Montmartre.

Här vilar också en mängd stora namn, men det är framför allt stämningen som är magisk. Som en bortglömd värd, under metallbron Caulaincourt – mitt i staden. Små familjetempel, södervittrade prydnader och mossa. Att besöka kyrkogårdar är ett fint sätt att uppleva ett lands vardagskultur.

Men trots att det är stilla och sömnigt begravs 500 personer här varje år.

Och ja, det var bilderna från Frankrike. I morgon ett långt reportage i tidningen. Och sedan får resan stanna kvar. I minnet. I bilderna.

I samtalen.