Den oändliga kärleken

* * *

Hon är mitt skogsrå. Min oändliga kärlek. Det finns inte ord som räcker för oss.

Mest av allt; Att få vara henne nära. Hennes kropp i min famn. Hennes naka hud under mina händer när jag väcker henne om vardagsmorgnarna.

Sovdoften. Avslappningen.

Hennes ord: "Mamma, kan vi läsa ett kapitel till? Snälla!".

Hennes tankar om livet och varandet.

Vi har börjat mellanstadieåldern nu. En blandning av vardag och sammetslena dofter av kanel och kärlek. Av att saker är enklare nu, när man får sova hela nätter och inte har  fritidstider att passa.

Varje dag stannar jag upp, även om det bara är en millisekund. Jag tänker på henne, att hon är min stora förälskelse och att jag har tur som får dela mina dagar med just henne.

Min mjuksjälade, stjärnögda.

Kan jag äta mig frisk?

* * *

Många gånger har jag hört att det ska gå att äta sig fri från underproduktion av sköldkörtelhormon. Jag har dammat de orden från mina axlar och tänkt att ... kanske någon gång. Någon gång ska jag fördjupa mig i ämnet.

Min resa med underproduktion av sköldkörtelhormon har varit lång. Jag fick diagnosen hypotyreos vid millennieskiftet, efter att ha sökt vård för örontjut. Senare visade det sig att jag hade en hel del diffusa symptom som stämde in på sjukdomen, om man nu ska kalla det sjukdom.

Jag åt den allrådande medicinen Levaxin i många år utan problem. Men så plötsligt fick jag en massa problem i kroppen. Jag löste ohyggligt mycket hår, blödde från tandköttet, hade inflammationer i mina knän. Jag kunde knappt gå i trappen hemma och hade svårt att cykla till jobbet. Kortisonsprutorna jag fick hjälpte ingenting.

Men jag är rätt envis och sökte mig vidare. Läste och pratade, hittade forum på nätet och förstod att jag led av biverkningar från medicinen.

Sedan ett antal år äter jag nu grishormon på licens via Apoteket, istället för Levaxin. Det är dyrare och krångligare men alla mina biverkningar försvann faktiskt på ett kick.

Processen var inte enkel och jag minns så väl när jag och min kompis gick och gick. Det var snöslask och vi var i utkanten av Järna och sökte efter en läkare som tappat sin legitimation.

Jag kan säga att den gången, var jag väldigt tacksam för att inte vara ensam. Hela upplevelsen var så surrealistisk. Men jag fick min medicin till slut och det är jag så glad för. Lite grann gav dem mig min kropp tillbaka.

Nåväl. Tillbaka till bilden ovan.

Någon gång i våras började jag läsa olika texter av en skribent vid namn Martina Johansson. Jag köpte någon lite e-bok och läste på hennes hemsida. Blev intresserad av hennes ord om kost och träning, samt tyngden bakom att hon baserar det hon skriver på forskning (med referenser) och att hon är biofysiker.

Och nu har jag läst den här boken av henne: "Hormonsmart mat och effektiv träning". Det är den bästa träningsbok jag någonsin läst. Bara det korta kapitlet om effektiv löpning har fått mig att hitta något helt annat i mitt löpsteg än jag gjort tidigare.

I boken möter jag också för första gången förklaring på hur det skulle vara möjligt att få fart på sköldkörteln igen.

Det hela handlar om ketos, alltså att man ställer om kroppen för att gå på fettdrift.

Jag tycker inte om att sätta etiketter på mitt ätande, men jag märker att jag mår bättre när jag äter mer fett och mindre kolhydrater. Framför allt har jag mindre inflammationer i kroppen och ryggen är mycket mindre bråkig.

I grunden äter jag nu för att vara i ketos. Avokado, ägg, kokosolja, smör, kött, fisk och kyckling. Spenat, olika kålsorter, kokosgrädde och kokosmjölk. Min finjustering skiljer sig inte så mycket från tidigare, förutom att jag använder kokosmjölk eller kokosgrädde istället för grädde och creme fraiche. Det är inte så att jag inte gör undantag, det gör jag gladeligen, men i grunden har jag ätit på detta sätt ett tag nu.

Och vet ni. Jag har tagit prov på hur jag ligger i min medicinering alldeles nytt. Det är nämligen nya riktlinjer för att ansöka om medicinlicensen. Och mina prover visar att jag äter på tok för mycket medicin. Alltså, på tok för mycket.

Och jag tänker, att kanske kanske, kan jag äta mig "frisk"?

I så fall skulle det vara hur häftigt som helst. Och jag som brukar slarva med blodproverna, utan brukar gå på hur jag känner mig, kommer att bli mycket noggrannare med att följa upp hur jag ligger.

Men även om ni inte har en krånglande sköldkörtel, eller upprörda binjurar, så rekommenderar jag å det varmaste Martina Johanssons bok.

Någonstans har den lärt mig och förändrat mig, och det vill jag gärna att fler ska få vara med om.

Rosa träskor och Swedish hasbeens

* * *

Mammas prydliga handstil i albumet. "Maris första skoldag".

Frillan är inte av denna värld, men jag kände mig fin och förväntansfull, jag minns det tydligt. Jag skulle få träffa min fröknar: Karin och Karin.

Tidigare i veckan bad jag mamma söka reda på bilden, eftersom jag höll på att skriva ett reportage på jobbet. Förra veckan träffade jag nämligen Emy Blixt, personen bakom succéföretaget Swedish hasbeens.

Emy Blixt berättade den intressanta, humoristiska och delvis tuffa historien om träskorna som erövrat världen under en eftermiddag i Luleå.

Tillbaka till bilden: Bilden här ovan föreställer Mari på väg mot lågstadiet. Jag hade klätt mig i det finaste jag ägde, en ljusrosa outfit.

Och rosa träskor, såklart.

Stormfällda gulsolar

* * *

Fullmånen lyser rakt in genom mitt fönster från nattsvart himmel. Solrosorna som välte i blåsten står nu i en vas inne. Min man kom in med dem från trädgården, famnen full av stormfällda gulglada solar.

Vi tar fredag och när Siri skall sova rullar jag som vanligt ut yogamattan i ett rum nära henne. Jag gör långsamma rörelser och är tacksam över att jag kan rulla över min blåfärgade tå. Lite försiktigt och med extra magstöd, men ändå. För även om den skiftar i färger mot violett och är ovanligt krokig har jag inte speciellt ont.

Och nu har vi helg. Med fullmåne, solrosor och en skog full av svamp som väntar.

Blåtå

* * *

En bar fot, en liten vikt i vägen. Det gjorde inte ens speciellt ont. Först.

Men sedan började det bulta och blixtra och jag såg hur blånaden spred sig över ringtån.

Den är även blå i ett band på undersidan och ovanför "knogen" är den nästan dubbelt som bred som vanligt. Nåja, det är bättre när jag går med skor än utan och det blixtrar bara när jag vinklar foten fel.

Men ändå, musten gick ur mig litegrann i dag. Så det kan gå när ringtå möter hård vikt.

Sida vid sida

* * *

Vi har ett gammalt skåp i köket som sväljer både porslin och viktiga papper. Och så har det en hemlig liten avdelning som är bara Siris. En lucka med nyckel och hemligheter där bakom.

Skåpet är lite skavt och nött, särskilt ena sidan var tråkig redan när det flyttade hit för något år sedan.

I helgen målade vi det i skoltavelfärg. Ytan blev en perfekt plats att skriva fina och viktiga saker på.

Som skolschema. Och information om hunden Leslie.

Lämpligt nog har hon sin bädd därunder hjärtat.

Nu fattas bara några metallklämmor högst upp, så att vi kan klämma fast teckningar och annat som behöver klämmas fast.

I den lilla hallen före köket hade gammelhunden sin plats. 

När hon dog ritade och skrev Siri en sådan fin teckning till hennes ära. Den hänger fortfarande där, på dörren till förrådet, ovanför Hemis plats.

Och när man ser det såhär, i bredd, så är de fina tillsammans.

Nyhunden och gammelhunden. Sida vid sida, bara i olika tidsrymder.

Äppelpajssöndag

* * *

Det var söndag morgon och jag hade klivit upp med en morgonpigg hund som ville ut. Jag låg och slumrade i soffan i väntan på att resten av familjen skulle vakna och hörde yrvaket min man trampa ut på verandan. Snart kom han in med äpplen från trädgården och drog igång ett äppelpajsbak, sådär innan frukost.

Han gjorde om ett Ica-recept med mandelmjöl och stevia och när Siris vän kom cyklande hade vi ett förmiddagsfika tillsammans. Vi sippade på kaffe och tjejerna drack svartvinbärsdryck, som samme husliga person hade kokat dagen innan.

Men nu är det vardag och fikat är (nästan) slut. Vi äter:

Måndag

Zucchinibåtar fyllda med köttfärs, gratinerade med Västerbottensost och getost.

Tisdag

Ugnsbakad lax med smörstekt grönkål och kryddsmör med citronskal och pepparrot.

Onsdag

Köttfärsgryta och kokosgräddsstuvad spenat.

Torsdag

Pannbiffar på älgfärs med kryddigt blomkålsris och bea.

Fredag

Skulle vi äta Bouef Bourguignon, men matgästerna kommer på lördag istället så vi får se vad vi hittar på. Tonfiskröra på sallad kanske.

DIY / Läderhandtag

* * *

Jag samlade ihop nödvändigheterna.

Läderband, kopparfärg, bultar, muttrar och så verktygen, kniv, skärbräda, linjal och håltång.

Tanken var att tillverka nya handtag till ett skåp som flyttat in i pysselrummet.

Jag sprayade bultarna i koppar, gjorde hål med tången och tvingade igenom bultarna.

Ja, mellan färg och håltagning måttade jag såklart ut läderbandet och skar i bitar.

Och när det var klart såg det ut så här.

En liten förvandling som gav ett modernt resultat.

Och pysselrummet växer vidare. Det känns så bra. Och vilken lättnad att måla, rensa och göra fint så att lusten för att skapa väcks på nytt.

Att få ett ryck

* * *

Första dagen på två veckor som jag kan sova längre än väckaren ringer 05.40. Det var välbehövligt och jag vaknar upp och känner mig vimmelkantig, tröttare än på länge och liksom lite sirapsseg och hudlös. Det är lite skönt att känna så.

Hemma är jag inne i något slags ryck just nu. Har äntligen målat klart i trappen, följetongsväggen som blev uppriven för flera år sedan, igenbyggd långt senare och sedan halvmålad. Men nu, nu är den klar och jag dammar av tavlorna som hör till den och som legat under byrån sedan länge.

Jag målar sidobord och skrivbord och lådor. En kruka får följa med. Och så väntar väggarnas i Siris rum. De ska bli kalkfärgat gammelrosa med en anstrykning av mullvad, beige och grå. Men det sparar jag till nästa helg.

Kontorsstolen som bara haft ett armstöd under lång tid genomgår renovering den också. Jag har sneglat på en ny svart i trä från Ikea, men när jag tittade på den i butik i somras kände jag att nej, den kommer inte att bli fin när den blir kantstött. Så nu räddar vi den gamla och jag ska titta i mina gömmor efter ett nytt tyg att klä sitsen i.

Och sedan väntar högrevsburgare och Djungelboken.

Känns precis som vad jag behöver, en sköntrött lördagskväll i min favoritmånad.

Med kungligt svaj

* * *

Hon fyller ett år i dag.

På morgonkvisten fick hon hundgodis i utbyte mot "vacker tass".

Och så lite mys i soffan, som vanligt.

Och kärlek.

Så en liten bildserie av de finaste vi har.

Notera likheten i placeringen av händerna / tassarna.

Och öronen sedan. Alltid lite smutsiga och blöta. Ja, då menar jag bara på födelsedagsbarnet.

Våra tjejer.

Är du klar snart?

Alltså, notera storleken på öronen. Det är kungligt svaj i dem, skulle jag säga.

Så i dag fyller hon alltså ett år, vår Leslie. Att det skulle bli en Basset hound, och att det skulle bli just henne. Det förvånar mig fortfarande ibland. Men fint blev det.

Vi tog ju Leslie som omplaceringsvalp när januari blev februari.

Den första tiden sov hon mest, och tappade en herrans massa tänder. Lugn som en filbunke med stort behov av närhet. Det har hon fortfarande.

Vissa kvällar ser jag i hennes blick att hon bestämt sig. Och då kryper hon upp på mig och lägger sig tillrätta och somnar på en sekund.

Som ettåring är hon busigare än någonsin förr. Vi hittar målarpenslar och mördade gossedjur i hennes bädd titt som tätt.

Men mest av allt. En massa kärlek och mys och skratt.

Att ha en fyrbenting i huset, det är livet.

Ögonblick

* * *

~ Tre ögonblick ur min vecka ~

Sitter med båda händerna på ratten. Är på väg för en intervju i Luleå. Hamnar på P1 och en minidokumentär som heter "Den stressade barnmorskan."

Barnmorskan Eva Nordlund delar med sig av sina mångåriga erfarenheter och berättar om hur det var att fortsätta utbildningen och möta små bebisar efter att hon själv fött en död flicka för sjutton år sedan.

Formatet är rakt. Reportern ställer en fråga då och då, annars är det mest Eva och hennes reflekterande ord. Och jag blir både rörd och glad, i bilens koncentrerade kupa. Glad över att sådana reportage fortfarande får leva.

Sedan får jag själv beröm, för mina reportage. För det jag skriver här. Det hände faktiskt i helgen som var också, att människor jag inte känner, har reflekterat över mina sidor. Att de har sett saker. Mina intentioner. Och förmedlar det till mig. Vilken fantastisk gåva.

Och sedan tar jag ut hunden innan sovdags. Det är krispigt i luften men fortfarande skönmilt väder.

Över himlavalvet spelar ett grönskimrande norrsken. Min man gör mig sällskap på bron i bara strumplästen. Vi står med armarna om varandra en kort stund och livet känns lite magiskt i all vardaglighet.

Höstmat

* * *

I går fick jag komma hem till en fantastiskt god söndagsmiddag.

Det rökta sidfläsket, tillsammans med kastanjechampinjonerna och fetaosten. Mmmm.

Och plötsligt känns det höst. På skolgården trampar jag mina kängor mot färgrika löv på marken. Vinröd spetsklänning mot stormjuk sjal och skinnjacka.

Hösten är min och jag är sugen på älggrytor, stekt svamp och rökt sidfläsk.

I veckan äter vi:

Måndag

Rest på pytt av romanesco, fetaost, salladslök och röd lök.

Veganska jordnötsbiffar.

Kall sås.

Tisdag

Wasabi- och sesammarinerad och snabbstekt lax.

Ångkokt broccoli.

Smörstekt halloumi.

Onsdag

Tacopaj och guacemole.

Torsdag

Ajvargryta med kyckling.

Fredag

Snabba pizzor med kebab.

Morgonträning

* * *

I slutet av vardagsveckan valde jag bort träningen. Kände mig ovanligt trött i kroppen med träningsvärk, något jag sällan har.

Därför kände jag mig också extra taggad på helgträning. Min initiala tanke var att träna efter avslutad arbetsdag, men nu när jag har jobbat övertid både lördag och söndag så var det klokt att tänka om.

Därför stod jag ombytt och klar i gymmet på jobbet strax innan sju, både i går och i dag. Att prestera max när det gäller löpning eller tung styrketräning den tiden på dagen är inte optimalt för mig. Men med den träning jag gör nu funkar det uppenbarligen toppen.

I mitt vardagsliv fungerar det inte riktigt att morgonträna, men innan barn gjorde jag det ofta. Morgontränade.

Och nu påminns jag om hur mycket jag tycker om det. Att man liksom sätter ut riktningen på dagen och inte är färgad av varken dagens mat eller upplevelser i träningen.

Och nu, nu är det snart dags för söndagsmiddag och soffan.

Matfredag

* * *

Jag cyklade in till stan tidigt denna fredagsmorgon. Regnet jag vaknade till hade stillnat och min varma sjal kring halsen behövdes knappt. En av mina bästa vänner väntade på mig och tillsammans gick vi till Järnspisens matbod och åt frukost tillsammans.

God yoghurt från Svedjan ost, granola, en smörgås med charkuterier, juice, kaffe och chokladtryfflar plus frukt. Skratt. Det var ett mysigt sätt att starta dagen på.

Till lunch fortsatte jag i samma linje då mamma bjöd på jättegod höstsallad i stan. Gratinerad chèvre, sallad på rotsaker, honungsdressing och valnötter.

Med en sådan finfredag kan man inte annat än att bära med sig en massa energi och glädje. Och nu är det snart dags för middag med familjen. Hemma är det önskat tacos, det var länge sedan. Kycklingfärsen väntar, liksom nachochips och hackade grönsaker.

Man kan säga att dagen börjar som den slutar, med mat och sällskap.

Kvällarna

* * *

Kvällarna.

Jag drar på mig skorna och tar hunden ut i trädgården för en kvällsrastning. Det är slutet av augusti och småkyligt men luften är ändå snäll. Medan hon trampar sina stora tassar mot gräset tittar jag upp mot oändlig stjärnhimmel.

- - -

Jag rullar ut yogamattan i Siris rum en kväll per vecka. Rör mig långsamt i takt med andningen medan hon drar allt djupare och sömnigare andetag. En ljusslinga skiner svagt och hunden sover sedan länge. Gnydrömmer lite i fotändan.

- - -

Och nu, nu är det torsdag och jag har ledig dag. Jag ska ta hunden ut i skogen, in bland tallarna, och sedan ska jag åka hem och rulla ut min yogamatta igen.