onsdag, september 26, 2007

A big step for Sirikind

På eftermiddag fick jag ett storlängt efter Markus och ringde honom sittande på köksgolvet. Han satt "hemma" i studentrummet och skrev på uppsatsen. Vi småpratade en stund, medan Siri lekte omkring mig. Så plötsligt sker det. Hon ställer sig upp för egen maskin. Går de fyra stegen fram till mig. Själv!

Och Markus fick vara med, även om det var telefonledes.

Sedan var vi tvungna att lägga på för då stötte Siri sig så hon började blöda i munnen. Så jag bar och tröstade till lugn musik och när vi tillslut kunde påbörja mellanmålet fick jag tvätta bort blodavtryck från min axel.

På förmiddagen var Jill, Love och Rakel här. Promenad i duggregn och lunch här.

Siris morfar har ätit middag med oss och vi har tagit en cykeltur med barn och hund och mätt sträckan jag brukar springa. Sju kilometer lång visade den sig vara.

Till något annat: När jag är hemma med Siri försöker jag njuta av dagarna - som känns lite som bonusdagar - men det finns en tid på dagen som är lite kämpig. Och det är middagslagningstid. Då gnäller hon på golvet och ska bara vara i famnen. Men jag vägrar ha henne i famnen och laga mat samtidigt. Så jag försöker distrahera på andra sätt. Men det tär på mig att höra hennes gnäll. Och så säger jag ifrån. Men det blir ju inte bättre, snarare tvärt om, och det vet jag, men jag gör det ändå.

Så efter maten, som i dag när vi far ut och cyklar och allt är frid och fröd, då känner jag mig som en dålig mamma utan tålamod. Och tänker att nästa gång ... men ändå blir det likadant i alla fall.
I dag har Hemi dessutom varit understimulerad tror jag, och därför rätt jobbig stundvis. Så har jag varit arg på henne, och när jag säger till henne med arg röst så börjar Siri gråta. Ja ... och så börjar vi om igen. Bär mig, bär mig.

Suck. Dålig mamma, is my middle name.

5 kommentarer:

Sara sa...

Såna är vi alla, usch, dåliga-mammankänslan är inte så rolig. Men man är ju inte mer än människa...

magnus sa...

Nej då, du är en strålande mamma!

Hanna som ofta är jättetrött och sur, fast bra ändå sa...

Jag är rädd för att den där känslan kommer att infinna sig då och då resten av våra mammaliv. Men jag undrar hur det står till med pappasamvetet, måste kolla Johannes om han känner likadant, för han måste ju vara en surfarbror han också ibland. Fast det är trist och jobbigt. Men sen hoppas jag att du vet att du är en hjältinna som jobbar, har två som ständigt behöver dig, går på diet, tränar OCH försöker vara god samtidigt. Jag blir trött bara jag tänker på det. Unna dig en present eller nåt bra, fina vännen! Och grattis Siri till fösta stegen, snart springs det på ankars!

!ngela Be sa...

Hej vännen! Det du beskriver om Dåligmamma håller jag på å skiver om i psykologin, jag mejlar dig om det, så får du kolla själv. kram

Mari sa...

Nej eller hur, Sara. Du har rätt.

Tack Magnus, söta du. Saknar dig på tidningen.

Tack för dina tankar Hanna. Kärlek!

Hej Ingela, jag läste ditt mejl. Bra att ha i bakhuvudet, roligt att se att man redan använder några "angreppssätt". Kram.