I kväll yogade jag den stående serien för första gången sedan operationen. Utan hopp. Det gick bra, kroppen ville.
Ofta tänker jag om yogan, att det tar för lång tid, kräver för mycket. Planering med mat på ett annat sätt.
Och så.
Men ställer jag mig på mattan, hittar in i andningen. Och tiden upphör, eller samexisterar, med och i mina andetag och rörelser. Då är det magiskt och då finns inget tvivel. Så tycker jag bättre om mig själv, när jag yogar.
Jag har haft ondare än jag trott efter operationen. Inte direkt efteråt, men nu, tre veckor senare. Efter en promenad i söndags har jag haft riktiga huggsmärtor. Även i dag känner jag av det.
När jag satt med Siri i famnen tidigare så kände jag också hur det drog till i nacken. Så nu hoppas jag att jag mjukat upp en eventuell nackspärr. Ska ta muskelavslappnande och duscha varmt. Och dricka te.
Jo, så får det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar