I cykelkorgen

Andas. Behöver tydligen påminna mig själv.

Utkast, skrivet för någon vecka sedan

//

I cykelkorgen ligger plastlådan med Super-Charlie på kvar. Jag tog den från kapprummet på skolan, min dotters hyllplats. Kvar inuti ligger gårdagens avplockade vindruvsträd kvar.

Jag har cyklat med min dotter genom en snäll septembermorgon. Hon, för första gången med dubbelglugg i nederkäken.

Vi har kramats i korridoren och jag har tagit den långa vägen efter vattnet hela vägen till jobbet.

Andats in hösten, rakt ner i mina lungor. Bäddat om insidan med bladguld och ockra.

Så kanske jag kan ta ett andetag efter ett andetag genom dagen.

Min kropp påminner mig. Tunga, tröttgråtna ögon, utan att de egentligen fällt några tårar. En ömmande handled efter en venkateter. En värkande mage efter kameror.

Ett molande inre liv. Eller finns det något liv där? Det är väl just det som är problemet, att inrelivet inte lever.

Jag lyfter upp min skinnväska från cykelkorgen.

Kvar ligger Super-Charlie.

Min förstfödda, som för alltid kommer att vara min enda födda, var för stor när Super-Charlie blev bok.

Och något mer eget barn, kanske jag aldrig ska få läsa för.

Ja. Jag har åkt till Sunderbyn. Jag har blivit omhändertagen av en narkossköterska med vänliga ögon och samma snälla, goda dialekt som en vän till mig. Han skojade när han skjutsade min säng, och sa att jag fick ligga ner så att han kunde köra rally.

Jag har flyttat över från sängen till operationsbritsen. Jag fick den där venkatetern i handleden.

Det var svårt, för jag var iskall med små blodkärl.

Jag fick alla värmefiltar de kunde avvara.

Så fick jag somna medan jag räknade till tio. Jag tror att jag hann till tre och tänkte att det inte skulle fungera.

Och när jag vaknat och Markus åter satt vid min sida. När vi druckit kaffe och mitt huvud bara var halvluddigt så pratade jag med läkaren. Där i sjukhussängen satt jag. Bakom en skärmvägg, och egentligen spelade det ingen roll om bara vi, eller alla andra i rummet, hörde.

Men orden var till mig. Och det ser inte särskilt hoppfullt ut.

Nu skall de tala om mig på ett möte. Flera läkare samlade.

Och det ser inte hoppfullt ut. Finns inte mycket att göra.

Men.

Jag är inte sjuk. Jag är inte sjuk alls.

Detta fäster jag mig vid.

Även om förhoppningen att kunna få något fler barn, är liten just nu.