Jag just nu

Jag har jobbat med mig själv i två timmar nu. Först yoga medan Siri somnade. En ljuslåga vid murstocken och ett försök att hitta mig själv i djupa andetag. Det gick väl sådär. Efteråt la jag spikmattan på yogamattan och lyssnade på mitt mentala träningsprogram.

Jag fick en känsla av att jag måste sluta fred med mig själv. Vara stolt och på djupet tillfreds med mig, även om det också finns en strävan vidare.

Jag tycker jag letar hela tiden, försöker lyssna inåt. Hitta en anledning till varför jag har så ont i knät. När jag var hos läkaren i går sa han att jag såg ledsen ut och frågade om det är något jag inte berättat för honom. Men hur jag än känner så finner jag inget. Allt känns bra i livet, ja utom knät då.

Jag äter på halvfart, som det kallas. Då brukar man gå ner mellan ett halvt och ett kilo i veckan. För mig har det inte hänt någonting på vågen, men jag finner acceptans i att man når platåer där det står stilla, att kroppen kanske måste få hinna ikapp efter ganska många tappade kilon. Jag har inte en tanke på att sluta.

Och tänker jag inte på centimeter och kilon så finner jag en person jag vill vara när det handlar om kost. Jag behöver inte tänka att jag ska fika då eller "unna" mig godis på lördag.

Rutinmässigt tackar jag nej till "köpesfika" och blir förvånad och stolt över mig själv efteråt. Hembakt har jag inte heller haft behov av, även om jag föredrar det alternativet. Jag märker också hur mycket jag har sötat tidigare. En råsockerbit i teet på kvällen, lite ringlad honung över den naturella yoghurten ... just nu har jag inget behov av det. Jag känner mig lätt och fri i kroppen. Jag känner mig energifylld, med massor av lust att träna. Jag är pigg om kvällarna och så långt ifrån blodsockerstyrd som jag någonsin varit som vuxen.

Bara det är stora vinster.

I går lämnade jag blodprov hos läkaren. En massa saker ibockade på ett papper. För att se till helheten. Och det är ju bra, även om sådant alltid gör en nervös innan man fått svaren.

Där är jag just nu.

Mitt i.