Hm. Fredag. Markus jobbar långhelg och sover borta. Siri somnade till Let's dance och jag har tid att låta tankarna landa.
En kväll tidigare i veckan såg jag "Som maskrosfrön för vinden" (eller "Like dandelion dust" som den så fint heter som original) med min svärmor.
Filmen handlar om Rip Porter, som har avtjänat ett sjuårigt fängelsestraff för hustrumisshandel, när han återförenas med sin fru Wendy. Under hans tid i fängelset har Wendy adopterat bort sonen, som Rip inte visste fanns och sexårige Joey bor nu med sina rika adoptivföräldrar Molly och Jack – utan att veta om att han är adopterad. När Rip inser att hans underskrift förfalskades under adoptionen bestämmer han sig för att få tillbaka sin son.
Fin, mångbottnad och nästan outhärdligt stark i vissa stunder. Men sevärd, väldigt sevärd. Jag är glad att jag hade Siri sovande i famnen medan jag såg den.
Filmen gav mig också perspektiv. Och jag behöver perspektiv nu, mest hela tiden. Jag behöver också djupandas, vara konsekvent och stå emot. Jag tycker att min ton varit lite för otrevlig och jag känner mig lite för ofta som en mamma som inte räcker till. Men, återigen, utveckling måste få kännas. Och vem ska man pröva om inte sin mor.
Så jag finns här. Men kvällarna där jag kan tänka fritt och ta hand om mig, de behövs. Innerligt.
2 kommentarer:
Jag kommer ihåg hur det var förra våren, med 6-åringen och alla hennes humörsvängningar mitt i mitt eget kaos. Att vara ensam med barn/barnen större delen av vardagen är tufft och inget jag önskar någon annan. Ändå kommer man varandra väldigt nära också, vilket man ju inte vill vara utan. Idag är Molly mkt mer harmonisk som nybliven 7 åring och de värsta tonårsfasonerna har mildrats något. Du gör ett toppenjobb Mari, både på det avbetalda och det livslånga! Heja heja! kram
Å Hanna, tack för en fin kommentar. Den kändes mycket mycket skön att läsa! Balsam för mammasjälen. Stor kram. Och puss : )
Skicka en kommentar