Inomi

Ja ... aaa.

Börjar skriva det här utan aning om vart det ska ta vägen. Jag har varit ledig i dag. Cyklade med Siri till skolan, åkte på sjukgymnastik (jag tror att det ger resultat, men jag vågar inte riktigt låta den känslan få fäste ännu). Kom hem till Hemi och yogade i närmare två timmar. Åt lunch i stillhet - jordnötsgryta med sojakött.

Hämtade Siri. Tog en sväng förbi butiken, där Siri och en av hennes vänner fick välja glass. 

Så har en vanlig vardagseftermiddag följt. Matlagning, busfnittriga barn. Studsmatta. Hundprommis. Och så sitter jag här och känner mig rätt nöjd med dagen.

Och efter en lång eftermiddag med hög ljudvolym, och hälsa på grannbarnet istället för att mysa med mamma, är det skönt att sjunka in i varandras famnar en stund.

Jag tänker på detta med ett barn till. Jag tänker på det och lever med det annorlunda nu, när jag tagit steget in till sjukvården.

Bland foträta tofflor, oseende blickar och en fadd overklig värld känner jag mig rätt uppgiven.

Och ledsen.

Högkostnadskort och en väntan vid telefonen som aldrig ringer.

Samtidigt vill jag inte riktigt formulera, för formulerar jag så bör jag ju också prata. Men just nu gör det lite för ont att prata. Som om jag befäster, genom talet.

Ändå har jag ju själv valt detta, för att ge det en chans, se vart det leder. För att slippa ångra att jag i alla fall inte valde att se hur långt det tar mig / oss.

Så är det. Jag nuddar vid tanken. Inget fler barn. Jag nuddar och bränner mig. Magsyran. Men inomi så vet jag, att mitt liv kommer att vara bra. Inte ändå. Utan hur som helst.