I imperfekt

Det börjar med en bisats i en barnbok som jag högläser för min dotter. En mening i periferin som slår an en klang.

Dagen efter kör jag bil genom en begynnande höst och när jag passerar Ladrike och de tidiga tonårens minigolfbanor läser jag som alltid skylten vid vägen.

"Jesus är herre."

Jag tänker på bisatsen, och jag tänker på henne.

Inte för att hon var kristen, men hon hade ett uttryck som påminner.

Eller var hon kristen?

Jag vet inget väsentligt.

Inte som vuxen.

Som barn kände jag till väsentligheterna. Den godlagade husmanskosten, vad som retade henne och vad som fick henne att kasta huvudet bakåt och gapskratta så att plomberna syntes.

Som vuxen vet jag inte.

Inte mycket vet jag.

Jag skriver och tänker om henne i imperfekt. Talar sällan eller aldrig om henne. Inga referensramar längre.

Och hon var nästan hela min värld.

Den piggroliga, lite fräcka som behövdes för att muntra mitt buttertrumpna.

För att lätta regnmolen över min tidiga tonårstungsinthet.

Hon skulle alltid finnas där. men sedan tappade vi bort. Eller om det var hon som valde bort.

Bilen passerar trafikplats Harrbäcken. En man i reflexgula kläder sitter vid en bänk med mobiltelefonen. Och löven börjar bli höst.

Ja, du skulle alltid vara mig nära. Skratta upp min tyngd. Men kanske var det så att din tyngd tog över.

Jag skulle anförtro mig. Tro på dig och på samtalen oss emellan.

Så kör jag förbi busshållplatsen vid Bergnäset på väg in i Luleå. Hade jag fortfarande tron på din närhet när jag klev av här den första hösten på gymnasiet?

Jag har faktiskt ingen aning.

Så många avklivningar. Så många tidiga morgnar. Alltid utan ett samtal eller en kram från dig.

Du försvann, fast du finns kvar.

Eller gör du det?

Jag tänker att vissa sorger måste man bära på tills dess tiden är mogen att sörja.
De går på sparlåga i själen.

Jag vet att jag ska sörja dig.

Jag vet bara inte när.