Mammatid & kompislek

Det är något av en ny era som öppnat sig i mitt liv.

På tisdagar följer Siri hem med en klasskompis, för att äta middag hos dem och så följs flickorna åt till kören.

Den tiden spenderar jag på yogamattan.

Ofta är det ytterligare en dag hon följer med en väninna hem från fritids.

Och jag är lite kluven, och brottas med samvete och förnuft. Hjärna och hjärta.

Siri är kvar längst av alla på sitt fritids. Hon påpekar det, och vill nog mena att det är lite synd om henne. Samtidigt har vi haft många diskussioner om att hon får försöka vända på det. Se det som sin egen tid med en lärare som ägnar sig helt åt henne.

Vi har pratat om att hon får passa på. Spela spel i lugn och ro, fråga om något hon undrar. Reflektera över dagen. Eller bara få sin favoritbok uppläst.

Och jag, jag jobbar så länge som jag gör. Ändå går min sluttid inte att jämföra med många som jobbar inom till exempel handeln. Jag tycker om mitt jobb, jag älskar mitt jobb och jag vill fortsätta ha samma förutsättningar till att göra det så bra som jag nu har möjlighet till. 

Skulle jag gå ner i tid skulle jag förmodligen sluta med artiklar hemma framför datorn om kvällarna.

Efter att jag försökt nyttja min egentid så bra som möjligt hämtar jag då hem min dotter. Och då kommer nästa skav. Hon vill nämligen njuta mammatid och liksom hinna med allt som vi brukar. Hon vill gärna se något tv-program, äta lång kvällsmat, spela ett spel och läsa flera kapitel i boken.

Och även om hon förstår logiken är hon inte helt nöjd.

Och ja, då är jag inte heller helt nöjd. Det känns som om jag får mana på henne, och det gillar jag inte.

Omedvetet har jag nog känt mig lite dålig, faktiskt.

Vi pratade om det härom kvällen, jag och Markus.

Och när han i samtalet sa att jag är en bra mamma, att jag 'gör ett bra jobb'. Då började jag gråta. Helt oförberedd var jag. Nog vet jag det. Men det gick rakt in i mitt hjärta och betydde. Mycket.

Ibland tänker jag att mina känslor koppas ihop med att jag började jobba när Siri var nio, tio månader. Och som jag njöt av det. Egentid på luncherna, fokusera på texter. Sedan hade jag nog en hel del social tid att ta tillbaka, efter de ändå rätt ensamma månaderna i Umeå som föräldraledig. Inte så att det är något jag har haft dåligt samvete över. Inte alls. Men det är som att jag kopplar ihop känslorna, på något vis.

Men.

Jag vill jobba, och vara med Siri.

På samma sätt som Siri vill följa med vänner. Och vara med sin mamma.

Tur att vi vill vara med varandra, i slutändan.

Nu har hon precis vaknat. Hon sover oroligt ikväll. Täpp i näsan, och ont i nacken. Det gör mig lite vaksam och uppmärksam.

Dags att gå och hämta Alvedon.