Berättelsen i berättelsen

Fint omslag.

Jag tänkte att "Den frusna trädgården" av Kristin Hannah skulle vara en lättsmält historia om systrar och familjeband.

Och på sätt och vis var den en sådan bok jag förväntade mig, en perfekt gå-och-sova-bok. Men på ett annat sätt - inte alls.

Ramberättelsen om familjen som är i upplösning när patriarken går bort, om den iskalla modern, om de stereotypa vuxna barnen är inte så intressant. Den är snarare förväntat klyschig. Men berättelsen i berättelsen, den når mig.

Även om jag utseendemässigt inte föredrar att delarna i boken från andra världskrigets Ryssland är skriven med kursiv stil kan jag inte värja mig.

För det levnadsöde och de vedermödor som en mamma i kylans Leningrad tvingas till.

Jag har läst många böcker om kvinnors öden i krig, men den här är en av de som nått längst in. I det lilla, i en liten kall, utkyld lägenhet i Leningrad.

Och nu läser jag Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar". Och berörs. Och vill helst pausa för att läsa. Och skriva reportage. Det vill jag. Intervjua, fördjupa mig i frågorna.

Och skriva.