I början av förra veckan gick jag vid havet med Hemi. En långpromenad med lös gladhund, vacker horisont och luft att fylla lungorna med.
Efter det en visit hos min kinesolog. Rofylld stuga vid vattnet, eld i kaminen, lugn i luften. Fint samtal och behandling. Jag åkte hem och kände mig bättre än på länge.
En gång har jag sprungit efter det. Och något gammalt, som suttit i vägen för mina andetag när jag springer i alla år jag sprungit, var borta. Äntligen lossnar det gamla, som jag dragits med så länge. Lager skalas av.
Min känsla är sådan.
Jag har också lagt om kosten något. Sedan min viktminskning har jag i möjligaste mån valt bort pasta, vitt bröd, vitt mjöl, ris och quinoa. Men jag dras med ett enormt sockersug. Jag hemfaller sällan, men suget finns där, som en drake jag kämpar mot varje dag. Därför har jag nu börjat återinföra råris, quinoa och fullkornspasta till lunch. Två dagar är för kort för utvärdering och kanske är det tankens kraft, men idag har jag faktiskt inte kämpat.
Sedan min springtur har livet inte velat träning. Siris utslag och allergireaktioner har kommit om kvällarna, därför har jag bara velat vara hemma. Helst på övervåningen. Nära.
Hon är bättre nu. Jag hör när hon pratar att något är annorlunda efter svullenheten, men hon har ätit vanlig mat för första gången till lunch idag.
Men nu är Hemi dålig. Både igår kväll och nu ikväll skriker hon plötsligt rakt ut där hon ligger. Vi är oroliga, tittar till, klämmer och känner. Men ingenstans något hon reagerar på. Vi avvaktar och ser.
Jag tänder ljus, hittar styrka i andningen och är glad för att vi ändå är en harmonisk liten familj som försöker ta hand om varandra.
7 kommentarer:
Mari, det du skriver berör in i hjärtat..
Kram :)
Kram från mig!
Det du skriver rör vid mitt hjärta vännen..
Jag är glad för att det gamla börjar lossa och samtidigt förstår jag tillfullo ditt sug efter socker.
Jag har ju precis börjat..
Tänker på er alla och hoppas ni snart ska få känna er piggare!
Stor kram!
Tack Malin, och kram : )
Kram debax, Hanna!!
Jag hejjar på dig, Anna, och vet ... Tänker på dig med, bär dig nära. Kram.
Sjuka barn och hundar är inte kul.
Barn har jag väldigt liten erfarenhet av mer än mig själv som ett en gång.
Men hund är lite vassare. Vi hade en schäfer en gång som började på det där viset. Det visade sig efter obduktionen att han fått canser i centrala nervsystemet. Nu få vi ändå hoppas att det inte är något sådant med er fina ridgeback!
Sigrid
Skickar många låånga kramar!
Vad tråkigt för er och er schäfer, Sigrid. Hoppas verkligen inte att detsamma gäller för vår jycke, men det är onekligen ditåt tankarna börjar gå. Tack för din kommentar!
Tack Elin, tusen tack. Vi ses på jobbet.
Skicka en kommentar