Med en känsla av pepparkaka

De senaste dagarna har jag burit med mig en varm känsla från det att väckaren ringer sin snälla, drömska signal.

Jag har känt mig snäll i sinnet, mot mig själv och andra. Varm i hjärtat. Med den allra bästa känslan av pepparkaka i själen. Mildkryddig och lugn.

Flera kvällar har jag rullat ut yogamattan framför kaminen och långsamt hittar jag tillbaka till ashtangan.

Och det är ju så, att den hjälper mig att må som allra bäst.

Sedan finns det ett rätt enkelt svar på mitt välbefinnande. För mellan mysiga aktiviteter som Tingeling med Siri på bio, filmkvällar med min man, Downton Abbey på play, yogite och kokosskivor så har jag fått sova.

Tänk att något så grundläggande kan vara så svårt. Jag har inte ens insett att det är bristen på sömn som smygsamt nött på mig. Men Siri har sovit med mig länge om nätterna nu. Och hon ligger sällan stilla mer än några sekunder. Hon pressar och kör upp sina finhårda knän i min sida. Om och om igen.

Så nu testar vi en ny taktik. Min breda, tempurliknande madrass ovanpå bäddmadrassen i dubbelsängen. Siri sover i ett dike, mellan uppbäddade kuddar mot kanten och med uppbäddade kuddar under min madrass som hon inte kan rulla över till mig.

Två nätter, inte mer än sex, sex och en halv timmes sömn.

Men ostört.

Vilken skillnad.

Och Siri, hon mår också bra av det tror jag. I morse fick jag till och med gå upp och väcka henne.

Sedan lagade jag varm choklad till henne.

Och det luktade advent.

Paris

 

Utsikt från vårt hotell.

 

Biodlingsskola i Jardin du Luxembourg.

 

 

Jag skriver ett reportage om Frankrike nu. Har varit osäker på om det ska platsa i tidningen. Och så blev det liksom så många intryck på så kort tid så det har varit svårt att finna luft mellan orden.

 

Men nu har jag skrivit och det känns rätt bra.

 

Här är några bilder från mitt första möte med Paris.

Les Baux-de-Provence

På grund av sitt höga läge i Chaine des Alpines byggdes byn Les Baux tidigt. Man har funnit anor här från 6 000-talet före kristus.

 

Platsen användes bland annat som fort av kelterna runt 200 år före kristus.

 

Under medeltiden blev Baux säte för en feodal herre
som kontrollerade 79 städer och byar i närheten.

 

På 1800-talet upptäcktes mineralen bauxit i närheten och bröts mycket i området.

Les Baux är nu ett turistmål och är omtalad som en av av de mest pittoreska
byarna i Frankrike.

 

När man går på stenläggningarna bland fina stenhus och en hel del ruiner
är det svårt att föreställa sig.

 

Men det bor faktiskt människor här.

 

Enligt Wikipedia är Les Baux befolkning 22 personer i den gamla byn. På storhetstiden bodde som mest 4 000 personer här.

 

Det är lite historiens vingslag i luften när man strosar runt i Baux.

 

Doftar på vackra tvålar i små butiker och funderar på en crêpe med nutella i solen.

Att vara så lediga det bara går

Att vara så ledig det bara går. För mig är det att skrota runt i mjuka byxor, fleecetröja och de varmaste tofflorna. För Siris del innebär det att inte klä på sig överhuvudtaget.

I dag har vi varit så lediga det bara går. Jag har tänkt tanken att sätta igång med något mer avancerat syprojekt eller annat pyssel. Men nej, det stannar vid en tanke.

Till mataffären åkte vi utan middagsplaner, bara ostrukturerat vandrande i butiken. Också ovanligt. Men currygryta med kikärtor blir bra.

Men först ett bad.

Med ett slott att drömma om

Detta slott var liksom sådär flagigt och skevt och vint så att det fångade mitt hjärta. Se bara på de vinda ljusen i ljuskronan. Så fint!

Men jag tror inte att min dotter skulle anse att byggnaden var värdig att kallas för slott.

Men jag ser potential. Mycket potential.

Och drömmar om ett annat, romantiskt liv.

Nåja. Trinquevedel var fint. De som ägde gården var fina. Och det känns rätt bra att kunna promenera ut på deras ägor, smaka på druvorna - och plocka hem några släta slottsstenar till Siri.

Med ledighet i sinnet

Vi är helglediga tillsammans. Hela familjen.

Myser, eldar, pysslar, ser på film, är ute i skogen. Äter god mat.

Och det är så ljuvligt skönt så det finns knappt ord för det.

Med en doft av Provence

Hit kom vi efter att ha färdats på slingrande vägar. En stor vacker vingård
med förtjusande butik.

Fina inredningsdetaljer, väldoftande tvålar ... och vin såklart. En hel del vin.

Efter vinprovningen fick vi ta bilarna till vinkällaren, som var mer som en stor lagerlokal.

Det var fint där, även om bildkvalitén är rätt usel.

Utanför vinbutiken. Visst skulle jag kunna vakna varje morgon med denna vy.

Byn Eygalières hade fina dörrar och väggar, sånt som jag skulle kunna fotografera i mängder. Vi åt lunch i trädgården till restaurangen Sous les Micocouliers. Älskar lamporna de har upphängda i träden.

Så fint i all enkelhet.

Tillbaka till lunchen. Innan vi fick maten vi beställt bjöds det på bland annat zucchinisoppa
i små söta glasburkar. Och solen värmde försiktigt.

Hit skulle jag gärna gå tillbaka en varm, mörk sommarkväll när alla
lampor och ljusslingor är tända.

Risotto med svamp. Och dessert. Det är fina luncher det : )



Finaste resesällskapet.

Fint just nu

Vår kaffebryggare från Siemens / Porsche är åtta år nu. Den har bryggt oändligt många kannor gott kaffe. Men nu har den gjort sitt. Det är egentligen ett tag sedan den hade gjort sitt. Men det är så svårt att bestämma sig. Jag gillar att den brygger ner i en termoskanna och vi har kikat lite på den uppdaterade varianten av samma bryggare.

Men så är det det här med Moccamaster, älskad av alla och med toppbetyg på alla håll och kantar. Men jag är inte överförtjust i designen och känslan.

I går surfade vi runt och hittade denna. Ser ut som en kombo av vår gamla Siemens och Moccamaster. Kanske blir det nästa bryggare?

Ny variant av Pleasejeansen. Fina. Skulle önska lite stretch bara ...

Innan vi åkte till Frankrike gick jag på salong och fick naglarna målade med Shellac, gelénagellack. En hybrid av vanligt nagellack och gelé som man vanligtvis bygger naglarna med. Lacket höll i perfekt skick. I sexton dagar. Sexton!

Vi fick nyligen hem Keros senaste broschyr. Där finns mycket fint.
Jag skulle vilja ha en ny plånbok.

Doftljus från Reunion home i lukten varm chai. Mmmm ...

Domaine de la Brunely

Min första dag i Provence var en dag när mistralen blåste.

På förmiddagen körde vi till Châteauneuf-du-Pape.

På eftermiddagen stannade vi på en vingård som fångade mitt hjärta.

Byn Sarrians ligger mellan Vacqueyras, Gigondas and Beaumes-de-Venise.


Runt om odlingen, träd, som skyddade från vinden. Och där stod vinbonden Charles Carichon, som inte talade engelska, och berättade om sin vinfilosofi.

Och trots att jag inte förstod hans ord (vi hade tolk bör tilläggas), var hela hans väsen, hans ärlighet, så fängslande.

Under vinprovningen tittade en blyg dalmatiner på oss, lite i smyg.

Det fanns en stolthet och uppriktighet som stannar kvar.

På deras hemsida står "Vinmakare från far till son sedan 1730."

Training day

Löpningen är den träningsform jag mår allra bäst av. I själen. Både under tiden och efteråt.

Men blindtarmsoperationen i våras innebar ett ganska långt avbrott, länge gjorde det ont att springa.

Och sedan en ny slags ryggproblem, för omväxlings skull. Jag har fortfarande för dåligt i ländryggen för att kunna springa. Och jag saknar löpning, mest för känslan efteråt. Den att verkligen vara i sig själv, att trivas i sig själv.

I går tog jag en lunchklass i bodypump - när man lyfter skivstång med vikter i grupp. Jag har inte pumpat sedan förra vintern, men mina nästan dagliga 12 minuters crossfitpass visade sig ha bevarat styrkan med råge. Intressant. Jag lyfter utan problem lika mycket nu som då.

Dessa korta, intensiva pass är bra. De tar minimalt med tid och är otroligt effektiva. Det jag saknar är instruktörspepp och den där härliga känslan efteråt. För den missar jag helt, själsron. Och den saknar jag.