Tisdag morgon.
Det är apkallt. Och vackert. Lejonröd sol blöder över vägen när vi kör till förskolan.
Jag är ingen vinterfantast, men kan inte annat än älska dotterns entusiasm inför att få testa de ärvda längdskidorna på förskolan. Klockan åtta på morgonen. I minus trettio.
Tisdag kväll.
Bolibompa på tv:n. En sång om att gråta, som illustreras med olika personer som gråter och gnuggar sig i ögonen. När några kockar gråter i rutan, rynkar Siri på näsan och fnyser. För nehej, kockar kan inte gråta. De har nämligen inte tid att gnugga sig i ögonen, de behöver händerna för att laga mat och de gråter bara när de hackar lök.
Onsdag kväll.
Jag och svärmor ser "Järnladyn" på bio. Meryl Streep är fantastisk, även om jag gärna sett ännu mer om Margaret Tatchers politiska karriär, och brottningsmatchen med det dåliga samvetet när det gällde hennes barn och make. En sådan film som ger mersmak för vidare googling och läsning.
Och bokmässigt läste jag ut Lars Keplers "Eldvittnet". Ett tag tvekade jag, lite för mörkrädd om kvällarna. Men igår vände jag sista sidan. Och återvänder till välkända tassemarker. Barbara Voors, en av mina största författarförälskelser genom åren. Första kapitlet i "Fantomsmärtor" och blicken krockar om och om igen med meningsbyggnaden. På ett bra sätt. Jag behöver stimulans, ett levande språk som gör mer än för berättelsen framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar