Humlan hummelhonung

Lilla ponnyn gillar inte de senaste dagarnas blötväder något vidare. Igår låg hon framför kaminen stora delar av dagen.

Livet har verkligen förändrats för Hemi (Humlan, Humlan Hummelhonung, Rutger Jönåker ... kärt barn har många namn) sedan Siris entré i våra liv. Första skillnaden var att hon flyttade ner och började sova vid fotändan i sängen när min mage växte och Siri började sparka på henne inifrån.

Hon har hela tiden visat sin "lillasyster" ett intresse, men det räcker med ett hej sedan är hon nöjd. Nu har ju Siri börjat krypa och hon å sin sida är mäkta kär i syrran. I förmiddags när jag kom in i vardagsrummet stod Siri på knä mellan hennes framben och lekte med hennes halsband.

När vi väntade barn pratade vi en del om hur man på bästa sätt kombinerar barn och hund och vi var överens om att det är viktigt att respektera hundens signaler. Men jag måste säga att jag känner mig oerhört trygg med Hemi och har så gjort hela tiden. Våra flickor har sovit middag tillsammans i dubbelsängen (nu är det dock slut med det sedan juniorskan snurrat ur bädden), de leker på samma golvyta. Siri leker gärna med Hemis få leksaker och Hemi bryr sig inte. Det finns dock några heliga regler, bland annat får man bara titta på på håll när hunden äter.

Hon blir fem år i november, vårt hjärtesnörp. Jag tänker ofta på hur mycket hon betydde för mig när Markus veckopendlade till Umeå. Sammetsögonen i kallfarstun när jag kom hem från jobbet, en varm hundkropp under täcket. Någon annans andetag när jag vaknade. Jag hade aldrig klarat den tiden så bra utan henne.

Hon verkar må bra på kortisonet som hon får varannan dag. Tassarna har fått vara ifred och annars tycker jag inte att hon kliar eller fäller något speciellt. Det är så skönt att hon får må bra.

Och som ni ser på bilden börjar hon bli lite grå kring munnen, Hubblo Bubblo.