Mitt hjärta i dina tassar

Hemi vilar på Siris overall efter morfinspruta.

Det började natten mellan tisdag och onsdag. Hemi skrek några gånger och Markus var uppe och hämtade örondroppar och värktablett. Hon betedde sig som när hon haft dåligt i öronen, så vi trodde att det var det vanliga problemet.

Onsdagsmorgonens promenad var sig lik, men när jag kom hem på lunch kändes det inte riktigt bra. Hemi var orolig och olycklig, men jag tänkte att medicinen ännu inte kickat in. Det kändes dock inte helt rätt i hjärtat att lämna henne ensam.

När Markus ringde strax efter fyra förstod jag att det inte var bra hemmavid. Jag ringde förskolan och bad dem göra Siri redo och plockade upp henne på vägen hem. Hemi hade jätteont, hon kunde inte ligga, inte sitta och inte stå ordentligt. Hon skrek hela tiden.

Vi fattade beslut att omedelbart åka till djursjukhuset i Gammelstad.

Jag satt bak med henne i bilen och hur hon än bökade fann hon ingen skön ställning. Hon flåsade, det droppade från nosen och hon hade frossbrytningar.

Jag tänkte att det nog var min sista resa med henne.

Där mellan Piteå och Gammelstad, i gråsörja och asfalthimmel tittade hon mig djupt i ögonen.

Efter en spruta med morfinliknande preparat blev det något bättre en stund, men inte helt bra. Hemi fick lite ro i kroppen att lägga sig ner på Siris overall.

Mellan blodprov, Hemis skrik och Siris gråt åt vi sallad bland hundhår på golvet i väntrummet.

Blodprovet visade att Hemis värden var för dåliga för att veterinären skulle våga söva henne och ta röntgenbilder. Hon kom fram till att det är nacken som är problemet.

Vi fick lämna vår Hemi kvar, för smärtlindring och dropp.

Och hon ville faktiskt stanna, hon insåg att hon skulle ha det bättre där. Vår hundflicka, som gör allt för att komma ut från veterinären i vanliga fall, stannade helt frivilligt.

Det var tomt i bilen på vägen hem.

Jag har pratat med veterinär och skötare två gånger i dag. Hon mår bättre, men inte bra. Kanske har hon diskbråck, men de vill inte söva henne och röntga. Hon har ätit och blivit rastad. Hon har fått akupunktur och slappnade av fint. Hon tycker däremot inte om buren och det låter ju som vår tjej.

I morgon får hon komma hem med morfinplåster och lite andra mediciner. Sedan ska vi avvakta och se. Kanske kan vi röntga om några veckor.

Som jag skrev i rubriken.

Hon håller mitt hjärta i sina tassar.

Vår vackra, sammetsögda hundflicka.

Åtta fina fina år tillsammans.

Jag hoppas att det blir några till.