onsdag, februari 21, 2007

Ont i mammahjärtat

På väg mellan Sara i Hortlax och Jill i Blåsmark somnade Siri i bilen. När jag kom fram till Jillan lånade jag deras babyvakt och satte in i bilen för att kunna luncha i lugn och ro utan att behöva kolla till henne.

Vi lunchade. Åt lite mer för att det var så gott. Drack kaffe. Johan kom hem och jag frågade om det låtit från bilen, men nej det hade det inte. Jag var helt förundrad att hon sov så länge.

Men så fel jag hade. Sov var det minsta hon gjorde, för när jag druckit upp sista kaffeslurken gick jag ut och kollade till henne. Och som hon grät. Rödspräcklig i hela ansiktet och alldeles påsig under ögonen.

Å, jag fick helt ont i hjärtat och kände mig dålig. Det är nog Siris första skräckupplevelse. Tänk så många mer hon kommer att måsta vara med om.

När vi kom hem var vi så trötta efter alla äventyr att vi sov middag, alla tre tjejerna.

Pratade med Markus tidigare ikväll, de skulle iväg på sin sista åkdag. Snart är han hemma hos oss, det kändes som om han var närmare redan nu eftersom det inte var någon fördröjning på telefonen. Allt var bara bra.

Imorgon bitti åker jag mot Umeå direkt efter frukost.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken tur Siri har som har en sån fin mamma som dig! Och ont i mammahjärtat det får vi nog räkna med att öva oss på, framöver. Som tur är behöver hon inte befinna sig i ensamhet, skräck eller annat hemskt som många fina bebisar tyvärr måste. Lillsiri blir älskad! Kram på er och kör försiktigt, det har varit såååå kul att ha er hemma! Längtar tills ni blir pitebor igen!!!

Anonym sa...

Hoppas att ni kom hem bra! Vad cool du är som fixar allt; veterinärbesök, köra bil långt själv mm.- klarar allt med hund och Siri. Jag blir alltid så feg när det handlar om sånt- köra långt ensam med Olle t ex.

Mari sa...

Å Hanna vad rar du är. Jag längtar också till vi flyttar hem - dessutom till den bästa hälsa-på-tiden på året!

Emma, vad mysigt det var med lunchen. Ibland tar det emot att göra saker själv och så blir jag feg, men då biter jag ihop och efteråt känns det bra att ha fixat det utan hjälp. Veterinären är nog mitt värsta, jag blir alltid lite labil där.