Helg

Siri har lekt med sin fader medan jag och Terese gjorde sällskap ut i blåbärsskogen. Vilka vackra, stora, mogna bär! Tur att jag fick "draghjälp" ut i skogen så jag kom mig iväg, mycket trevligt.

Förutom för Hemi Cityhund som följde med. Hon blev biten och fick en allergisk reaktion såg jag efter en stund hemma. Ett nästan igensvullet öga, pingisbolls-stora bett på kroppen och en jättesvullen, stenhård nos (hon liknar numera en mastiff). Lite kortisonsupport från vänner och en stund senare såg det bättre ut. Men hon är fortfarande stor runt nosen och rätt spak. Å, jag får så ont i mammahjärtat.

Jag har haft ont i mammahjärtat på annat sätt ikväll också. Under eftermiddagen planterade vi lite höstblommor och precis som resten av helgen var Siri klängig. Hon har varit jättedålig på att roa sig själv och mest hängt i oss. Något påfrestande för mitt tålamod, kan jag tillägga.

När Markus åkt på fisketur tog mitt tålamod slut och jag röt till åt henne och gick från köket en stund för att få vara ifred. Inget mer med det, även om jag märkte att det tog.

Hon kröp upp i min famn och vi såg Madicken tillsammans och gjorde vår vanliga kvällsprocedur. Men när jag la ner henne i spjälsängen börjde hon gråta. Och som hon grät. Verkligen förtvivlatledsen. Ropade efter pappa. Så jag sjöng, höll handen och smekte dyblöt kind. Men hon lugnade inte ner sig. Tog upp henne i dubbelsängen. Hon kröp nära och blev genast lugn. Men när jag en stund senare skulle gå blev hon lika förtvivlad igen. Jag tog upp henne i famnen och vaggade henne. Då somnade hon på en gång. Lillnäsan alldeles gråtsvullen.

Usch, jag känner mig alldeles slagen och urusel. På vardagarna längtar man efter att få mer tid tillsammans och så slutar det så här, känns inte alls bra. Vill vill vill inte lämna henne på dagis imorgon. Dumma mamma!