I mitten av mars skrev jag om att ha tappat bort något viktigt och kärt. Ett smycke som är mer än ett smycke, en självklar del av mig. Jag hade tappat bort min vigselring.
Och tiden hade gått, redan då. Eftersom jag var bergsäker på att ha den hemma någonstans.
Jag fick ett fint tips om ett telefonnummer. Jag ringde det och fick ett klockrent tips om vad som hade hänt (byrå - hundsvans - ner i en trälåda) och det stämde perfekt med vad jag själv trodde hade skett.
Och jag letade. Men ingen ring fann jag.
Och så i morse: Siri klättrar in i badkaret och tar fram min vigselring från en dekoration på en ljuslykta (!).
Genuint lycklig kramade jag och tackade. Något mystiskt med hela försvunnen-historien är det, men jag väljer att lämna det därhän och bara vara glad för att den är återfunnen.
6 kommentarer:
Vilken tur!Härligt att ringen komtillbaka.
Mvh //K
Så fantastiskt roligt betyder mkt för mig oxå som en gemensam nämnare.
Kram svärmor.
men vad skönt det måste kännas att den är tillbaka! :D
Vad härligt!
O, det är fantastiskt skönt!
Och Wiweca, jag förstår det och håller med. Du kan ju gissa hur jag grämt mig.
Vilka underbara nyheter! Vad roligt!
Skicka en kommentar